lördag 20 december 2008

Hur står vi ut?

Tomas och jag har varit tillsammans i tio år. Fortfarande? säger han. Ja, det kanske är mer till och med, men tio år räcker gott och väl för att beskriva en evighet och dessutom är det en jämn och bra siffra. Så jag brukar säga tio år och folk brukar undra vad tricket är. Ett uppenbart råd är att ha roligt tillsammans, men jag tror inte att detta är vad terapeuten menar:

Tomas kommer hem stupfull klockan tre på natten. Jag sover inte för det har jag aldrig lärt mig hur man gör. Tomas ögon är helt vansinniga, stora, ljusa, mörkkantade, tröga och vackra. Inte konstigt att han blev utslängd från krogen. Det är bara för hans knarkiga utseende de brukar slänga ut honom och han tar det med ro. Tomas har med sig hamburgare och pommes frites. Vi sitter i soffan och runt oss är det ljus som brinner och övervattnade hyacinter som bryter nackarna av sig. Han försöker mata mig med pommes, sen säger han: nu är det bara en sak kvar, blir det något…? Jag: Nej, vill du ha det får du gå ut igen. Han: Kom igen, tjugo kronor! Jag: Nej! Han: Har du blivit dyrare?

Vi står framför badrumsspegeln. Jag stryker kräm på kinderna, betraktar mitt ansikte från olika håll med halvöppen mun och är skeptisk. Tomas står bredvid, gör en ful grimas och säger: Konstigt, även så här är jag mycket snyggare än du! Äh, det säger jag bara för att provocera dig, och jag kallar det konst. En minut senare har han ändrat sig: Du är så himla snygg. Jag: Tack! Han: Det är jag som ska tacka.

Nästa kväll sitter jag uppe på vinden och jobbar. Tomas har kollat klart på en film där nere, han rullar bort tv-n beslutsamt och ropar till mig: Ok, nu är det slut! Jag: Vadå? Han: Det är slut nu. Jag kommer nerför trappan, helt glittrig av skratt. Han: Du verkar glad, nästan extatisk. Jag: Ja, men jaha, men får jag bo kvar här då? Han: Ja, det är klart. Jag: …Och får jag göra vad jag vill med dig? Han: Ja, naturligtvis.

söndag 7 december 2008

My idea of romance

Nu är det snart sista chansen att gå till Magasin 3 och bli odödlig. Varje besökare kan donera sina hjärtslag till ”Les archives du coeur” initierat av Christian Boltanski. Hjärtslagen kommer att bevaras för evigt på ön Ejima utanför Japans kust. Tillsammans med tusentals andra hjärtan kommer de att slå långt efter att vi dött, slå och slå på en dimmig och klippig ö, i splendid isolation. Det är vad jag kallar romantik! Självklart vill jag att Tomas och jag ska göra det, för då har man på sätt och vis fixat sin egen begravning. Den bästa tänkbara begravningen, till och med.

Tomas är inte lika såld på idén. Det innebär ju att han måste sluta programmera och gå hemifrån, men inför hotet om att jag annars gör grejen med någon annan går han med på det. Vi åker dit och går in i det för ändamålet avsedda rummet där man skriver sitt namn och får trycka en stetoskoplur mot bröstet. Hjärtfrekvensen bultar med en röd stapel på skärmen, stämpeln på dokumentet är röd och tjejen som sköter det hela har röda naglar. Jag blir lite illamående för jag svimmar lätt av blod och alla de röda detaljerna i kombination med mina snabba pulsslag gör mig yr, men visst klarar jag mig. Tomas hjärtslag är också hastiga, istället för buddhistiskt lugna som det hade passat sig. Fan, här ska något bevaras för evigheten och så blir det bara ett hastverk… Men sånt är ju livet. Och romantiken är bäst i tänkt form.

torsdag 4 december 2008

La Bohème

Första gången som Henrik är hos oss berömmer han den fina lägenheten och sen frågar han om inte mina konstnärsvänner tycker att jag är borgerlig. Jovisst! säger jag och gapskrattar. Sen berättar jag för Tomas och han: men du har ju inga konstnärsvänner. Nej, det är sant. Jag borde ha knutit mer kontakter på Konstfack och ingått i olika gäng.

Dagen efter är det fest och jag träffar en tjej från Konstfack. Vi känner inte varandra men hon minns min utställning ”Tusen gånger hellre” och skiner upp. Sen pratar vi om annat. Sen säger hon att hon inte gillade den och att hennes tjejkompisar i klassen var skitirriterade på den. ”Tusen gånger hellre” var tusen foton på kvinnor i alla åldrar som jag skulle kunna tänka mig se ut som och som jag mötte på gatan och frågade om de ville vara med. Tjejerna i hennes klass blev inte tillfrågade och en tjej sa: ”jag känner henne men är inte med!” Hon som jag pratar med tycker att det redan finns så mycket förtryckande skönhetsbilder, och så spär jag bara på det.

Jag saxar ur texten som hör till projektet:
1.
- Vad är skillnaden på det du gör och en skönhetstävling?
- I en traditionell skönhetstävling får inte 1000 kvinnor i alla åldrar första priset och kandidaterna värvas inte under godtyckliga stadspromenader. I en skönhetstävling jämför sig inte juryn med kvinnorna de bedömer. Jag använder mig själv som insats och där kommer värmen och humorn in, tror jag.
2.
Vi känner varandra flyktigt; hon blir sur att jag inte vill fota henne. Tusen tjejer vill jag se ut som men inte som henne! Jag har en kompis som är tänd på henne, mycket. Han är dock inte tänd på mig. Och gissa vad? Jag blir inte sur på honom. Jo, lite kanske, men jag plågar inte honom med: ”du tänder på tusen andra och inte på mig”.

Min samtalspartner där på festen menar däremot att hon gillade min vägra-barn-film. Va, den? Den blev folk så förbannade på att någon busringde till mig, gav sig ut för att vara journalist och bestämde tid och plats för en intervju, men aldrig kom. Där stod jag blick stilla på plattan i tjugo minuter och kunde lätt skjutas med ett hagelgevär. Ok, jag dramatiserar men jag börjar minnas varför jag inte umgås mer i tjejgäng och med konstnärer. Istället umgås jag med en journalist, en radioproducent, en översättare, en fotograf, en författare och en arkitekt... Eller sammanfattningsvis: enskilda män som gillar mig. På så sätt slipper man mycket tjafs.

Linsen och Lusen

Min vän Henrik vill göra ett fotoreportage om min konstnärliga process. Och då räcker det inte med att bara sitta vid datorn som jag brukar, nej, mer visuellt än så ska det bli. Jag föreslår collage och Henrik gillar, men Tomas säger efteråt att Henrik borde fota installationskonstnärer istället för att dokumentera klipp-och-klistra-dagis om han hoppas sälja in det någonstans. Nåväl, visst finns det alltid bättre lämpat folk för allt, men nu råkar det vara Henrik och jag som lever här och nu.

Jag går runt på stan på jakt efter tidskrifter från sent 50-tal och Henrik fotar mig massor med sin fina stora kamera. Å, folk kan få för sig att jag är något! Så viktig att även mitt köp av en gammal blaska är värd att dokumenteras. Men helt bekväm är jag inte med att plåtas. Va? The attention whore Dziurlikowska? Jo, och så här ligger det till:

När jag och Tomas åker på semester och han fotar mig har jag bestämt allt i bilden och sen får han visa mig displayen mellan de tjugo tagningarna. Så kan vi inte hålla på nu, vi har ju inte semester trots allt, så istället tar Henrik en massa fula bilder på mig. Nej, det gör han inte, han är professionell. Det är bara jag som inte är professionell samarbetspartner för jag litar aldrig på att någon gör sitt jobb.

Mörkrets drottning

Det är helt kajko med min dygnsrytm igen. Jag lägger mig fyra, vaknar skittrött vid elva, äter lunch till frukost och börjar jobba 17.00. Sämst blir det när jag ska på fest för den är ju mitt i min arbetsdag. En annan aspekt är att jag får ännu mindre soltimmar än de ynka gråa, framklämda mitt på dagen mellan gryning och skymning. Det är sånt som folk blir deprimerade av, men jag strålar.

En gång har jag haft den dygnsrytm jag alltid velat och det var p.g.a. en jetlag. Jag steg upp sex men var helt fucked vid 22.00. Visserligen kändes det sunt och jag hade ett försprång gentemot resten av världen under ett par skälvande morgontimmar men efter den bufferten var det dags för allt annat jobbigt som ska fixas under en arbetsdag och sen slutade allt obönhörligt vid tio på kvällen. Som det är nu kan arbets-”dagen” bara fortsätta i all tyst och mörk evighet och det är bara sömn som väntar. Vaknar jag tillräckligt sent så behöver jag dessutom inte vänta så länge tills Tomas kommer hem från jobbet.

Jag bara jobbar här

Det är konstnärssamtal på ett galleri och jag går fram till huvudpersonerna innan det hela börjar. Hej, jag heter Magdalena och arbetar som konstnär. Varken chefen för Uppsala konstmuseum eller konstnären har hört något liknande och tycker att det var väldigt bra sagt. Detta att jag ”arbetar som konstnär”. Det låter redigt och samtida. Har man sagt så, istället för ”jag är konstnär”, så är man i bättre förhandlingssits att kräva betalt för det man gör. Nu sitter ju inte pengarna enbart i orden men orden kan hjälpa att uppvärdera och vardagsneutralisera konstnärskapet. Jag kommer hem glad och berättar för Tomas, och han:
- Ja, det stämmer, du jobbar som konstnär, men du är inte en.

Där kom han åt min ömma punkt. Att vara konstnär har alltid varit min dröm. Att omnämnas som konstnär första gången var himlastormande. Men ju mer jag fick av det goda desto mer av mitt oromantiska jag fanns i det. Konsten är viktig för mig för att jag får idéer som inte ger mig ro och som förverkligas bäst inom det som är konst idag. Men jag är inte besatt av konsten. Jag kan alltid avbryta mitt arbete och jag behöver inte vänta på inspiration. Jag upplever inga rus och det finns många tillfällen då annat än konsten drar i mig mer. Det går bättre eller sämre med konsten, skrivandet och administrationen, och jag antecknar mina arbetstimmar, åtta om dagen. Så jobbar jag som konstnär.

söndag 23 november 2008

Go West, eller lite längre söderut i varje fall

Min vän Johan har fått BAC-stipendiet och är på tillfälligt Sverigebesök. Han gör ett ännu flyktigare besök i Stockholm och vi träffas. Hur är det? Läget? När jag svarat ”bra” tre gånger är det dags att prata allvar och Johan säger att jag verkar frustrerad. Javisst är jag det. Jag har nyligen visat film på festivalerna i Kassel och i Uppsala, föreläst på tre förberedande konstskolor och fläkt upp min portfolio för en bunt gallerister men i sann ”Nextopia”-anda grämer jag mig för att jag inte har en stundande utställning.

Johan menar att det är mycket lättare att slå igenom utomlands istället för att fixera sig vid det svenska konstlivet. Det är inte första gången jag hör det och jag antar att det stämmer. Men när ska jag få tid till att både etablera mig utomlands och göra konst när jag inte ens fixar tillräckligt med konst här? Till saken hör att jag inte bara upprätthåller myten om mig själv som konstnär utan även myten om mig själv som konstkritiker. Visstja, jag missade att åka till Berlin och etablera mig där. Skulle jag ha gjort det innan eller efter jag sett kulturnyheterna på TV? De som jag också alltid missar. Förresten, varför skickade jag mitt manus bara till sexton svenska förlag? Det finns ju mängder av förlag i New York... Johan är snäll, han vill bara hjälpa till. För att lugna mig lite skämtar han att han inte heller skulle vilja fly fältet om han hade en så fin lägenhet.

Och nu kommer vi till nästa hinder, till ett argument som jag aldrig trodde skulle komma över mina läppar: jag har vänner här, man här och en snygg lägenhet. Jag orkar inte och vill inte bosätta mig någon annanstans. Mina föräldrar kom hit för tjugo år sen för att det var omöjligt att leva i Polen. Har det blivit omöjligt att leva här också? Måste jag bryta upp igen? Visserligen skulle jag inte komma dit som flykting och utan att kunna språket men allt sånt tar tid. Språket också, där har vi en ordentlig smärta, för även om jag inte är författare så har jag (såsom jag tror) en författares förhållande till språk. Svenska är det enda språk jag kan ordentligt och en stor del av mig utplånas om jag inte får använda det. Men konsten då? Konsten!

På Nationalmuseum har jag stått och guidat om driftigt folk som levde vid förra sekelskiftet: ”de konstnärer som hade självrespekt åkte till Paris.” Hurdan konstnär är jag själv då? Jag har det för bra i Stockholm för att åka på vinst och förlust till Berlin, leta upp en industrilokal och börja om. Nu är det inte det Johan menar att jag måste, men jag borde se mig själv i ett större perspektiv. Mina föräldrar ville också vidga horisonterna för mig, de gav mig ett internationellt gångbart förnamn och flydde från östblocket. Det har alltid blivit problem med ”Magdalena” och Sverige genererar inte direkt några slag på den stora trumman. Så istället för att hatta runt i nordöstra hörnet av Europa och döpa barn bibliskt och ängsligt borde de kallat mig Tomtebloss och slagit ner bopålarna i England, Tyskland, Frankrike eller USA. För det som händer där händer i världen medan det som händer i Sverige händer i Sverige.
(Till mina föräldrar som alltid läser min blogg och missförstår allt: jag älskar er, ni gjorde alla rätt, jag ångrar inte ett skit.)

På kvällen träffar jag min vän Fredrik. Han har bestämt sig att återupprätta sitt liv i Frankrike. Han har en fransk själ fångad i en svensk kropp och han analyserar sin belägenhet: ”Jag har bott här i femton år sen jag kom tillbaka från Paris förra gången. Femton är länge nog!” Varje gång han ser en fransk film eller läser en fransk bok så vet han att det är där han hör hemma. Så säger han på den thailändska restaurangen. Det kan vara så enkelt.

tisdag 18 november 2008

Strudel i Kassel

Richards och min film om en tjuv har blivit utvald till Kassels dokumentärfilmsfestival och vi regissörer är bjudna. Självklart åker vi dit. Redan på Arlanda börjar Richard skämta om att han ställer sig upp och berättar för alla ”medan vi ändå väntar” om oss och vår film. Allteftersom resan framskrider förflyttas dock fokus från vår film till Tyskland. Både Richard och jag har skoltyskan latent i oss och en ständig lust att tolka allt i detta arma land till det sämsta. Således har Tyskland en ariskt blå himmel. Sedan kommer turen till Kassel, vari består dess kasslighet och vad är det som gör att staden inte skulle kunna vara svensk? Jo, det är alla dessa oförsonligt gråa klossar i öststatsfunkis, turkiska vattenpipor i skyltfönstren och spritbaren i kyrkan. Över till filmfestivalen:

Vi ackrediterar oss och får kort med koppel om halsen. Synd att kortet inte är identiskt med Uppsala kortfilmsfestivals, där endast filmens engelska titel och mitt namn stod. Således: ”Magdalena Dziurlikowska There are no limits to what I can do”. Onekligen en passande yrkesbeskrivning. Nåväl, Richard och jag bestämmer oss för fyra filmprogram och blir besvikna. Det som serveras är dokumentärt tråkiga och ändlösa kortfilmer och vi går i förtid från varje filmblock. Vi ger dem chans på chans men de bättrar sig aldrig. Visserligen finns det ett försonade drag i varje film och programmen är tematiskt genomtänkta men det räcker inte.

Sent på kvällen är det vår tur att visa film och den rullar klanderfritt men publiken rullar inte med. Tyskarna är vana vid dubbat och förstår ingenting trots den engelska textningen. Vi är vana att visa tjuvfilmen till skrattsalvor, nu är den välfyllda salongen knäpptyst. Situationen är helt absurd. Richard och jag vänder oss mot varandra och gapskrattar. Sedan följer en rad ändlösa kortfilmer vilka snittar på fyrtio minuter. Ska vi gå? frågar jag Richard, och vi rymmer från vårt filmsamtal! Det hade ändå inte gett någonting att komma upp på scenen och säga: ja, det var alltså vi som gjorde den femte filmen, den som handlar om en tjuv, minns ni den? Richard är dessutom febrig och sjuk, så vi går till hotellet. När Richard visade en film på festivalen i Toronto undrade kompisarna efteråt om han fick regi-knulla. Nej. Och i Kassel… det skulle i så fall vara om vi ställde upp för varandra, vilket ingen av oss hade lust med.

Nästa dag övergår Richards förkylning i astma och jag känner att jag måste ta en promenad. Jag går i Kassels extremt utdragna och platta barockpark. Jag går spikrakt i en timme längs kanaler, dammar och lusthus. Till höger och vänster är det skir vegetation och joggare. Efter en timme tar parken slut och där finns ett tillräckligt tätt buskage för mig att kissa i. Sen vänder jag och går ätandes min medhavda proviant av riskakor och nötter. Richard och jag sammanstrålar exakt samtidigt på hotellet. Han hade också gått i parken visar det sig. Men han såg ingen damm och varken kissade eller åt. Istället gick han i cirklar och undrade vad han gjorde i Kassel. Där har vi svaret till varför Richards och mitt samarbete funkar. Vi är hemskt olika, men gör ändå samma sak och vår timing är perfekt.

måndag 13 oktober 2008

50-talsfru hugger snopp på barrikaderna

Det började bra, eller nej, för jag steg upp klockan fem och det var bland det äckligaste jag gjort. Sen satt jag på ett stillastående tåg; lövhalka och signalfel. Jag åkte tåg för exakt ett år sen, då var det också försenat och jag fick gratisbiljetten som jag nu använde, det lär bli en till idag. SJ borde ta höstlov. Lokföraren: ”Det är stillbild i mellersta Sverige, tack för er samverkan.” Jo, vi samverkade i stillbilden, vi sov, men väcktes ideligen av innehållslösa kommunikéer.

Nåväl, jag träffade min kompis som avtalat. Det är en ny bekantskap och vi hade massor att prata om. Vi gick på en utställning och det var som i en Woody Allen-film, spirituella samtal i konstmiljöer. Vi lyckades äta också i bästa sämja, men sedan när vi spatserade på gågatorna kom helvetet över oss. Han såg Halloween-pumpor och utbrast att herregud, är det redan? Jag hinner inte med. Ja, och tidningarna har satt igång med julbordsannonserna, svarade jag för att spä på hans förtvivlan, och tillade: jag hann inte heller med livet när jag hade ett heltidsjobb. Det fick honom intresserad, hur försörjde jag mig egentligen? Jo, Tomas betalar hyran och maten när vi handlar. Jag är en 1800-talsmadame, sa jag.

Han fick något distanserat i blicken. Han sa att det var märkligt att jag var så girl power och samtidigt levde som värsta klyschan. Hur kunde jag vara feminist nu när jag blev försörjd? Ni som känner mig eller vet vad mainstreamfeminism står för kan hoppa över de två följande styckena. Feminismen och jag tycker följande: Vi ska ha ett samhälle där kvinnor inte ska ses som andra sorteringens arbetskraft för att de föder barn, eller för att de just är kvinnor. Att ta hand om hem och barn ska inte utesluta för en kvinna att arbeta heltid med annat, alltså måste barnomsorgen vara väl utbyggd och hemsysslorna på tillräckligt låg ambitionsnivå, delade mellan makar, eller köpta. Klassiska kvinnoyrken ska ge en lön som man kan leva på. Med andra ord: kvinnor ska inte behöva hitta en man för att klara sitt uppehälle, så som det har varit historiskt sett och så som det fortfarande är i många länder.

Mer avsnoppande än så är varken feminismen eller jag, och jag hävdar att jag kan tycka allt detta, även om jag hittat en man som jag lever på. Hur kan detta gå ihop? Upplägget är inte idealt och där är vi överens. Jag har fått välja mellan att göra det näst bästa av mitt liv och vara en oklanderlig medborgare eller arbeta med det jag verkligen vill och inte klara min ekonomi själv. Det säger jag inte, jag koncentrerar mig istället på att jag aldrig exempelvis sagt att det primära är att alla arbetsföra individer (oavsett intressen eller viljan att göra det mest värdefulla av sina liv även om det inte genererar en heltidslön) ska kunna klara sin egen försörjning. Hade jag sagt det, och sen inte betalat hyran så hade jag förstått hans indignation. Och som han och jag kom fram till så hade jag kunnat klara mig själv, jobbat heltid, slängt drömmarna (och gått till psykologen för pengarna).

Jag säger inte att det är ett principiellt fel av någon att försörja någon annan, jag hade själv kunnat göra det utan problem om jag tyckt att personen gör tillräckligt meningsfulla grejer för att jag ska stödja det och om jag inte behövt undvara saker jag själv ville ha. Problemet med försörjning uppstår om det hela tiden är det ena könet som försörjer det andra för att det andra ska sköta markservicen eller lyxkonsumera. Och att samhället accepterar detta som norm.

Mellan oss utspelades många samtal, det här är ett hopkok:
- Du lever ju som en femtiotalshustru och samtidigt är du en snopphuggarfeminist som inte ger kredd åt din man.
– Inte konstigt att jag inte nämner min ekonomi om det ska reageras på det sättet. Jag står inte på barrikaderna och hugger snopp för att sedan shoppa upp Tomas pengar på chihuahuaor. Jag gör varken det ena eller det andra och en femtiotalshustru hade hemmet som sin livsuppgift. Hon putsade och fejade…
– Aha, så du gör ännu mindre?
– Jag jobbar heltid med min konst, jag skriver upp alla mina timmar!
– Tänk om jag bara skulle göra filmer som ingen vill ha. Du bara leker!

I vanliga fall hade jag tyckt att ”lek” varit en värdig och adekvat beskrivning av min konstnärliga process och refererat till Huizingas Homo Ludens men där på gågatan är jag så arg att jag bara vill slänga av mig ryggsäcken och vråla. Att konstnärer av båda könen har svårt att försörja sig och lever under vissa tider på någon annan är ett välkänt problem, men det gör väl inte deras konst eller deras önskan om ett jämställt samhälle mindre trovärdig? Jag pekar på en bänk, vi sätter oss och jag börjar gråta. Han säger senare att det också var obehagligt för honom för han såg mig som så stark och så brister jag så lätt. Så jag ska säga förlåt för att jag sabbat hans bild av mig? Äh, jag sa det aldrig.

Vi mal på om samma grej igen, nu i snabbköpet, jag:
– Så man får inte tycka vad man vill om man inte tjänar tillräckligt. (Ungefär som rösträtt förr i tiden, borde jag ha sagt.) Du menar att jag skulle få vara feminist för en månad sen då jag hade ett välbetalt jobb men inte nu, men det är nu som pengarna har kommit in på kontot…
– Det handlar inte om det, men när vi pratade på tåget till museet…
Ja, vad pratade vi om? Vi kan bara komma på en grej. Han sa att kvinnliga chefer glömmer bort att vara kvinnor. Jag:
– Vad är det som de glömmer? Är det glamourbögens outfit i garderoben eller att snyta barnen?
Egentligen menade han inte så, visar det sig, utan att chefer försummar sina familjer, men det är en stor skillnad mellan utsagorna. Stor skillnad är det också på vår fysik och jag darrar av trötthet, jag steg ju upp fem, men han tycker att jag kan ta den tunga matkassen. Förmodligen för att jag är feminist. Jag ställer den demonstrativt på marken och han blir sur.

Efter maten hemma hos honom säger han:
– Du tycker säkert att jag ska diska nu?
Är han sann? Jag hade aldrig krävt det av min gäst. Jag:
– Det får du göra som du vill. (Underförstått: du kan diska senare).
Jag vill åka hem med ett tidigare tåg imorgon och han undrar om det är för att han sa dittan eller dattan. Jag:
– Nej, det är inte för att straffa dig utan för att vi ska sluta straffa oss själva med varandras sällskap. Han:
– Men man utvecklas om man umgås med oliktänkande. Inte bara ja-sägare.
– Om man har mer gemensam värdegrund så behöver det inte bli ständiga stunder av uppslitande ärlighet.
Jag sover över hos honom och tar första ej fullsatta tåg tillbaka.

Hur tycker då mina vänner då, dessa oförbätterliga ja-sägare? Låt oss citera två. Richard: ”Jag blev också provocerad på dig, för en annan grej du vet, men jag gjorde ett radioprogram istället.” Peter: ”Jag känner igen det här tankesättet som han har, det finns en sorts människor som… hur ska jag säga det? De är mycket konservativa och tycker att man ska leva i en bubbla med sina ideal så när en vänstertjej har ett dyrt armband så anses hon inte trovärdig.”

Bedrifter

Det är fantastiskt vad man kan läsa i tidningen nuförtiden. Nordiska museets Chokladfestival korar årets konditor. Deltagarna ”tävlade i fem kategorier: våningstårta, kreativ efterrätt, take-away-dessert, pralin och krokan.”
Vinnaren och hennes imponerande krokan firades med stolta toner av ”Du gamla du fria” nedanför den gigantiska Gustav Vasa-statyn. Någon som inte deltog i godisolympiaden var den gode konstmagnaten Saatchi. Hans leverne penetreras i en annan artikel och där fick man veta att han gifte sig med TV-kocken Nigella Lawson och ”gick ner 17 kilo med den fantastiska äggdieten”.

Tryck stjärna för rik och berömd, respektive knarkkunskap

En insändare i DN börjar med orden ”Aldrig tidigare har svenska folket mått så dåligt som de gör idag.” Artikelförfattaren är arton år och jag ursäktar henne, hon har ju dessutom inte tagit det ur luften, eller jo förresten, frasen finns flygande där hela tiden. Alla dessa kränkta och orättvist behandlade som mår dåligt. Jag å min sida tror att ”svenska folket” mådde sämre under andra världskriget men att det då inte fanns någon enkät där man kunde kryssa i om man mådde dåligt. En vän till mig, Kerold, säger att man skulle kunna omformulera påståendet till att svenskarna aldrig har varit lika besvikna som de är idag. Vi ler i samförstånd och jag pratar med Tomas om det, han:
– Varför är de så besvikna då?
– Jo, i vårt fina och fria demokratiska samhälle kan alla bli vad de vill, precis vad de vill. Då vill alla bli rika och berömda. Sen blir alla besvikna.

Men fanns det inget bra med artonåringens insändartext? Jo, för fan. Hon hade på förslag att skolan skulle undervisa mer om psykiska problem som många tonåringar drabbas av, istället för att plöja detaljerad knarkkunskap. På min gamla gymnasieskola fick vi lära oss mycket om narkotika och jag blev en riktig expert. Jag visste exakt sätten man tog det på, vilket rus man fick, hur länge det varade och vad som sparades i kroppens fettvävnader. Sedan kom det inte så mycket i min väg, förutom hasch en gång och då fick jag lära mig att ”tar du det en gång så är du fast” inte stämde. Så stor nytta hade jag av knarkkunskapen. Däremot hade jag ingen som helst beredskap för mina ätstörningar och depressioner. Förresten, jag har aldrig tidigare mått bättre än vad jag gör nu.

Finansgrisen

Det har inte blivit någon blogg på länge, det beror på finanskrisen. Ungefär lika trovärdiga förklaringar möts jag av. Jag får exempelvis mindre skrivjobb och grannen köper plötsligt inte sin dagliga latte. Då börjar det bli farligt, då skapas det en kris. Visst finns det förlorare som får sömnlösa nätter i sina belånade bostadsrätter men de syns inte i tidningen. Det enda som syns är män i slips och kostym som gråter. När kurvor störtdyker och siffror flimrar nollor i sitt ras är den enda gången som män får gråta. För det är ju allvar och jag hör nästan hur de snyftar: ”å nej, det blir inte villan för sexton millar utan för åtta och min andra lyxjakt, buhu!”

torsdag 18 september 2008

Första steget

Min provanställning på Polska institutet är slut, liksom min tystnadsplikt, och jag har sagt upp mig. Nej, nej, det är superbra här, trevligt och intressant men jag hinner inte med konsten eller livet, men sista dagen vaknar något i mig och jag frågar en praktikant: Har du pojkvän? Vill du ha en? Jag har några över. Det sista säger jag inte, dessutom är de mina vänner. Jag berättar för P om fixeriet och han: ”Du har väl sagt att hon får göra vad hon vill med mig?” Hm… nej, för då blir det inget av. Men varför ska inte tjejer kunna ta första steget? Låt oss ta ett steg tillbaka:

På en skola någonstans i världen går en tjej och våndas. Sen går hon fram till honom. Ja, inte bara till honom utan till ett helt killgäng, för han är ju aldrig själv, så hon får ta det inför publik: ”Ska vi gå hem till mig och hitta på något?” Hahaha! Plugghästen ska rida Krille! dundrar hans vänner. Adonis ler, kretsen sluts och ryktet går. Det är sista gången hon tar första steget. Det är också sista gången Krille nobbar en tjej. Tillsammans med vännerna står de långt senare vid baren, inte i klunga utan med hålrum mellan varandra så att änglar kan ramla ner i det ofullständiga pusslet och erbjuda sig själva. Men nix, tjejerna är brända. Åh, varför kommer de inte? Vet de inte att det är idiotsäkert? Att de kan få det som killar aldrig kan få, bara sådär, och av vem som helst?

Visst, inget är svartvitt men jag har hört dessa ylanden så många gånger. Tomas, min pojkvän, skrattar. Varför ska inte P kunna skaffa någon själv? Kanske för att han är rädd, precis som de flesta andra. Tomas är heller inte de första stegens man, hans taktik är mer som att sitta med ett metspö, i försurat vatten får tilläggas, så som världen ser ut. För tio år sedan kom det en muterad fisk och ville honom något. Tillbaka till P: han har aldrig varit elak, inte ens i skolan, han har ett hjärta av guld. Ska det bara slösas bort?

torsdag 14 augusti 2008

Konsten är ett takräcke

Vi skulle behöva forsla bort en gammal dörr och jag påminner Tomas om det. Han vet, men vet inte hur han ska börja. Först måste man montera ett takräcke på bilen. Duger vårt biltak till sånt? Var skaffar man räcke? Sen måste man sammankalla fyra starka pågar för att forsla den massiva dörren. Tomas har börjat titta lite på andra bilars tak, sen har saken stagnerat. Å, det är så ovisst och jobbigt i flera led! Precis så är det med mina konstprojekt. Jag har en vision, men hur målet ska nås överstiger mig. Jag måste ta reda på en mängd konstigheter och försöka utverka hjälp av folk som kan. Därför känns det så motigt att börja och jag förstår Tomas precis. Mig själv förstår jag däremot inte. Tomas har ju trots allt inga ambitioner på att forsla bort dörren med sån glans att hela världen häpnar. Jag å min sida har vissa ambitioner med min konst, den jag inte behärskar men framhärdar med.

Den piercade kontinenten

Jag läser Karin Johannissons ”Den mörka kontinenten” och den handlar om det jag tycker bäst om: sekelskifte, sex och feminism. Sekelskifte är vackert, sex behöver inte förklaras och feminism som genre tycker jag om så som andra kan tycka om skräckfilmer. ”Den mörka kontinenten” är sannerligen läskig. Kvinnokroppar på operationsbord, dunkla åkommor som botas med sadism och kvinnor som väljer sjukdomen som livsroll i brist på andra roller. Överklassens kvinnor som låstes in i strama kläder och dammiga hem. Plågade av täta barnfödslar och vingklippta. Ville de något annat möttes de av milt överseende. Skulle de resa sig skulle det vara mot all expertis, mot läkare, samhällsvetare och vetenskapsmän. Det vore som att säga: ”jag som är på gränsen mellan djur och människa och utan bildning vet bäst.”

Jag känner panik. Fy fan för att leva då! Tänk er en kvinna som promenerar vid strandbrynet med sin älskade och antyder att hon vill leva på annat sätt. Han slår ut med handen mot ett svanpar och säger att hela naturen uppvisar ett system där honan ruvar hemma och gör mannen till viljes. Kvinnan invände då inte att människan gör mycket som andra djur inte gör, att det naturliga inte nödvändigtvis är det rätta eller att många svanpar är homosexuella. Hon invände ingenting för hon hade inte fått lära sig grunderna i analytisk filosofi. Hon hade redan snackats omkull men mannen fortsatte: du vill väl inte göra din mor ledsen? Och hon viskade nej, nej, högröd i ansiktet. Då så, sa han och tänkte att det gick lätt… men det är sant, kvinnor har ju så liten hjärna.

Men hur skulle en bok som beskriver dagens förtryck av kvinnokroppar se ut? Den skulle säkert handla om implantat som läcker, vaxning av könsdelar, piercing, tatueringar, solariesol, stringtrosor och självsvält. Inget av detta rör min kropp. Jag lever skyddad på min lilla ö tillsammans med några fina kulturmän. Så jag kommer fram till att alla kvinnor inte behövde sätta blodiglar på blygdläpparna förr, även om jag läser att hundratals gjorde det för vetenskapens, d.v.s. för mannens skull.

Men and Pride

Jag går i gamla stan under Pride-festivalen och hör hur två restaurangägare (greker?) sitter utanför sin taverna och pratar om regnet: ”Guds straff”.

Jag och min vän, en bög, står i armkrok, en dragen man (svensk) kommer fram till oss och säger: ”Jäklar vilken vacker kvinna du har!” Min kompis svarar snabbt: ”Hon är transvestit.” Mannen går på det till slut och sen säger han till mig: ”Du ska inte raka dig någonstans, inte ens under armarna.”

Jag blir stupfull på Lino på Riddarholmen. Hånglar upp min bögkompis och ett träd. En man (algerier?) kommer fram till mig, säger att han respekterar mig men skulle vilja fråga om jag har en pojkvän och varför jag i så fall kysste min kompis. (För ett mobilfotos skull)

Jag går hem, trots berusningen lyckas jag hålla god styrfart. Två tjugoåriga killar (iranier?) ler: ”Hej, hur är det?” Jag: ”Full som fan.” De: Vart ska du?” Jag: ”Hem.” De: ”Har du öl hemma?” Jag: ”Ingen öl hemma, pojkvän hemma.”

Några veckor senare tar jag på mig en turkos klänning och cerisa pumps. Jag ska till en Rookies&Players modegala och dela ut Polska institutets diplom. Jag har också mina löpskor i en kasse och byter om till dem senare, då är det som vanligt. Vinglar jag i de högklackade däremot vill alla män ha mig. Är det för att man rent fysiskt är enklare att få omkull? Dagens första beundrare (engelsman) säger: ”You are a very beautiful woman”. Vi börjar prata och han menar att han tycker om kvinnor som ser ut som kvinnor. Jag blir illa berörd. Samtidigt tycker jag om när män ser ut som män. Men jag tycker också om män som ser ut som kvinnor. Jag tycker om allt helt enkelt. Fast när en man säger att han vill ha en kvinnlig kvinna så tänds min varningslampa.

Polska institutet vis a vis Tomas

Jag har börjat arbeta som pressansvarig på Polska institutet. Vi har tystnadsplikt så jag kan inte berätta om något men när jag kommer hem så finns Tomas där att berätta om. Älskling, hur har du haft det? Tomas har haft en dålig dag. Han fick gå hem och starta om servern själv istället för att bara ringa och be mig trycka på en knapp. Sen när han kom hem fanns staplad disk i diskhon. Blommorna var sönderstekta för ingen hade dragit för gardinen mitt på dagen. Ja, han kände knappt igen sig och till råga på allt var ingen hemma när han kom. Vad är det för liv? Dessutom har jag bara fyra veckors semester medan han har sex veckor. Vad hade jag tänkt mig att han ska göra på de två veckorna som diffar?

fredag 4 juli 2008

Konstiga krusbär

Fan vad fula vägskyltar vi har, gula. Tomas kommer på att det måste vara för vinterns skull, att de syns bättre i snö. Vi åker runt i Skåne och ser allt vi borde sett som barn. Ingen större förlust visar det sig, men inte heller otrevligt. Ales stenar är en effektfull plats bland ängar och i närheten av hav, men sten är sten. Glimmingehus duger gott som fond när man äter rökt makrill och Stenshuvud har en angenäm sandstrand.

Vi övernattar på Mellbys Klockargård, det drivs av ett par i vår ålder och inredningen är mitt i prick. Vacker trädgård, växthus med fikaplatser, smakfull färgsättning, sköna rum och snygga prylar överallt. De har rosor i vattenfat, buddhastatyetter, jungfru Maria bland snäckor och spännande målade detaljer. Varför har inte jag det så? Varför har jag inte tålamod att leta fram roliga småsaker? Det krävs inte så mycket men när jag står i Mexico City eller södra Italien och håller i en sak jag egentligen vill ha tänker jag att ”det där behöver jag inte och dessutom blir det jobbigt att damma” och så har vi också ett urbota tråkigt hem.

Hemma är allt sig olikt. Jag inspekterar sovrummet misstänksamt. Skulle jag verkligen välja det om det var ett hotell? Rummet är ganska litet, dubbelsängen för smal, egentligen, och från gården hörs fläktljud. Det brukar funka, tror jag mig minnas, dessutom har vi en hel del roliga prylar.

Dansk magi

De har mitt bröd! Det mörka grovkorniga som utgick i affärerna för ett halvår sen har de här och dessutom i dubbelt så stor förpackning.

Møns Klint känner jag till från 1800-talsmålningar som jag visat på Nationalmuseum. Klipporna är av krita, så färgen på dem behöver man inte sväva i ovisshet om. Havet ackompanjerar med en ovanligt varm blå. Vägen dit går igenom tysta, böljande ängar och himlen ovanför har en tendens till jättelika stackmoln. Det är ett magiskt ställe och jag vill tillbaka hit.

Tomas paniksomnar mitt på dagen och maratonsover till sent på kvällen. Sen sover han hela natten. Vi har varit i 16 länder och kört 8 000 kilometer.

Dejliga konstnärer

Vi bär in väskorna på ett pensionat vid havet och husfrun visar oss runt bland rummen, vart och ett utsmyckat av en lokal konstnär. Jag har en svag stund men bestämmer mig för att inte säga att jag också är konstnär, än mindre att jag är konstkritiker. Det skulle bara försvåra allt. Sen sitter jag på rummet, inrett av en glaskonstnär, och tänker på hur jag skulle ha gjort det istället. Nästa dag står jag inte ut och erkänner mitt yrke för husfrun. Jag skulle tycka att det vore jättekul att smycka ett rum även om det är långt mellan det och den konstvärld jag vill befinna mig i.

Himmelriget

Danskjävlar! Tomas och jag börjar larva oss redan vid Hannover. Vi ska till Danmark och där pratar folk inte, de gör läten. Danska barn lär sig tala senare än andra barn för språkljuden är så otydliga, det är sant. Vaeää!! skriker Tomas till mig. Vatten, han vill ha vattenflaskan men jag fattar inte. Tomas tittar bekymrat på mig: ”Hur ska du klara dig i Danmark?”

Färjan från Puttgarden till Rödby tar en timme och kostar 60 euro. 5 euro billigare än från Corfu till Italien. Framför oss i kön står en bil tung av Tuborg och inne på båten är det schnitzelrally, alla ska ha panering med remoulad från kantinen. Tomas säger att remoulad är ett grundämne.

Vi kör på Lolland bland fält och tegelhus i ett ständigt déjà vu. Det är fina landskap, så varför inte upprepa den vinnande formeln? Tillfredställande folktomt är det också och jordgubbarna är goda. Vi köper dem, det vill säga stoppar in pengar i sparbössor och tar det vi vill ha. Huset bredvid det obemannade fruktståndet är också till salu. Det är kanske bara att stoppa in en bunt sedlar i brevlådan och flytta in? Ett helt land med färdigt allting ligger bara och väntar på människor.

Till nästa gång

Ska vi ha med oss:
  • En tjock sovsäck, oavsett var vi åker och när för varma länder är kalla inomhus så fort temperaturen avviker från det normala.
  • En luftmadrass att lägga på golvet, så att man kan övernatta i rum med en enkelsäng som påstås vara dubbelsäng.
  • En vattenslang att fylla på vattenflaskor med oberoende av vattenkranens placering över handfatet.
Tips till andra:
  • Reselakan i siden. Det är saligt bekväma sovpåsar och man slipper en stor och tjock sovsäck eller tunga sängkläder eller betala extra för lakan på pensionat.
  • Svarta plastsäckar och gaffatejp. Hotell har aldrig ordentliga gardiner så vill man inte vakna i gryningen kan man arrangera efter eget huvud. Bekvämare än ögonlappar.

Autobahn

Vem har inte kört igenom Tyskland? De har underbart flödande vägar. Risken är bara att man inte lämnar den flerfiliga sammeten. Det kanske var därför som vi en gång bestämde oss för att bara göra Tyskland, och blev rikligt belönade. Berlin, München och Hamburg skulle räcka som huvudstäder till tre länder, för att inte tala om allt annat emellan. Tillbaka till autobahn. Vi kör länge, det blir sent och tomt på vägarna och vi är berusade av de vita nätternas frid. Av att resan gått bra, att vi är på väg hem. Av att luften är frisk och att vi är liksom själva i världen. Jag dansar för Tomas på rastställets bord.

Vinodlingens kant

Åh, Frånce! Men det här är en tysk del av Frankrike där hus har diagonala brädor på fasaden och där saker börjar på franska för att sluta på tyska. Vi besöker således Musée d'Unterlinden. Där, i Colmar, är det inte en käft ute på stan för alla är inne i museet framför Isenheimaltaret. Det är en flerdelad jättemålning som på ett expressivt, banbrytande och mannieristiskt sätt visar Jesu liv och död. Färgskalan är gräslig och formerna förvridna vilket tänjde den tidens konventioner och dess livslängd betydligt. Lockad av en skräckblandad äckelförtjusning lyssnar jag på allt som audioguiden har att säga och får bland annat reda på att man förr i tiden lindade barn med uttjänta trasor för det var mjukare mot deras hud.

Landskapen kring Colmar är täckta av pastorala vinodlingar och Tomas saktar in: ”Fiint, vill du inte stanna här? Äh, vad är det jag håller på med? Du vill ju till Danmark!” Tur att Tomas inte är en vinsnobb. Ännu större tur att han inte är fotbollsfrälst i dessa EM-tider. Tomas är helt enkelt den perfekte mannen, han har inga egna intressen.

Budgetblick

Det blev inte hotell Alpenblick. Hur har vanligt folk råd att åka på semester? Ett budgethotell barskrapat från allt förutom en kackerlacka på väggen kostar 1000 kr natten. Jag har lärt mig acceptera att en ostfralla på stan kostar 30 kr men det här är som om mackjäveln hade kostat 80 kr.

Något som lugnar ner mig och har med smörgåsar att göra är kökshanduken på frukostlimpan. En linneduk på brödet att vila handen mot när man skär. Det är vackert och praktiskt på ett gammalmodigt sätt som gör mig glad. Annars skulle det just vara likt världen om det fanns plasthandskar vid limpan så att alla var tvungna att ha på sig engångspåsar varje gång man ville ha en skiva bröd.

Joddlarfest

Gränsen till Schweiz är obemannad men rastplatserna vid motorvägen sjuder desto mer av liv. Folk sitter vid bord under träd och äter medhavd mat. Obekant fenomen en kilometer söderut i Italien. Jag sitter också vid picknickbordet, klövern räcker mig till halva vaden och där, omgiven av kokande växtlighet, inser jag varför tropikerna känns så rätt för mig. Det är en lika intensiv växtlighet men varmt. Vi lever i en kall djungel. Tänka sig, att norra Europa är mer lik det varmaste än det varma Sydeuropa.

Gotthardtunneln är 16 km lång, annars är vi omgivna av frisk och uppbygglig natur. Alperna är ett ställe där man känner sig hälsosam eller vill vara det och de snöklädda topparna passar till allt, förhöjer allt, precis som blommor också gör. Fast blomster verkar de inte ha så mycket till övers för med tanke på alla hysteriskt klippta gräsmattor. Skulle de låtit bli hade de haft honungsdoftande klöverängar, men det är sant, vem vill ha det?

Så fort Tomas och jag kommer till bergslandskap ska vi diskutera för och emot och komma fram till att det är alla tiders men att vi skulle aldrig kunna bo så. I skuggan av jord över huvudet? Nej. Man vill egentligen bara ha en backdrop av berg, lite Toscana emellan och sen en sandstrand, och i den hastigheten som vi rör oss ser Europa ut så.

Lucern är en trevlig stad på kartan men när vi kommer dit och ska söka övernattning krossas våra planer av Joddlarfestivalen. Massor av folk, umleitung av vägen...tänk att vår semester skulle förstöras av joddlare.

Liguriens pärlor och svin

Dammiga av marmor tråcklar vi oss igenom Riviera di Levantes alla strålande hell holes. Villor i explosioner av kaktusar, tallar, bananplantor och klätterblomster går oss till mötes. Det är palats i paradiset men vi är för slitna för att uppskatta något. Dessutom är det helg vid havet i närheten av Milano så hotellen är tvärfulla. Det blir sent och det blir jobbigt men så är det när man har ambitioner med sin semester.

Lejonparten av Rapallos stadsstrand är upptagen av ett badkomplex men det finns en smutsig liten allmänning från vilken man kan simma ut i havet och där är det stort och fritt. Jag vadar ut i gyttjan och delar upp tankarna mellan kärlek och hat. Jag älskar att simma med stadsutsikt, jag hatar all motordriven trafik, jag... Plus- och minuslistorna är längre än vad jag orkar simma men en sak är säker, jag gillar Italien. Jag har ju mina rötter i Portofino. Jojomensan, det sovjetgråa betongghettot utanför Warszawa där jag växte upp är uppkallat efter en hamnstad på klippig kust med palats som drunknar i blommor. Något rätt finns det i stjärnorna.

Rummet bakar oss levande så vi måste ha fönstret öppet trots allt oväsen. Medan jag sätter på mig öronproppar OCH gula hörselskydd (jag har såna med mig på alla resor) längtar Tomas till en liten tunn campingstuga som svalnar av mot natten.

Nästa dag sätter vi på hetsig punkmusik, idealisk för italiensk stadskörning, och drar till Genova. En gång i tiden var Genova en stormakt. Nu har de förfallna hus, nerkissade gränder, horor, svarta män som säljer piratkopior och ett stort akvariemuseum. Förmodligen hade de allt detta när de var en stormakt också, med undantag för museet, där vi spenderar den mesta tiden gloendes på torpedliknande sälar, stillastående pirayastim och eteriska maneter.

Carraramarmor och andra jordar

Cave di marmo, klart vi ska dit, och saken blir inte sämre av att det är en aktiv gruva. Staden Carrara vid bergets fot är full av lastbilar som kör runt med marmorblock och spillbitar stora som soffkuddar ligger i diket. Dagbrottet bländar, från 6.00 – 15.00 hugger man i den vita valen, sen gnistrar den för mycket och det blir farligt. Vi åker upp för berget och det dammar som mjöl. Vi står i marmor, andas marmor, bilen blir också marmorerad – det blir inte så bra som vi trodde men upplevelsen var värd det.

Cinque Terre är däremot något vi drar oss ur innan det riktigt fått en chans. De fem jordarna är fem städer belägna på en klippig kust. Serpentinvägar, plottrighet och mängder med folk har vi redan haft i Amalfi. Vi trodde dessutom att det skulle vara häftigare. När vi hör ”färggranna hus på klippor” så föreställer vi oss det finaste och vildaste sceneri som tänkas kan men verkligheten är en annan. Sann mot beskrivningen för all del, men märkligt outvecklad. Så är det ofta, vi fattar konceptet men tror att det ska vara precis så bra som man skulle kunna ha gjort det. Varför har de då för helvete inte drivit det till fulländning? Världen har potential.

En villa i Toscana

Orvieto ligger frestande nära motorvägen så vi svänger av och når en stad förstelnad av siesta och medeltidsmurar. Det är vindlande hett och tegelbrunt. Mer än så kan jag inte uppbåda, trots att Orvieto har en röd stjärna i vägatlasen, tillsammans med dussinet andra städer i norra Italien.

Siena besöker vi också. Även det en brunmurrig stad där luften dallrar i gränderna mellan chica boutiquer. En uppfriskande svartvitrandig katedral har de, ser vi på vykort, men att gå dit är förenat med risken för bilböter och svettdöden, så vi avstår. Min vän C har alltid talat sig varm om Sienas torg och varit besviken på mig som besökt Italien utan att se juvelen ifråga. Den jättelika Piazza del Campo är visserligen en majestätisk snäcka men ger ingen frihetskänsla. Det bästa är den senapsgyllene randen av Sienasand för stundande hästkapplöpningar. Krakarna ska springa kring torget. Äh, är man i trakterna så är det Florens som gäller, Firenze som vi såg förra gången. Jag borde skrivit blogg då och inte nu.

Vi åker ut ur Siena i en tallallé, och jag som jämt undrat varför man gör alléer med alla träd förutom tallar. I Toscana har man bara tallalléer. Annars är landskapet förvisso fint men lite uddlöst. Som Romantische Strasse i södra Tyskland, där det böljade lite lagom och lullade på. En villa i Toscana är vad alla svenskar drömmer om, säger jag till Tomas och han: ”Ja, där sitter de i scarf och lite parfym och sippar vin i all mjäkighet.”
Jag saknar redan det otyglade söderns sopberg och stenstäder för det här verkar vara en tysk del av Italien; hus av tegel, planterade granar och rader av återvinningsholkar. Dagen, den dagen som började i Tivoli, slutar med sov och bad vid Marina di Pisa.

Tivolikonster

Staden Tivoli utanför Rom är känd för två parkanläggningar och vi gör båda innan solen når zenit. Villa de Este är egentligen för ny för att vara riktigt smakfull. Det är ju en barockskapelse med stela örnar, pryttliga grottor och korviga kolonner. Mest känt är stället för sina vattenkonster, och det med rätta. Fontänerna dånar gott och sprider en magnifik kyla kring sig. En bunt jättefontäner var man alltså tvungen till innan ac-ns tid. Därmed ej sagt att vattenkylningen gått i graven, den används i skyltfönster och i datorer. Jo, i smala kopparrör inuti, det låter mindre än vanliga fläktar, upplyser Tomas och sen: ”Ok, stå här och fota, så går jag och tittar på Rom så länge!” Sånt kan man också säga i Villa de Estes trädgårdar för de har utsikter över halva världen.

Villa Hadrianas trumfkort är den ofta reproducerade rektangulära dammen med illgrönt vatten och kritvita skulpturer på rad. Man når den sist, enligt principen mjölken längst in i affären och den känns också lika livgivande som en mejerihylla. På 1700-talet då ruinromantik och känslor blev populärt satt folk och grät på omkullvälta kolonner. De lipade för alla fornstora dagar som oåterkalleligen hade malts till rester. Fast de var nog också nöjda med det avskavda för det är mer meditativt rogivande, existentiellt tänkvärt och asketiskt estetiskt, jämfört med glansdagars prål.

Det som förvånar mig mest i Tivolis parker är alla turistkvinnor i beigea shorts. När man nu är kvinna och får bära klänning, en smickrande trasa som är sval och skön och lätt att kasta på sig liksom av sig så väljer man ett par illasittande, trista och svettiga shorts..! Tomas hade alla gånger valt klänning eller kjol, intygar han, och det är inte alls ett opraktiskt plagg. Egyptens män går i jalabeior, Indierna knyter dhotis och skottarna springer runt i bergen i kilt. Själv är jag nöjd med min sidenklänning från Hawaii för det är som araberna säger: sidenet uppfanns för att kvinnorna skulle kunna gå nakna med kläder på.

onsdag 25 juni 2008

Amalfilyx

Jävla Amalfikusten, Tomas rispar bilen och jag blir bränd av en manet. Äh, det var bara en navkapsel och ett finger och inget behöver bytas ut. Annars är det snyggt förstås med blommor, terrasserade berg och hav men uj, uj vad lite plats som finns för allt. Vägarna är smala, stränderna välpackade och parkeringshusen stuvas tätt; man lämnar sin nyckel i bilen så att föreståndaren kan flytta runt i pusslet vid behov.

Trulli via fiori till Paestum

Trullihusen har vita konformade tak och är söderns specialitet. De kan ses kring staden Alberobello i en nätt byklunga men också utspridda i landskapen. Fräscht och sött med alla dessa sockertoppar och de gör sig ju så bra med grönska. På tal om flora så är autostradan smyckad med blommande buskar i mittremsan. Vitt och rosa om vartannat så att man inte ska somna. Uppiggande att åka längs med så mycket fägring. Det känns också välkomnande, som en röd utrullad matta, som en upptakt till något, bara det att detta något aldrig kommer och vägen bara fortsätter.

Dagens siesta spenderar vi i bilen med ac-n på och det känns helt rätt. Av vägreklamen att döma är buffalomozarella Campangians viktigaste mat och man ska greppa osten och äta den som ett äpple. Vi smakar en piccolo till middag och den är multo bene. All italienska slutar på a, e, o eller i, vilket gör det riktigt lämpligt att skrika ut orden. Konstigt nog har jag inget emot det för det låter sjungande och retoriskt.

Mot eftermiddagen ser vi ruinerna i Paestum. Enligt Lonely Planet skådar man tre vita tempel bredvid varandra i ett fält av vallmo. Templen är gulbruna, står långt ifrån varandra och inte en vallmo så långt ögat kan nå. Inte ens på vykorten har de fått till en sådan vy. Författaren måste ha fått solsting, men det gör inget för tallarna doftar och havet lockar och vi hittar en campingstuga. Först badar vi i deras pool och sedan i havet. Stranden är smutsig och vattnet grumligt men varmt och nu är det skönt med de kalla stråken! Skogen på vägen till stranden är intrigerande mörk, svart som satan. Jag har sett tät skog med noll undervegetation men den här är något extra. Dessutom finns fullt av vitt skräp på marken som gör sig bra mot allt det mörka.

Siesta i Matera

Att hitta ett sovställe var till en början som förgjort. Med siesta och konstiga tider är det liksom aldrig rätt ögonblick för något i Italien. När man ska hitta övernattning mitt på dagen ligger folk och sover. Om man knackar på mot kvällen är de på sitt jobb och om man försöker ännu senare är de ute och roar sig. Visst är det ett avbräck i turistandet när solen bränner hål i dagen från 12:00-17:00. Temperaturen kryper mot 40 grader och allt som vill fortsätta leva drar in sig i skuggan men vi går ut ändå. På de öde gatorna hittar vi en restaurang och dricker en liter vatten innan maten kommer. Sen äter jag tre sorters stekta ostar och mozarellan gnisslar mot tänderna så som bilens däck mot stadens stenläggning.

Mot kvällen är det hundratals svalor som sjunger och flyger runt bland ruinerna. Bilen blir därefter. Jag går och tvättar den med vatten och toapapper. Strategiskt nog står den mellan en dricksfontän och en papperskorg. Det kallar jag civilisation.
På bilden: nersläckta, permanenta juldekorationer.

Sassi Italiano

Ciao Italia! Å äntligen, ett tråkbekvämt, svindyrt och helvästerländskt land med ordentliga sights. Rom var den första resa som Tomas och jag gjorde, vår andra gick till hela Italien. Vi tog tåget och såg något världsberömt varje dag: Neapel med Pompeij och Herculaneum, Florens,Venedig, Milano, Ravennas mosaiker, Giottos fresker i Padua, Palladios arkitektur i Vicenza... Nu tar vi det som blev kvar.

Ravinstaden Matera var länge en blemma på Italiens anseende för att folk bodde i grottor. Utan ström eller vatten men med barn, grisar och höns i en krypta. Grottmänniskor i det tjugonde århundret.
- För femton år sedan var det ingen som ville köpa ett sassi, ett grotthus, men vi gjorde det och restaurerade, säger värdinnan på vårt B&B. Rätt investerat, för nu har de ett slott. Alla sassis är inte grottor, det krävs bara att de är ihopbyggda med klippan de står på. Sånt gillar jag skarpt, en stad som är integrerad med sin plats, där huskropparna, trapporna och gränderna bildar en organisk enhet. Dessutom är det riktigt stilfullt på ett syditalienskt sätt med homogent ljusbeiga fasader och mörkgröna fönsterluckor. Due notti, säger vi till värdinnan.


Kluriga Corfu

Så fort det är en ö i Medelhavet och inget annat land i vägen mellan Grekland och den ön så är ön grekisk. Öar klistrade vid Turkiets kust är grekiska och Corfu som gissningsvis borde tillhöra Albanien är det också. Men Corfu känns italienskt. Det är milt ljus, rosa hus, balustrader och blomsterkaskader. Palmer och sandstränder. Där Grekland är kärvt är Italien lent. Lekfullt istället för allvarligt. Ovanpå allt detta är Corfu mycket turistigt. Tomas: så här var det inte ens på Teneriffa... när jag var där för 15 år sedan. Vi kör söderut längs kusten och är i ett ingemansland av semsterfirare. Då kör vi en smal väg tvärs över ön och upp i bergen. Där är ett annat ingemansland med förfallna hus och byar vars gränder är smalare än vår bil. Till slut hittar vi ett mellanting; en taverna där det hyrs ut rum, bråkas hjärtligt inom la familia, och som ligger vid havet.

Ortodoxa allfartsvägar

Vi åker sydväst, förbi Thessaloniki och upp i bergen. Där får Tomas stanna var hundrade meter för vägkapellens skull. Jag öppnar de små glasdörrarna och tittar in i terrarier för andlighet: urblekta helgonbilder, ett ljus, en flaska vatten, en flaska olja, ägg på aluminiumfolie och pappersservetter. Allt man behöver för att få kontakt med något inom sig, eller som det står i min citatbok: det finns ingen gud och människan är hans profet, och: religionen förändrar inte världen men den förändrar människor och människor förändrar världen. Det är kanske därför jag tycker om religiösa prylar? Tur att jag köpte dem i Bulgarien, för här är vi i västvärlden där allt är rent och fungerar till priset av att det kostar dubbelt så mycket.

Meteora är en plötslig silhuett av höga klippor med kloster uppepå. En gång i tiden drygt 20, nu sex. Vi vandrar dit och ser en sköldpadda, en orm och mängder av utsikter. Nästa dag tar vi bilen och nu är klostren dessutom öppna så vi pekar på kandelabrar prydda med strutsägg, kyrkligt obekväma stolar och surmulna helgon. Fint men ändå variationer på samma tema. Vi tar båten över till Corfu istället.

Redan de gamla grekerna

Grekland, vilket land! Efter Bulgarien kan man inte låta bli att förundras: vägarna går som smör, polisen pratar engelska och så är det varmt. Äntligen ska man få nytta av deras stenhus och vattenmeloner. Vi hittar ett väghotell med pool och vill inte gå upp ur vattnet. Ingen annan badar, det är bara en liten pojke som tittar avundsjuk från sin balkong.

Mellan simtagen tänker jag på hur obönhörligt klassiskt allting är här. Vart man än lägger handen så finns tusen år redan där. Bassängens marmorkant, handdukens meanderbård. Orter på kartan som heter Metamorphosis eller Drama. Så fort Tomas och jag hade respengar så åkte vi till Athen och Kreta. Medusa och Moussaka. Arkaisk, klassisk och hellenistisk period genom Akropolis, Palatset på Knossos, och Delphi. Så att jag äntligen på kvällskurserna i konsthistoria kunde tala utifrån egen erfarenhet om assorted stones, som Tomas sa.

Äh, han var också impad, då som nu, för det funkar enligt innötningsprincipen. Det är därför jag tittar på en driven men försumbar fresk i nyklassisk 20-talsstil och känner mig mitt i händelsernas centrum. Målningen föreställer två herdinnor med krusigt svart hår, långa fingrar, små bröst och några flöjter. Det är det här alla barn i alla skolor i västvärlden lär sig kalla för civilisationens vagga. Så åker man ner till en håla vid Medelhavet, med fårlort och stenstigar, och ser bilden från boken. Inom en låter det bara: alltings ursprung, storkultur, mitt arv! Om grekerna hörde mig skulle de bara: Va, ditt? Det här är vår lokala ost, vad har du med den att göra? Och förresten, här går kvinnorna i svart istället för att stå och gasta.

tisdag 17 juni 2008

Rila, horor och folklore

Rila är Bulgariens mest kända kloster och det är inte svårt att lista ut varför. Det är stort och randigt och gör sig bra på bild. Där finns också ovärderliga muraler och en hel vägg av kråsigt guldtjofräs jämte ikonostasen. Den romerska kyrkan må vara mäktigare med sin papa, men Bysans är en hel värld mer stämningsfull. Mystik, allvar och skönhet på ett helt annat sätt än de kyrkor som jag satt av mina barnår i. De smala ljusen, rökelsen, guldet och mörkret i ikonerna och ljuset som silas in. Men deras ägg är trista. Av trä och röda krängs de i souvenirbodarna. Äggen i de rumänska klostren var målade med intrikata flerfärgsmönster på urblåsta äggskal, men så var det nunnor och inte munkar som skötte stället.

Längs alla vägar från Sofia, vid alla avfarter och på alla asfaltsöar står horor i guldsandaletter och ser bra ut. Varje gång blir jag förvånad över att de ser så bra ut och glad för deras skull. Jag blir också ledsen och arg och nyfiken. Hororna har allt, helt enkelt. En drös lastbilar stannar på sin väg till Istanbul. Tomas undrar vad som händer om man bara vill stanna ändå, för att ta en paus. Jag behöver dock inte beskydda honom som på Hamburgs eller Amsterdams gator, vi stannar först där bönder använder vägen till att torka hö på.

Mot kvällen är vi framme i Koprivshtitsa, Bulgariens folkloristiska idyll. Det kryllar av nya och gamla trähus enligt traditionella mönster och ibland i starka färger. En del går att se invändigt och jag blir som väntat förälskad i de brokiga och intima rummen. Jag som tycker så mycket om folklore när den har färg, jag borde bli guide i folkdräkt här.

Bulgariska viner

På kvällen går vi till en vinkällare. Det är atmosfäriskt: kallt, dammigt och mörkt. En lev per person kostar inträdet och ägaren står bredbent i folkdräkt och iakttar en hela tiden. Vi delar på ett glas. Tomas tycker att det är lättdrucket och därmed bra. Jag håller med. Han föredrar öl och för mig som endast tycker om alkoholens inverkan hade världen varit vackrare om man kunde supa sig redlös på mjölk. Vi säger för guds skull ingenting men ägaren är ändå föraktfull: you don't drink like normal people. Det är under hans värdighet att ta betalt. Roligare blir det på restaurangen när jag hjälper ett par belgare att beställa två glas rött. De sitter och säger saker som red, rot, drar i bordsduken... när det ju heter krasneje på ryska, det ropar jag ut till kyparen som äntligen förstår. Duken är röd och det passar förbannat bra till deras mörkbetsade trä, vitmenade väggar och grönt klättervin. Honung på bilden.

Spokojna i Bulgarien

När vi passerar gränsen till Bulgarien spelar Sverige mot Spanien och ingen tulltjänsteman försitter chansen att upplysa oss om matchen, oavgjort. För oss går det däremot bra, vi rastar vid en bulgarisk äng och ser en hästkärra nalkas. Tomas: Vi kommer att bli rånade, långsamt.
Nej, naturligtvis inte. En överraskning är dock att min polska gör nytta även här. Det är inte klockrent, det är som att prata svenska i Tyskland utan att kunna språket men en svensk fattar ju vad unter die Brücke betyder och ungefär så tar vi oss fram till staden Melnik. Fantastiska berg har de, räfflade och sandiga. Det ser inte utom som sandsten, utan tätt packad orangebrun och gyllenvit sand. Hela skiten borde smälta bort vid första bästa skyfall. Vi följer den enda tydliga skylten som utlovar uthyrningsrum i en villa men allt är upptaget av polacker! Jag får en trevlig pratstund men vårt sovproblem kvarstår och det börjar bli sent. Husmadame är också orolig, det är helg och tvärfullt i Melnik. Spokojna, lugn, säger hon åt mig upprepade gånger och bjuder på tomatsallad. Åt tonårsbarnbarnet säger hon att flytta till vardagsrummet, vi ska ta hennes rum första natten. Imorgon lättar det, då ska polackerna hem och allt bli bra.

Från Melnik kan man köra 10 km till Rozenskiklostret eller gå 3 km över bergen. Det senare tar två timmar och är värt det. Klostret är inget att svettas för, de har förvisso en fridfull innergård och en snygg präst med svart skägg men det är vägen dit som är målet. Man får stirra och trampa sig mätt på de ovan nämnda sandiga bergen, finfina och hårda som betong.

Makedonien, kvar att upptäckas

Här trodde jag att vi skulle äta fruktsalladen Macedonia, sån som serveras i Italien, dock ej här. Körsbär svarta som synden för 10 kr kilot duger också. Annars vet jag inte mycket om landet. Det är vackra landskap och knappt en människa att fråga om något. Så det är som Sverige ungefär. Istället ägnar jag vägen åt att lära mig det kyrilliska alfabetet för tredje gången i mitt liv, de första två var när vi skulle till Moskva och Ukraina.

Vi stannar till i staden Ohrid vid vid sjön Ohrid, den djupaste på Balkan, och vid dess stränder finns Balkans mest irriterande caffelatteghetton, precis som i städerna vid Balkans havskust. Makedonien är tvugna till prefixet FYR (Former Yugoslav Republic) för Greklands skull, för de har också ett Makedonien och var oroliga. Grekland löjlade sig med handelsembargo tills Makedonien bytte namn och flagga.

lördag 14 juni 2008

Transit Albania

Dagen börjar vid midnatt med magnifikt åskoväder och på morgonen finns ingen ström. Iskaffe och rågröt till frukost och i regnet och sen blir vi stående i trafikstockning i Podgorica i två timmar i onödan. Vi tog fel väg. Rätt väg är smal, full av hål och tycks inte leda någonstans men det är agrara landskap med svartklädda tanter och gamla mercedesar och vi måste växla pengar ännu en gång.

Från båda sidorna av vägen glor bensinmackar på varandra och de heter saker som Eso eller B Petrol. Gubben vid pumpen sitter i skräddarställning, toaletten är ett hål i golvet och genom fönstret syns en minaret. återigen kommer jag på att jag bor på fel plats i världen. Ståtoaletter känns mer naturliga, jag tycker att böneutrop är snyggare än kyrkklockorjag och kan inte sitta bekvämt om jag inte får ha något ben uppe. Människorna är också så förtvivlat hjälpsamma här – det måste de vara när inget fungerar och sånt bök hade jag inte velat leva i. Inte heller med alla sopor och haltande hundar vilket är ett säkert tecken på att grejer degenererar. Det börjar med lösspringande katter, nästa steg är hundflockar och slutligen människor utan hem. Apropå hus; Albanien excellererar i grälla karameller. Starkt ljuslila mot detaljer i brunt, kvalmigt orange mot ilande gulgrönt och koboltblått. En annan självklarhet tycks vara att man bygger precis så mycket hus som krävs för att hålla en verksamhet igång och om den bär sig så bygger man vidare.

Tirana, för tre år sedan deltog jag i Biennalen och nu guidar jag Tomas runt i staden vilket känns nästan rörande och mycket märkligt för allt är precis som det var då. På restaurangen är det språkförbistring som vid Babels torn. Jag ber, medelst teckenspråk, att få gå in i köket och peka mat. Det gillar jag, kanske ska börja så i Stockholm också?
Vägen från Tirana till Elbasan går via höga berg och bjuder omväxling: fåraherdar i olivlundar, rykande fabriker, dimma att ta sig igenom med varningsblinkers på och persikor i strålande sol. Dagen slutar på ett väghotell i ännu ett kyligt fuskmarmorrum. Det är som att krypa in i en urgröpt sten, vilket kanske är ens högsta önskan när det är över 30 grader varmt, mindre så när det är under 20.

Montenegro vid fjord och sjö

På andra sidan gränsen är det smutsigt, bilar stannar inte för fotgängare och Tomas är rädd. Va? Vi har ju varit i Indien. Ingen slår dem i kaos och skit. Förvisso, men där fanns också sockerrörsjuice, kvinnor i sari och glittrande tempel, vilket är betydligt mer än vad de lyckas uppbåda här men en fjord har de med palmer längs dess kuster. Alla män verkar dessutom gå med bar överkropp och murslev så om tjugo år blir det säkert för fashionabelt för vår smak. Den historiska staden Kotor har ljusa stenhus och effektfull fond av berg så en pisskvart räcker. Sen åker vi över bergen till Skoder-sjön, Balkans största sötvatten, och har en balkong som överblickar ett vassbevuxet panorama. Det känns som kinesiska risfält och berg som tagna ur en tuschlavering men de säljer ikoner i centrum och förstår när jag pratar polska så vi är nog inte i Asien ännu.

Fläskavica

Det är så skönt att åka iväg, slippa all vardagsslentrian... eh, not. Tänk att behöva ställas inför följande varje morgon hemmavid: har du tejpat igen mjölken, är det vatten i termosen, har du packat allt från badrummet, var är min sked, är det här E 263, var ska vi äta, vad betyder plesk, får man fota här, var ska vi sova, english, deutsch, kan du hoppa ur och kolla så att jag inte kör på hunden, hur mycket blir det i euro, ska vi ladda batteriet, är det här tvål, var är saxen så att jag kan få upp tejpen från mjölken, finns det något internet, kan man dricka vattnet här, hur öppnar man fönstret, och så vidare da capo al fine. Pljeskavica är hamburgare.

Dubrovnik steals the show

Vid färjeläget i Sucuraj häller jag ut Tomas frukostmjölk till katter. De lapar sig mätta och lägger sig under bilen men allt går bra och vi är återigen på den vackra kustvägen som löper som landet är långt. Det är så man blir tokig. Enligt guideboken är Kroatiens kust 600 km lång, men det är bara fågelvägen. Egentligen är den 1 800 km, och lägger man dessutom till alla öars kuster blir det 6 000 km badklippor.

Lunchstopp. Risotto negro, jag har beställt det i diverse länder och tror mig vara i hamn men här är den sotsvart och simmar liksom i en pöl av tjära. Salt så det förslår, jag kan inte äta. Servitören är missnöjd. Dumma turistas, bläckfisken är ett saltvattendjur. Alla andra restauranger världen över snålar och serverar blekfis men här har vi vår stolthet kvar och klämmer ur en hel bläckfisk per tallrik! Det är som att vilja ha Venezuelas mörkaste choklad men sen klaga för att det inte är Plopp. Naturligtvis håller han inte någon utläggning för mig.

Dubrovniks gamla stad ser lovande ut redan på håll med löjligt välbevarad ringmur. Inuti blir ingen besviken heller. Det är samma koncept med glädjestrålande marmorgator som i Zadar och Split men här finns en större öppenhet och mer av härligheten. Gränder lummiga av krukväxter och badklippor strax utanför stadsmurarna gör sitt till. I skyltfönstret bland dockor och porslinsklockor finns boken ”Dubrovnik at war”. Till ackompanjemang av raska folkvisor bläddrar jag igenom bilder av lyxjakter i brand. Pang-bom för femton år sen. Helt bisarrt vad tiden går, men även kriget i sig förstås. Det är som om: ”Japp, nu ska det bli krig av, nu bombar vi Årstavikens marina!”

Det Hvarska badet

Det är inte som Thailand säger Tomas när han stelbent går ner i vattnet. Det var varmare i Albanien i oktober, klagar jag, men bada skall man. Vårt första och förmodligen sista dopp på den här semestern. Stråk av is viner igenom den redan svalkande vattenmassan men färgen är helt sjukt, kemiskt, hejdundrande turkosgrön.

tisdag 10 juni 2008

Semester på riktigt

Jag har läst att de kroatiska städerna har marmorgator, det låter sagolikt och visst är marmor fallet men inte putsad och ådrig utan enfärgad och blanksliten. Ljust, det är det inte tu tal om, men annars mindre inspirerande än jag trodde. Det finns romerska ruiner i tillståndet av ”assorted stones”, flotta latteserveringar, italiensk glass och virkade östatsspetsdukar. Vi river av Zadar och Split och tar båten över till ön Hvar. Vi har rest i exakt en vecka och inte stannat längre än en natt per ställe. Nu bromsar vi in och packar upp i ett spatiöst rum med kök. Utanför har vi vår veranda med tät grönska. Nedanför huset det obligatoriska smaragdfärgade vattnet och en småstad på gångavstånd. Folk som kommer hit slår sig ner i en månad, lär känna husvärden, lär sig språket. Det kanske inte är så hemskt.

Jag ägnar tiden åt att skriva medan Tomas läser ut sina samtliga böcker. Tomas bantar också, det vill säga han äter ingenting. Ett och annat plommon lyckas jag lura i honom, men öl går an och cigaretter förstås. Han ger öl- och cigarettdieten ett ansikte och skulle säkert kunna sälja den på internet. Sen sitter han i solen utan solskyddsmedel och tycker bara det är roligt när han bränner sig. Jag ska nog skvallra för hans föräldrar. Om vi lyckas komma i kontakt någon gång. Tomas har försökt i ett par dagar utan svar. Mina ringer varje dag och säger att vi inte ska åka genom Kosovo till Bulgarien, fastän vi aldrig planerade att ta den vägen.

När vi stannar till vid vägen för att titta på utsikten säger jag till Tomas: ”Du är i Kroatien!” och han: ”Mest du, faktiskt.” Så är det också när han frågar vad jag tittar på och jag svarar förvånat att allt, och du? Ingenting. Det är jag som är upplevaren i vår familj och han kör, men nu har vi två bilfria dagar och ska bada.

När jag blir gammal

Vi åker på slingrande väg vid kusten, ser smaragdvatten, vita klippor, mörka cypresser och silvriga olivlundar och jag undrar varför jag bor i Sverige. Eller varför jag föddes i Polen, när det är här som jag hör hemma. Det känns så rätt varje gång jag kommer till Medelhavet. K föredrar havet vid Lofoten där han kan få kall vind i skägget. Själv vill jag vara naken bland blommor. Var och en i sitt rätta element. ”När jag blir stor” har omärkligt ersatts med ”när jag blir gammal”. Då ska allt äntligen gå i uppfyllellse och jag ska ha ett hus vid havet med tropisk växtlighet och katter. Med verandor och terasser, i ett klimat där man kan vara ute när man är hemma. Men inte i Spanien för där läspar de så förbannat. Sydamerikansk spanska är bättre men då är det så långt från Europa. Italien är fullt av vespor och i Kroatien finns ingen konst eller feminism utan lavendel och olja istället. Förresten så ska man inte utsätta sig för höga temperaturer när man är gammal, då ramlar man bara av pinn. Speciellt som man som medelhavstant måste gå i svart.