Första steget

Min provanställning på Polska institutet är slut, liksom min tystnadsplikt, och jag har sagt upp mig. Nej, nej, det är superbra här, trevligt och intressant men jag hinner inte med konsten eller livet, men sista dagen vaknar något i mig och jag frågar en praktikant: Har du pojkvän? Vill du ha en? Jag har några över. Det sista säger jag inte, dessutom är de mina vänner. Jag berättar för P om fixeriet och han: ”Du har väl sagt att hon får göra vad hon vill med mig?” Hm… nej, för då blir det inget av. Men varför ska inte tjejer kunna ta första steget? Låt oss ta ett steg tillbaka:

På en skola någonstans i världen går en tjej och våndas. Sen går hon fram till honom. Ja, inte bara till honom utan till ett helt killgäng, för han är ju aldrig själv, så hon får ta det inför publik: ”Ska vi gå hem till mig och hitta på något?” Hahaha! Plugghästen ska rida Krille! dundrar hans vänner. Adonis ler, kretsen sluts och ryktet går. Det är sista gången hon tar första steget. Det är också sista gången Krille nobbar en tjej. Tillsammans med vännerna står de långt senare vid baren, inte i klunga utan med hålrum mellan varandra så att änglar kan ramla ner i det ofullständiga pusslet och erbjuda sig själva. Men nix, tjejerna är brända. Åh, varför kommer de inte? Vet de inte att det är idiotsäkert? Att de kan få det som killar aldrig kan få, bara sådär, och av vem som helst?

Visst, inget är svartvitt men jag har hört dessa ylanden så många gånger. Tomas, min pojkvän, skrattar. Varför ska inte P kunna skaffa någon själv? Kanske för att han är rädd, precis som de flesta andra. Tomas är heller inte de första stegens man, hans taktik är mer som att sitta med ett metspö, i försurat vatten får tilläggas, så som världen ser ut. För tio år sedan kom det en muterad fisk och ville honom något. Tillbaka till P: han har aldrig varit elak, inte ens i skolan, han har ett hjärta av guld. Ska det bara slösas bort?