onsdag 30 mars 2011

Världsvan på tåg

Tågbiljetten är borta. Det brukar den inte vara, för att den vanligtvis inte ens finns. Vanligtvis får jag biljetten som ett sms till min telefon. Men nu är det en arbetsgivare som bokat åt mig och skickat en pappersbiljett och den är försvunnen. Fast det är ingen fara. Som tur har jag skrivit upp bokningsnumret och jag har hört av SJ att man kan åka bara man vet sitt nummer. Jag ringer till SJ för att kontrollera saken. Förvisso, men man ska kontakta personalen på stationen och betala 200 kr för att de ska skriva ut ett papper. Det vägrar jag. Både de och jag vet att biljetten finns och att ingen annan kommer att använda den. Så under telefonsamtalets gång förhör jag mig bara om mitt platsnummer och lägger på.

Jag kliver ombord utan tågbiljett och med dunkande hjärta. Vilken historia jag ska dra för kontrollanten? Jag sitter som på nålar och kan inte koncentrera mig på något annat. Hade det inte varit värt 200 kronor att slippa denna vånda? Nej. Det här är en principsak och en sport. Jag har så många gånger undrat om jag skulle lyckas att åka utan biljett och nu har jag chansen att testa det, light. Efter någon halvtimme reser jag mig upp, går mellan vagnarna och lokaliserar kontrollanten. Jag smiter in på en strategiskt lämplig toa, mellan kontrollanten och min sittplats. Väntar. Går ut och sätter mig i restaurangvagnen som kontrollanten redan passerat.

Där sitter jag i någon timme och tänker på biljetten. Jag kan inte förstå hur den kunde komma bort. Jag som är så ordentlig. Som lägger ner så mycket tid och kraft på att vara ordentlig. Sorterar allting i mappar på datorn, i pärmar, skriver upp saker, säkerhetskopierar... Jag kunde lika gärna slarvat vilt, och det hade gett samma resultat. Förresten, det här med att jag är ordentlig – hur många gånger ska jag bli motbevisad för att ändra uppfattning? Nåväl, det man inte har i ordentlighet får man ha i list. Tågresan gick ju bra.

tisdag 29 mars 2011

Gerlesborgskolan i Bohuslän


En gästlärare på en konstskola. En handelsresande i sig själv. Jag ska vara på Gerlesborgskolan i en vecka och ge allt jag har. Så var det i Kokkola i vintras och så är det nu till våren. Men på Gerlesborgskolan blir det inte fullt lika intensivt. Eleverna är upptagna med ansökningsarbeten och en handfull kommer till kurserna jag har tillsammans med en annan lärare. De som kommer är förstås hängivna och vi lär ut intervjuteknik, både hur man kan intervjua någon och hur man blir intervjuad. Vi går igenom ljudutrustning för intervjuer, redigeringsprogram, och pratar psykologi. Vi sätter också ihop en fingerad konsthögskoleintervju. Vi leker att vi lärare är panel och eleverna är de sökande som kommer med varsin portfolio. Usch, man blir nervös bara av upplägget, men det gick bra för oss alla.


Efter dagens slut promenerar jag runt i det bohuslänska landskapet och riktar kameran mot allt stillastående. Det är vackert. Havet, klipporna, de slitna husen och de märkliga stenbumlingsbergen som plötsligt välver sig ur fältens flacka linje. Ett sådant landskap, både platt och kulligt, finns på lite olika håll i världen. Hampi i Indien, Meteora i Grekland och Viniales på Kuba. Jag har sett dem alla, jag skulle kunna hålla en föreläsning om det. Låt gå för att de nyss nämnda platserna var mer spektakulära, men Gerlesborg är också fint.


Och jag tänker: hade jag haft familj, så som jag önskar, så hade det här inte gått, jag hade inte kunnat resa hit. Men tursamt nog är jag en vinddriven existens som kan åka närsomhelst, varsomhelst. I den uppsplittrade tillvaron gäller det att ta alla uppdrag som bjuds. Att planera in semester annat än i juli vore ett sabotage, för tänk om någon vill att jag ska jobba någonstans? Så jag åker till Gävle, Simrishamn, Hudiksvall, Kokkola, Gerlesborg och andra småställen. Bor på stadshotell, vandrarhem och vindar. Överallt jag hamnar går jag ut efter jobbet och fotograferar. Mina jobb har ersatt mina semestrar. Det är i jobbet som jag reser, det är då jag fotar och det är det jag bloggar om.