Jag bara jobbar här

Det är konstnärssamtal på ett galleri och jag går fram till huvudpersonerna innan det hela börjar. Hej, jag heter Magdalena och arbetar som konstnär. Varken chefen för Uppsala konstmuseum eller konstnären har hört något liknande och tycker att det var väldigt bra sagt. Detta att jag ”arbetar som konstnär”. Det låter redigt och samtida. Har man sagt så, istället för ”jag är konstnär”, så är man i bättre förhandlingssits att kräva betalt för det man gör. Nu sitter ju inte pengarna enbart i orden men orden kan hjälpa att uppvärdera och vardagsneutralisera konstnärskapet. Jag kommer hem glad och berättar för Tomas, och han:
- Ja, det stämmer, du jobbar som konstnär, men du är inte en.

Där kom han åt min ömma punkt. Att vara konstnär har alltid varit min dröm. Att omnämnas som konstnär första gången var himlastormande. Men ju mer jag fick av det goda desto mer av mitt oromantiska jag fanns i det. Konsten är viktig för mig för att jag får idéer som inte ger mig ro och som förverkligas bäst inom det som är konst idag. Men jag är inte besatt av konsten. Jag kan alltid avbryta mitt arbete och jag behöver inte vänta på inspiration. Jag upplever inga rus och det finns många tillfällen då annat än konsten drar i mig mer. Det går bättre eller sämre med konsten, skrivandet och administrationen, och jag antecknar mina arbetstimmar, åtta om dagen. Så jobbar jag som konstnär.