Lunchstopp. Risotto negro, jag har beställt det i diverse länder och tror mig vara i hamn men här är den sotsvart och simmar liksom i en pöl av tjära. Salt så det förslår, jag kan inte äta. Servitören är missnöjd. Dumma turistas, bläckfisken är ett saltvattendjur. Alla andra restauranger världen över snålar och serverar blekfis men här har vi vår stolthet kvar och klämmer ur en hel bläckfisk per tallrik! Det är som att vilja ha Venezuelas mörkaste choklad men sen klaga för att det inte är Plopp. Naturligtvis håller han inte någon utläggning för mig.
Dubrovniks gamla stad ser lovande ut redan på håll med löjligt välbevarad ringmur. Inuti blir ingen besviken heller. Det är samma koncept med glädjestrålande marmorgator som i Zadar och Split men här finns en större öppenhet och mer av härligheten. Gränder lummiga av krukväxter och badklippor strax utanför stadsmurarna gör sitt till. I skyltfönstret bland dockor och porslinsklockor finns boken ”Dubrovnik at war”. Till ackompanjemang av raska folkvisor bläddrar jag igenom bilder av lyxjakter i brand. Pang-bom för femton år sen. Helt bisarrt vad tiden går, men även kriget i sig förstås. Det är som om: ”Japp, nu ska det bli krig av, nu bombar vi Årstavikens marina!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar