måndag 30 maj 2011

Mälardalens Högskola


I maj är jag inte så mycket skribent eller konstnär utan lärare i utställningsteknik. Jag stiger upp sju på morgnarna och åker tåg i Mälardalen, mest till Eskilstuna och Västerås. Klassen jag har går kursen Rumslig Gestaltning och ska göra en utställning på Västerås Läns Museum. Till grund för utställningen finns statistik från tjejjouren Ronja, det är deras siffror och berättelser som klassen ska gestalta och skapa en utställning av. Utställningens namn ska vara "Verkligheten bakom".

Jag inleder med en föreläsning om min konst och visar mina filmer, men det är inte som på en konstskola. Många elever är ovana vid konst, förstår inte riktigt, förstår inte hur det ena eller andra knyter an till rumslighet innan man förklarat det grundligt. Nästa gång jag har dem gör vi ett studiebesök i Stockholm, det är min revansch. Jag guidar de på Moderna Museet, Nationalmuseum och Kulturhuset, pratar på ett outsinligt sätt och verkar veta allt om allting. Sedan är det dags för handledningsomgångar och utställningsbygge. Arbetet är intensivt, samtalen givande och installationer växer fram.



Jag är sprudlande glad inför varje kursdag, det finns värme och ömsesidig förståelse men när jag läser uppsatserna förstår jag att det också finns en annan berättelse. Att det på vissa håll finns en stämning av misstro, mot mig, min professionalitet på olika områden och mitt konstnärskap. Jag vet inte hur jag skulle ha gjort för att det inte skulle ha blivit så. Eller jo, jag borde skämta mindre, vara mer känd, sluta göra filmer om mig själv, skriva i en större tidning än GP och vara äldre. Då hade jag nog varit mer på riktigt. Men den riktighet jag har i det jag gör räcker för mig, och jag ser också att jag varit en inspirerande för många av dem. Jag är nöjd med utställningen vi gjorde och jag tackar ja till att fortsätta även nästa år. Utmaningar, bring them on.