måndag 31 mars 2008

Artist in Restaurant

Vad skulle man göra utan Konstfacksmailen? Inte äta gratis i varje fall: det kommer en inbjudan till ett konstprojekt. Roligt men jobbigt tänker man, för då måste man göra något. Nej, inte alls. Inte för det här projektet. Artists in Restaurant handlar om att konstnärer ska äta gratis trerätters på Clarion, umgås och ha det bra. Det är det hela? Japp. Fantastiskt.

Jag och Markus Degerman från Uglycute är kvällens (26/3) blind-date-konstnärspar och vi kan inte komma över hur bra livet ibland är. Den korkskruvslockige servitören undrar om vi har några mattabun, nej. Då serveras renskavstjofräs, hemmalagad blodpudding, marulkskind, revbensspjäll, chokladbricka och en vinare. Jag dricker ett glas och blir dragen, Markus resten av flaskan med motsvarande effekt. Vi sitter där i fyra timmar, notan är på dryga tusingen, Clarion betalar och alla är nöjda.

Först var vi lite tveksamma: kommer något KONSTigt att hända? Är maten extra märklig för oss? Ska personalen bete sig a là Tino Sehgal? Eller är det kanske vi som är grädden på moset? Jag tänkte till och med klä mig lite uppseendeväckande men det var för kallt... Äh, ingen förväntar sig mer än att vi ska trivas. Men, men, vad får initiativtagaren Carl Palm ut av projektet? Allt man kan önska sig: bra rykte, kontakter och en berättelse. Utan att behöva kämpa med den bråte som verkproduktion och dokumentation innebär. Utan att producent eller konstnär behöver jaga stipendier eller lägga ut pengar. Genialiskt, men med begränsad aktiveringsupplaga - hur många gånger kan man snålskjutsa på konsten? Lite titt som tätt, för vi är ju konstnärer. Markus gör sina Uglycutemöbler som jag jämt river strumpbyxorna på och jag gör mina filmer som Markus småroas av. Kort sagt: ett liv i bråte och några baler på slottet.

Men vad får Markus och jag ut av det? Markus berättade om sitt besök i zonen, Tjernobyl. Guiden bar solglasögon inomhus, drack sig berusad och pekade på mossan vid asfalten: "Don't step here, very bad." Sen hoppade en annan guide fram och förkunnade på klingande Queens English att de 100 000 arbetare som dog av strålningen var frivilliga, upplysta och offrade sig för Sovjets sak. Det finns andra sifferuppgifter och andra namn, exempelvis biorobots. Ja, priset på människor verkar alltid ha varit lågt i Ryssland, fast inte tillräckligt visar det sig. Betongsarkofagen över reaktorn spricker och gruppen får inte fota från den mest alarmerande vinkeln. Markus och jag har haft tur, vi slipper vara biorobots, mer mingelmaskiner är vi i så fall. Vi blir vänner. Det fick jag ut av kvällen.

Zelig the new new shit

Richard Dinter, känd från radio och TV… Vem? Jo, Richard som visade filmen ”Min kroatiska näsa” på bästa sändningstid och gör uppdrag åt P1. Men det är sant, för att synas, för att riktigt fastna, så måste man vara påpåpå och det är inte Richard. Istället säger han saker som: ”det tar tid att leva” eller ”livet är inte längd, det är bredd” och då är det klart att det inte blir någon karriär. Ändå brukar Richard dagdrömma om att någon ringer och:
-Vi har sett din film, det finns ingen bättre! Du har vunnit obegränsade resurser i pengar och kärlek som du kan nalla av lite då det passar. Dessutom kan du, närhelst du blir deppig, komma och hämta diverse priser inför salonger fulla av hänförda kvinnor i glittriga klänningar och avundsjuka män i kostym.

Nej inte så, men bra nog: Richard ska få visa sin omtalade näsa på festivaler i Canada, USA och Portugal. Plötsligt är han the young promising director. Richard:
- Vadå plötsligt? Jag var young and promising redan för tjugo år sedan då jag skrev dikter. Förresten promising director…
Mellan slipandet av köksbänken och hämtningen på dagis så läser han i ett programblad att han tydligen är regissör. Och lovande till på köpet. Jaha, är man det? Ja då kanske man skulle göra en film igen…

Vi dammar av kameran och leker runt. Richard spelar vem som helst och på samma gång bara sig själv. En Zelig för 2000-talet. Han delar sig i två: ”Dagens Tendens handlar om rädslor, välkommen till studion Richard Dinter. Ja tack så mycket, tacktack. Richard, du är en väldigt rädd människa, finns det något du inte är rädd för? Nej, det finns det inte. Idag ska vi prata skilsmässor, bredvid mig finns Richard. Richard, du har en rik erfarenhet av detta att skiljas. Ja, inte bara av det utan även av att leva med en far som inte visade känslor. Välkommen hit till P1, Richard Dinter… Du är ofta här och idag ska du berätta om glädje. Ja, tack så mycket, det är trevligt att vara här. Du känner ofta glädje. Ja, idag exempelvis vaknade jag och var glad så jag skrev boken ”Vakna och var glad”. Det är även så att du drabbas av depressioner, kan du säga något om det? Ja, med största glädje…

torsdag 20 mars 2008

Bli stor

De ringer från Stockholms Filmfestival! De vill ha mig som filmpedagog! Och jag, jag blir smickrad förstås. Jätteglad, för de kunde ha valt tusentals andra. Sen kommer vi till det finstilta, lönen exempelvis, 300 kr per heldag i tre veckors tid. Vem har råd med det? Jag, en delvis försörjd 1800-talsmadame som lever på tvärs mot all feminism. Richard, min filmbroder, tycker att det är ett skambud och att jag ska tacka nej. Tomas, min älskade, tycker att jag ska säga ja – för det är så uppenbart att jag vill. Ja onekligen, mina önskningar har alltid fått styra. Jag gjorde konstvisningar men ville göra konst själv. Ett vägskäl uppenbarade sig: leva i den näst bästa av världar och klara försörjningen eller göra det jag helst ville och förlita mig på närståendes vänlighet.

Konsten, det var därför jag övergav tryggheten men nu läser jag mest romaner och tycker att Filmfestivalen skulle kunna rädda mig från mig själv. Dessutom är det en bra erfarenhet att vifta med om jag söker jobb på en förberedande konstskola. Eller, det kanske är smartare att satsa på det egna konstnärskapet??

Hursom, jag går på mötet och inser Filmfestivalens prekära situation; de har inga stålar och får således locka med annat: ”man får kontakter” säger projektledaren och pekar på en gammal bekant. Vi hejar. Rent krasst: han skulle tjäna på att få kontakt med mig. Den några år yngre projektledaren låter sig inte nedslås. Hon undrar vad jag vill göra när jag blir stor. Frågan fastnar lite på vägen; ”stor” uttalas lågt, eller faller bort, jag minns inte. Jag vill fortsätta som jag gör nu, säger jag. Göra konst och ställa ut, frilansa för tidningar och museiguida. När jag gick på Nynäshamns gymnasium skulle vi skriva vad vi ville göra om tio år. Jag ville ha svarta kläder, bo med en kille på Söder och gå på konstutställningar. Det har jag onekligen lyckats med, och mer därtill. Förjävligt bara att ens drömmar flyttar på sig när man kliver upp i framgångstrappan. Plötsligt är det andra perspektiv och nya vidder som gäller.

Så hur bidde det då? En filmpedagogisk fjäder i hatten eller stenhårt jobb med det asviktiga konstnärskapet? Nejdå, varken det ena eller det andra: långpromenader med en ny bekantskap, memma med grädde och lågbudgetsplatter. Undrar vad jag ska bli när jag blir stor?

tisdag 18 mars 2008

Just do it

Den senaste veckan har jag roat mig med att översätta en polsk skönlitterär text till svenska. Har jag inte nog att göra? Nej, uppenbarligen inte; förutom att vara konstnär, konstkritiker och museiguide vill jag nu också bli översättare. Jag tror på mig själv och testar lätt höga hästar. Vännen Peter sammanfattar min livsfilosofi: ”varför går folk en massa utbildningar, det är väl bara att göra!” Jo, jag har gehör för filmklippning, sinne för språk och öga för bild, men Peter… Han är helt enkelt mycket bättre. Av ett annat virke, liksom. Man kan invända att han är professionell översättare med flerårig praktik. Ok, men om vi bortser från all erfarenhet så tycker jag ändå att jag borde ha mer känsla än vad följande exempel låter påskina:

Ordagrant från polskan:
"På morgonen Erna berättade allt mor, ätandes i sängen med aptit ägg löskokt."

Min variant:
"Erna berättade allt på morgonen för sin mor, då hon satt i sängen och med god aptit åt ett löskokt ägg."
Jag sitter och är nöjd, sover på saken, rena tolvtimmarsfrågan.

Peter föreslår:
"På morgonen då Erna satt i sängen och med god aptit åt ett löskokt ägg berättade hon allt för sin mor."

Jag vet inte om jag fixar slikt. Visst, jag ska träffa översättargurun såsom avtalat och ha texten med mig, men vore det inte bättre om det hela stannade på lekstadiet? Radioproducenten Richard, översättaren Peter och jag är alla språkmänniskor, och då kanske man tror att Richard, som kan prata, han kan väl göra visningar och jag radioprogram? Richard skulle glömma hälften av föredraget och bli nervös av trettio stirrande människor. Jag å min sida sitter som med stav i arslet när saker spelas in. Peter är bra på att utgå från en text och göra om den, och jag...

Nu tappar jag tålamodet. Varför kan jag inte översätta? Det fattar jag inte! Jag borde kunna det, enligt min uppfattning om mig själv. Likadant är det med skådespeleriet. Jag suger som skådis, blir elektriskt sur vid varje inspelning, men fortsätter ändå att inneha huvudrollen i mina filmer. Och gissa vad? Folk älskar det och nu ska jag spela mig själv i någon annans kortfilm, stackars dem.

söndag 16 mars 2008

Tourettes

Det är Konstmässa i Sollentuna och många gamla kontakter knyts igen. H och jag pratar om att han gärna skulle vilja få en video av J och J råkar just då gå förbi. Nu står vi alla tre tillsammans och strömmen av bekanta är konstant. Vi blir småundrande inför vem som ska presenteras för vem. Jag:
- Min kompis skulle presentera sin vän för en kvinna han nyss träffat men då sa hon: tack, det behövs inte, vi har redan knullat.
J väser dämpat:
- Min mamma står där borta..!
Mamman kommer fram och skakar hand. Jag:
- Hej, jag är Magdalena, jag har Tourettes syndrom.

fredag 7 mars 2008

Alla fel, alla rätt

Det var fest på Färgfabriken. Min kompis D stod i baren och raggade på en tjej. Jag gick fram och hjälpte till:
- Häng med till Kvarnen!
hon:
- Varför det?
jag:
- D tycker om dig. Ja, jag tycker också om dig.
D, full och ärlig:
- Kan inte ni två hångla?
jag:
- Jaa! Det gör vi.
hon:
-Ta det inte personligt, men nej.
jag, soligt:
- Så äcklig är jag inte! Vad är det för fel?
hon:
- Jag tycker om högklackade skor. Du har gympaskor.
jag:
-Äh, de här? De är skitdåliga som gympaskor...
Men nej, det hjälpte inte. Jag skämtade vidare, skällde lite nedtonat om hur svåra tjejer var och frågade "fan hade det skadat henne?"

Härom dagen var jag på Uglycute och hon med. Jag vinkade åt henne på håll, hon satte sig vid mig (dock ej på samma möbel), vi pratade ett bra tag, vi liksom kände varandra nu, det var trevligt. Vad är sensmoralen här? Att man kan bete sig precis som man inte ska bete sig och att det ändå går bra. Det kanske till och med går bättre? Bara man är snäll. Så killar, var inte ängsliga, gör bort er istället. Vi gillar det.