Liguriens pärlor och svin

Dammiga av marmor tråcklar vi oss igenom Riviera di Levantes alla strålande hell holes. Villor i explosioner av kaktusar, tallar, bananplantor och klätterblomster går oss till mötes. Det är palats i paradiset men vi är för slitna för att uppskatta något. Dessutom är det helg vid havet i närheten av Milano så hotellen är tvärfulla. Det blir sent och det blir jobbigt men så är det när man har ambitioner med sin semester.

Lejonparten av Rapallos stadsstrand är upptagen av ett badkomplex men det finns en smutsig liten allmänning från vilken man kan simma ut i havet och där är det stort och fritt. Jag vadar ut i gyttjan och delar upp tankarna mellan kärlek och hat. Jag älskar att simma med stadsutsikt, jag hatar all motordriven trafik, jag... Plus- och minuslistorna är längre än vad jag orkar simma men en sak är säker, jag gillar Italien. Jag har ju mina rötter i Portofino. Jojomensan, det sovjetgråa betongghettot utanför Warszawa där jag växte upp är uppkallat efter en hamnstad på klippig kust med palats som drunknar i blommor. Något rätt finns det i stjärnorna.

Rummet bakar oss levande så vi måste ha fönstret öppet trots allt oväsen. Medan jag sätter på mig öronproppar OCH gula hörselskydd (jag har såna med mig på alla resor) längtar Tomas till en liten tunn campingstuga som svalnar av mot natten.

Nästa dag sätter vi på hetsig punkmusik, idealisk för italiensk stadskörning, och drar till Genova. En gång i tiden var Genova en stormakt. Nu har de förfallna hus, nerkissade gränder, horor, svarta män som säljer piratkopior och ett stort akvariemuseum. Förmodligen hade de allt detta när de var en stormakt också, med undantag för museet, där vi spenderar den mesta tiden gloendes på torpedliknande sälar, stillastående pirayastim och eteriska maneter.