torsdag 30 juli 2009

Inte den lätta vägen

Andra dagen som jag är hos Niklas bär vi en massa saker ner till källaren och garaget. Stolar, bord, fåtöljer och spetsdukar ryker. Niklas, göra dig av med dina möbler, för jag måste få plats med mitt ego! Så är det inte. Han har själv tänkt att styra upp huset som han övertagit efter sin mormor, så vi går igenom alla skåp tills han får utbränningskänslor i bröstet. Åh, vi vill så mycket. Vi målar träpanelen i hallen, men det blir inte bra. Så river ner panelen, hyr ett släp för att forsla bort brädorna, spacklar hål i väggen, slipar allt, allt dammar, vi sprutar in fem pistoler fogmassa mellan karm och vägg och målar till slut, tre gånger. Det som skulle ta ett par timmar tog en vecka och till och med Niklas blir irriterad. Vi kunde ha tagit bilen och dragit ner till Venedig men istället plöjer vi ner oss i fucking hallen. Jag vet inte vad jag ska säga där jag står i min ut-och-in-vända t-shirt (för att inte fläcka ner den). Klänningarna jag tagit med hänger i garderoben och dansen ute i trädgården har regnat bort.

Återigen måste vi inse att vi är helt galna och att vi inte tar den lätta vägen precis. Vi gick ut hårt redan i juni och testade oss själva i Bingsjö. Vi isolerade oss en vecka i ett kulturhus i Dalarna för att se hur vi fungerade ihop. Utan tv, radio eller andra människor var vi med varandra jämt, och det gick jättebra. Så nu är vi tvungna att utsätta oss ännu mer och renovera hus dygnet runt medan vi låtsas att resten av världen inte finns.

Upprepade gånger känner Niklas att han inte får plats med sig och sitt. Han vill att jag ska trivas, att saker ska bli som jag vill och eftersom jag lätt tar kommandot och blir uppeldad av hur bra grejer kan bli så snurrar fixarkarusellen allt snabbare. Vi pratar, allt blir bra, och jag pratar även om ”problemet” med en vän. Han raljerar: jaha, det är inte en så manlig man som du är tillsammans med… Det är han visst! svarar jag eldigt. Han är en jävla man, som kan många konster, till skillnad från dig XX som aldrig vet hur något ska göras och som aldrig får arslet ur! Det sista säger jag inte, det vore orättvist. Det enda jag kan säga är att Niklas och jag kommer gå helskinnade ur det här och att vi haft en del dolce vita mellan varven också, med fikon i cognac och en massa annat roligt som den uppmärksamme läsaren kan ana sig till.

Älskade exil

Det är juli och jag är ledig. Jag gör slut med min man, packar väskan och tar tåget till Göteborg. Till Niklas Rydén som jag är kär i. Vem skulle inte vilja göra något sånt? Naturligtvis hade allt varit enklare om Niklas bott i Stockholm, men dramatiken blir bättre av att jag tar tåget genom halva Sverige än om jag åkt tunnelbanan ett par stopp. Han hämtar mig på stationen och vi är båda skräckslagna. Nu är det allvar. Tidigare svävade vi i euforisk lätthet och vi kunde ha nöjt oss med det, men nej, vi ville ha hard core, och vi ville ha varandra med grädde och mos och allting på. (Den som fortfarande tycker att det låter lättvindigt hänvisas till föregående blogg)

Det känns otroligt stort att vara hos Niklas och himlastormade lyxigt att vakna upp tillsammans, men balansen mellan vilja/kunna/skall har blivit rubbad. Tidigare ville vi väldigt mycket men kunde inte, och ”skall” fanns inte på kartan. Nu är det plötsligt väldigt mycket ”skall”. Vi ska kunna samexistera, för hur skulle det annars se ut? Vi har rivit upp våra liv och gjort folk ledsna och så ska det sluta med att vi inte kan? Klart vi känner att vi kan, vi är ju förälskade men jag blir lite förlamad av att vi förväntas hålla ihop till världens ände. Vem kräver det? Ingen egentligen, mer än kanske min mamma som frågar ifall han inte kommer lämna mig. Mamma, jag kanske lämnar honom. Det vill jag verkligen inte! Men ingen vet hur det kommer att kännas om några år, eller ens nästa vecka. Jag gråter och Niklas säger att det inte är farligt. Det är en oerhörd trygghet att han är så lugn, och samtidigt helt galen.

Att riva upp himmel och jord

Det här trodde jag aldrig, och ingen annan heller. Jag gjorde slut med Tomas. Vi hade varit tillsammans i elva år och jag älskar honom som människa, men jag blir förälskad i andra och det är ett ohållbart mönster. Jag grät hysteriskt när jag sa det till honom, när jag sa det till mina föräldrar och när jag berättade för mina vänner. Det är så mycket som har varit så bra och jag trodde att mitt liv var färdigt. Jag trodde att Tomas och jag skulle sitta tillsammans på ålderdomshemmet och jag var nöjd med den tanken. Men under våren började jag tänka på ett annat sätt, och jag ville dela mitt liv med någon som var mer lik mig. Ja, jag blev kär i någon annan, men det handlar inte bara om det, utan om att leva ett liv i större sanning.

Tomas och jag hade en underbar vardag, all den förståelse, kärlek, ömhet och alla galna skämt. Vi bråkade aldrig, vi gick heller aldrig omkring och undertryckte ilska, vi passade så olidligt bra ihop – men ändå inte. Vem som helst kunde se att vi var väldigt olika, men det som ingen såg var hur surrealistiskt rolig Tomas var, för han spelade inte ut det med någon annan än mig. Nu är det slut. Tidigare var jag beredd att riva upp himmel och jord för att han inte skulle bli ledsen, nu är det jag som orsakar smärtan. Jag gör jag så att han gråter, fastän jag tycker så förtvivlat mycket om honom. Han är familj för mig, men likväl är allt det här nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare i våra liv.

Tomas blev mycket ledsen, men tog det hela med fattning och grävde ner sig i arbete. Det är mest jag som oroar ihjäl mig, för hur ska det gå med lägenheten, med firman vi har tillsammans, men framför allt med kontakten oss emellan? Bra ska det gå. Vi pratar ofta, kan sova i samma säng om det behövs och vill fortsätta att resa tillsammans. Han ska köpa ut mig ur lägenheten och jag är lättad över att jag inte måste köra en bulldozer över allt vi skapat. Firman får vi dela upp, och jag får börja stå mer på egna ben.

fredag 3 juli 2009

Bikram yoga

I tre år har jag tänkt att jag ska spela in en film i vilken jag gör alla saker som jag länge tänkt göra. Skaffa iPod, lära mig hur man deklarerar, ta en joggingrunda… I filmen ska det stå hur många år jag väntat med att exempelvis jogga, och sen en intervju om hur det kändes. Man skulle också kunna ta en avslutande intervju om hur det kändes att göra alla saker man har dragit på i åratal under loppet av en dag.

Förutom att jogga vill jag också yoga. Och nu blev det av. Precis som när jag tränade kampsport en gång i tiden blev det den inriktningen som hade lokal närmast min hemadress, shorinji kempo, respektive bikram yoga. Till den senare träningsformen hör att man utövar den i fyrtio graders värme. Äh, när vi var två månader i Indien var det jämt över trettio, och den senaste veckan har vi haft samma temperatur i vår lägenhet. Ett tiogångerskort, tack, för hur illa kan det vara?

Hur illa som helst. Vi stod, låg, tänjde och spände i nittio minuter i svindlande hetta och jag trodde hela tiden att jag skulle svimma eller kräkas. Man får inte gå ut ur salen medan passet pågår och en gång, fick jag veta, blev en kvinna hysterisk. Själv var jag mest irriterad på att övningarna inte kändes välgörande utan tvärtom skadliga, exempelvis att böja ryggen bakåt. Efteråt säger jag det till tjejen i receptionen.
Hon: Ja, men det är för att man aldrig annars böjer ryggen bakåt.
Jag: Precis, så varför ska man göra det nu?

Min vän, tillika chef på Polska institutet, tränar två gånger i veckan och räknar upp en lång rad positiva effekter. Man orkar mer, blir gladare, snyggare, vigare... Inget av det biter på mig. Jag tycker att det räcker som det är (för första gången). På mitt träningskort syns två silhuetter i omöjliga och vackra poser. Tomas: Hade det inte varit roligt att kunna göra så? Är det inte värt två års konstant lidande?

Nej, det är det verkligen inte, men ikväll ska jag träna igen. Va? Ja, det är lite som wasabi. Förjävligt starkt men inga men efteråt, och då är det bara Jackass-roligt. Dessutom vill jag veta vad det hela handlar om och då räcker det inte med att träna en gång efter att ha funderat i tre år utan träna i tre år och sen fundera på saken. Och sen ska jag skriva en blogg till.

Danielsgården i Bingsjö och andra viktiga hållpunkter

Det började redan i våras på Jan Håfströms vernissage, folk frågade: ska du till Biennalen? Och jag: Nej, till Bingsjö.
Jag fick vistelsestipendium till ett kulturhus i Dalarna, Danielsgården i Bingsjö, 40 km öster om Rättvik. Jag har varit på vistelsestipendier i svenska hålor tidigare och det har betytt mycket för mig. Första gången var det på Ricklundgården i Saxnäs, vid Marsfjäll, nära den norska gränsen, tänk Vilhelmina och västerut. Andra gången var jag i den numera nedlagda Salagården i Delsbo, Hälsingland.

Ricklundgården var ett vitt klassicistiskt hus med italiensk stenläggning mitt bland fjällbjörkar och kåtor. Från ateljéns mezzaninvåning var det milsvid utsikt över fjällen och en lång sjö med en lång ö som kallades Japan. Jag ritade en två meter lång teckning av ön den dagen som det var dimma så jag stod vid utsiktsplatsen och tittade på ett foto istället. Jag cyklade till Trappstegsforsen och lärde mig vara själv, och mindfullness utan att känna till ordet. Sen gjorde jag två filmer där märkligheter i huset förenas med gammalt inspelat material.

Salagården var ett mystiskt 1800-talshus i vemodigaste idyll. Vajande gräs, mörk sjö med roddbåt, hallon, rallarros och storlinjiga landskap. Jag fotograferade och badade. I grannhuset bodde en familj i början av sitt förhållande och med barn från tidigare äktenskap, vi umgicks och jag analyserade. På nätterna kunde jag inte sova så jag slöt ett avtal i mitt huvud där jag delade upp huset mellan mig själv och det andra. Sen gick allt bra. Långt efteråt fick jag reda på att många inte klarade av att vara där för det spökade så mycket.

Direkt när jag kom till Danielsgården kände jag att det inte spökade där. Jag som aldrig har trott på sånt opererar nu med en känsla för fenomenet. Lite trist att det var helt utan skumheter men klart behagligt i de ljusa rymliga rummen. Jag åkte dit med Tomas, då var det regn och tolv grader inomhus. Vi fick upp värmen, han skulle tillbaka till jobbet. Jag stannade och promenerade i novembervädret på timmervägar i björnskogen. När Niklas kom var det trettio grader och sol. Jag övningskörde och sjöng med honom, och grät, för det gör jag alltid när jag ska lära mig något. Vi gjorde en film om hur jag plågar mig själv en vanlig dag genom att vara sträng och ibland även destruktiv mot mig själv. Sen fotograferade jag natthimlar, och fåglar ur gamla målningar.