fredag 26 mars 2010

Hål i bloggen, hål i huvudet

Här på bloggen ser det ju ut som om inget hänt på flera veckor. Helt missvisande. Jag har haft vernissage i Eskilstuna, köpt lägenhet, Tomas har köpt lägenhet. Men det är hål i den här bloggen för att jag skrivit för Konstfrämjandet istället. Jag glömde att tala om det här när järnet var varmt och nu är mina texter där skrolligt långt ner. Men visst, give it a try, om ni vill www.konstframjandet.se

Härom kvällen åt jag middag med en man som inte tycker om att bli ombloggad. Han sa att jag skulle dricka mer. Tanken var att jag inte skulle minnas något då och följaktligen inte kunna skriva. Jaha, är det därför man super ner småtjejer (nåja) nuförtiden? Senare under kvällen sa han att han i sina försök att supa ner mig under bordet söp ner sig själv dit istället. Äh, så illa var det inte. Och själv lovade jag att ha ett hål i huvudet.

fredag 5 mars 2010

Bostadsrätter säljes och köpes

Tomas och jag har sålt vår lägenhet för 4,3 miljoner. En etagelägenhet på 78 kvm på Söder i Stockholm kostar tydligen det. Till en början ville ingen ha den, för den låg på fjärde våningen utan hiss. Jag blev förbannad. Folk springer på löpband varje dag innan jobbet men ingen kan tänka sig gå i trappor…! Ett annat aber var att lägenheten knappt hade kök. Dinks skulle kunna köpa den, tänkte vi, double income, no kids. Men helt otippat var det en barnfamilj med tre ungar som la upp cashen. Jag avundas dem i varje por, jag älskar den här lägenheten men nu ska vi alla gå vidare. De ska flytta in i maj och Tomas och jag äntligen köpa var sin 1,25:a att bo i.

Vi vill köpa billigt så vi letar på Hemnet med sökordet ”renoveringsbehov”. Snart kommer vi på att det heter ”renoveringschans”. Är lyan sliten bortom sans och förnuft kan det också kallas ”potential”. Vi fastnar för samma sunkiga lägenhet här på Söder och går tillsammans på visningen. Ja, tillsammans, vi har skiljt oss, men vi går på lägenhetsvisningar ihop och säger saker som ”om du köper lägenheten, får jag vara inneboende hos dig då?” eller ”banken vill inte ge mig lån, kan inte du låna mig pengar?”. Mäklaren skriver upp mig på listan och tror att allt är klart. Tomas säger till mäklaren att vi inte är tillsammans. Mäklaren skriver upp honom också.

Så går Tomas och jag till vår egna, sålda, gemensamma lägenhet och bråkar. Vi sitter i vår underbara sekelskiftesetagepärlamåsteses och tjafsar om vem som ska få köpa det fula härket några gator bort. Jag hotar med att jag ska buda upp det för Tomas, om han inte låter mig köpa vraket till utgångspris. En dag senare har vårt drömvrak gått upp med 800 000, till 2,7 miljoner och ingen av oss vill ha det längre.

Nästa dag springer jag på en annan visning. Lägenheten är liten, utan charm, ligger off och på bottenvåningen i ett slitet hus. Men om den bara kostar 2 miljoner så vill jag ha den! Egentligen vill jag inte ha den alls, men jag okynnesbudar mot en annan tjej och det kostar henne 200 000 extra, helt i onödan. Sen ringer jag Tomas och vi går en promenad i snöslasket för att svalka nerverna. Jag går framför honom i min fula vinterjacka. Han: Varför har du bajsbrunt på dig? Jag: Jag har inte råd med någon annan färg.