Från båda sidorna av vägen glor bensinmackar på varandra och de heter saker som Eso eller B Petrol. Gubben vid pumpen sitter i skräddarställning, toaletten är ett hål i golvet och genom fönstret syns en minaret. återigen kommer jag på att jag bor på fel plats i världen. Ståtoaletter känns mer naturliga, jag tycker att böneutrop är snyggare än kyrkklockorjag och kan inte sitta bekvämt om jag inte får ha något ben uppe. Människorna är också så förtvivlat hjälpsamma här – det måste de vara när inget fungerar och sånt bök hade jag inte velat leva i. Inte heller med alla sopor och haltande hundar vilket är ett säkert tecken på att grejer degenererar. Det börjar med lösspringande katter, nästa steg är hundflockar och slutligen människor utan hem. Apropå hus; Albanien excellererar i grälla karameller. Starkt ljuslila mot detaljer i brunt, kvalmigt orange mot ilande gulgrönt och koboltblått. En annan självklarhet tycks vara att man bygger precis så mycket hus som krävs för att hålla en verksamhet igång och om den bär sig så bygger man vidare.
Tirana, för tre år sedan deltog jag i Biennalen och nu guidar jag Tomas runt i staden vilket känns nästan rörande och mycket märkligt för allt är precis som det var då. På restaurangen är det språkförbistring som vid Babels torn. Jag ber, medelst teckenspråk, att få gå in i köket och peka mat. Det gillar jag, kanske ska börja så i Stockholm också?Vägen från Tirana till Elbasan går via höga berg och bjuder omväxling: fåraherdar i olivlundar, rykande fabriker, dimma att ta sig igenom med varningsblinkers på och persikor i strålande sol. Dagen slutar på ett väghotell i ännu ett kyligt fuskmarmorrum. Det är som att krypa in i en urgröpt sten, vilket kanske är ens högsta önskan när det är över 30 grader varmt, mindre så när det är under 20.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar