fredag 25 januari 2008

Vårsalongen: alla kända

Det är Vårsalongsvernissage och jag är bekant med upplägget. Jag har guidat salongen i fem år, jag har ställt ut tre gånger och nu ska jag recensera. Det är min Kama Sutra med Vårsalongen.

Bland alla som är där ser jag Leif Pagrotsky och han mig, hej. Men vi är båda osäkra. Varifrån känner han igen mig; är det från TV? Eller från schampoflaskan? Nej, från folkdjupet. Skriet från vildmarken. Jag kliver fram och skingrar dimmorna. För tre år sedan ställde jag ut en matta han gillade skarpt. Då så, då kan vi börja prata, men om vad?

Leif vill ha en visning av salongen och där står han med en av Stockholms mest luttrade museiguider. Avdankad förvisso och utan den blekaste om årets salong men nog kan hon visa hur en slipsten ska dras? Sånt har folk velat förut och aldrig att jag gjort folk till lags. För jag kan väl inte ljuga dem rätt upp i ansiktet? För det är väl inte det de vill? Jo, faktiskt och det går som smort.

Allt Leif pekar på berättar jag om. Konstnärliga intentioner, titlar, förebilder och personfakta rinner ur mig, bara det att källan saknas. Folk hänger i klasar bakom våra axlar för de kan ju lära sig något; här vankas det sanning.

Frustande av skratt pustar jag ut och berättar för Leif varför folk ler mot kändisar. De får en berättelse och en stunds magi: han är ovanlig, men vanlig, men ovanlig... Hur reagerade mina föräldrar förresten för några år sedan när Leif berömde min konst? Pagrotsky tycker om mattjäveln, fram med vodkan! Så det handlar om projektioner, abstraktioner och mysticism. Samma sak som min fiktionaliserade visning alltså. Det var kanske därför Leif log.

torsdag 17 januari 2008

Lika som harar

Jag kan noja över mycket. En sak behöver jag dock inte oroa mig för: killar. Alltid finns det någon och idag står han vid övergångsstället:
"Ursäkta, vad är klockan? Får jag följa dig en bit?"
Ja, det fick han. Alla skulle ha fått. Så lätt är det alltså att ragga upp mig.

Under promenadens gång förklarar jag dock ideligen att det förvisso är angenämt att prata här och nu på kajen, men att vi inte ska ses fler gånger. Varför inte? Kan han inte se, höra, känna att vi är helt olika? Jo, men det är bra att träffa folk som är helt annorlunda än man själv, slår han fast.

En gång sa jag till någon annan, på chans, att vi hade så olika musiksmak. Jaha, jaha, vad lyssnar du på då? Jag: PJ Harvey... Han: I love DJ Harvey!

Nu, idag, glömmer jag hela tiden vad han, den aktuelle, heter. Han: vad ser jag ut att heta? Jag: Josef. Han: Va, jag ser ut som en Josef?! Nej, kanske inte. Han är svart, styrketränad och med filade långa naglar men ska jag vara rasist och säga Belize? Han: DU ser ut som Josef, Josef Fares. Ok, han är ganska rolig. Han pussar på hand, säger upprepade gånger att jag har rätt och ännu fler gånger att jag är trevlig men sånt fångar ingen hare. En hare fångas av likhet.

söndag 13 januari 2008

Vernissage i Uppsala

Allt har gått bra och nu kommer folket. Jag låter dem inte vara ifred; minglar och konverserar. Det står ju skrivet: "kom och träffa konstnären". Tomas, min pojkvän, menar att de borde skrivit: "Kom och försök undvika konstnären. Fina priser utlovas till de som lyckas."

Christian Chambert, konstkritikersamfundets överhuvud, säger att vanligtvis står konstnären i ett hörn omgiven av blommor och fyllnar till. Galleristen får gå fram till folk: "Ni kan ställa en fråga till konstnären." Då känns det som (menar Chambert) att det är bäst att gå hem och sova på denna Fråga man ska ställa.

Christian Chambert säger också att Moderna Museet borde köpa mitt tändstickscollage medan det fortfarande är billigt (40 000).

In på scen kommer Staffan Redin: konstnär, mejanadjunkt och fling för åtta år sedan. Det visar sig att Lena som intervjuade mig på radio är hans syster. Jag får också stifta bekantskap med hennes man som kan ha nytta av mina kunskaper i polska till någon sorts internationalisering på universitet. Så jag får träffa hans släkt, trots allt, även om det blev med viss eftersläpning.

När Staffan och jag var, var jag inte konstnär. Nu står Lena och berömmer mig för min hemsida, min portfolio: "där har du något att lära, Staffan." Jag försöker att mildra det, jag har ju inte gjort den själv: "Det är min pojkvän som gjort den..."

Samma dag som jag håller vernissage publiceras min recension av Lisa Jeannin. Öppna egen utställning, skriva ner någon annans. Nej, så är det förstås inte tänkt, men vissa gånger uppstår anekdotiska samband. Som när det fanns två lappar på anslagstavlan; någon eftersökte sin stulna cykel, någon annan ville sälja en. Jag drog pilar mellan annonserna.

En lite vek tjej vill skriva om mig; hon utbildar sig till journalist. Journalist?! Woman, you have to learn how to fight. Om du inte vill bo i tjotahejti och skriva om den första tussilagon. Så säger jag inte, jag tycker om henne och dessutom visar hon sig skriva bra.

Talaren som inte kunde prata

Lena Redin på Radio Uppland intervjuar mig i direktsändning. Jag har en kompis som spyr när han är på radio. Eller så säger han ingenting. Jag mailar: "Hej F, när kan man höra dig sitta och hålla käft om Doris Lessing?"

Och så har jag en kompis, Richard Dinter, som gör radio själv. Han sms-ar: "Det kommer gå jättebra /Lena Redin" Efteråt säger han: "vad duktig du var!" Utan att ha hört inslaget.

Inslaget, det vågar jag knappt lyssna på själv men det var över förväntan. En sak är dock säker; jag har ett perverterat förhållande till språk. Istället för att kasta mig ut i stunden ruvar jag tätt vid min skrivna fusklapp.

Skriva och föreläsa kan jag tydligen, för det får jag pengar för ibland men en intervju i radio är inte samma sak. Men, men, det är ju också ord... Ja, och eftersom jag inte kan skilja genrer åt så låter jag som om jag hade en stav i arslet.

Jag låter mycket bättre när jag har visning. Bah, jag kan hålla visning för 50 statschefer och njuta av det. Så varför kan jag då inte prata i en inspelningsstudio? Det är för att allt, precis allt, spelas in skoningslöst och för evigt. Man kan inte börja om, ändra sig, skriva kladd, repetera. Som sagt, perverterat förhållande till språk.

Linus meets nobody

Jag hänger min utställning på Stadsteatern i Uppsala. En kille kommer förbi, och säger: "Linus". Han har inga ytterkläder så jag antar att han är anställd och frågar: "Vad jobbar du med?". Han är Linus Tunström, chef, konstnärlig ledare, gigant och geni.

Och där står jag och vet ingenting, som vanligt. Ibland är det bra för jag är inte nervös inför diverse high shots men jag kan ju också framstå som dryg och framförallt är jag trött på noll-koll-rollen.

Men nästa dag känner jag igen honom. Han passerar mig på Uppsalapendeln och jag erbjuder platsen bredvid. Nej, han ska gå längre fram i tåget. Naturligtvis, vem sitter mitt i tåget? Bara håglösa självmordskandidater. Han ska till första vagnen för han har ett jobb och ett liv; allt det jag inte har.

Samtidigt är det just i såna stunder som jag är glad att min karriär inte lyfter. Jag vill sitta i vagnen med skönast säten, oavsett var i tåget den är och jag vill kunna slå mig ner vid någon ingen för lite småprat även om det sinkar mig tre minuter på stationen.

Tack för titten

Jag hade utställning. Var spelar ingen roll. Sånt händer lite överallt. Utställningen tog slut förra året och nu vill jag få mina verk.

De svarar: "eftersom vi betalade produktionskostnad för fotona och eftersom de ramlade ner och skadades under utställningen så tänkte vi inte skicka tillbaka." Jag blir sur; materialkostnad och verkpris är inte samma sak. Sen var det en sak till: filmerna som var på utställningen (6 st dvd-skivor) kan de inte hitta.

Visst, det är inte Mona Lisa de slarvat bort, det är hembrända plastbitar men de ingår i ett sammanhang där relationen till köpare/konsument måste vara tydlig. Hur kan jag motivera att någon ska köpa något och hur ska jag försörja mig som konstnär om jag bara duplicerar och förlägger?

Ok, det är fildelningstider. Vissa projekt kan jag absolut lägga ut på Creative Commons och what not, men inte alla och jag vill själv bestämma vilka. Så skriver jag till dem, de svarar inte. Men jag tillägger att de inte ska leta ihjäl sig och inte skicka den tillknycklade skiten. Så jag antar att vi lämnar varandra ifred nu.

Från en annan tunna:
Erik Höök, intendent på Strindbergsmuseet sitter ibland i museikassan. Då passerar folk som sett utställningarna och säger till honom på vägen ut "tack för titten!". Erik menar att om han ska skriva en självbiografi ska den heta "Tack för titten!"