lördag 22 augusti 2009

Allt för kärleken

Tredje gången som jag kommer till Göteborg och Niklas hämtar på stationen har jag flottigt hår och oknutna gympaskor, och Niklas är inte ens där. Vi har alltså nått målet, en avslappnad relation där man kan vara sig själv. Vi har nått vardagen. Men vilken vardag är det? Ja, har man ett distansförhållande så är vardagen vild och krävande. Ponera att man vill ha en puss. Då får man buda på Tradera på småtimmarna, packa den stora ryggsäcken och åka tåg sex timmar tur och retur. Pussen som skulle ha tagit ett ögonblick har utvecklats till ett vansinnesprojekt.

Många vuxna hinner inte ha vänner för då måste man ringa dem och bjuda på mat. Det blir mest att man umgås med dem som är till hands på jobbet. På kvällen kommer man hem och har en relation med den som är hemma. Annars skulle man ju aldrig hinna. Men Niklas och jag bor inte ihop, vi bor inte ens i samma stad och ändå försöker vi oss på ett förhållande. När vi ses är det väldigt speciellt. Vi har inte setts på dagar så vi sitter och tittar på varandra i timmar. Vem hinner med ett jobb under sådana omständigheter? Vi tycker också att vi borde göra något extra de gånger vi ses, kanske åka på en utflykt? Som om jobbet och vardagen inte vore nog! Som om man inte redan hade dåligt samvete för allt man inte hinner med ändå.

Okej, men då har vi alltså våra uppslukande kulturjobb, den sedvanliga vardagsdjungeln och distansförhållandet. Var det allt? Nejdå, det är också ett stambyte på gång, och här blir det helt surrealistiskt jobbigt. Plötsligt är badrummet borta. För det är precis det man behöver när man kommer hem och tusen saker väntar på en. Toalettstolen ligger slängd i trädgården och vi måste åka till ett varuhus och välja spis. Vi köar på Siba, det är rea och det regnar. Det är inte det här vi är gjorda för. Det var inte därför vi blev tillsammans. Men vi måste tydligen genom det här också.

Jag måste packa igen hos Niklas efter att jag har packat inför Göteborg för vi ska bo i Niklas föräldrars lägenhet ett tag. Snart måste vi till den gamla lägenheten igen för Niklas ska raka sig och rakapparaten är ju där. Men i bilen på vägen dit kommer jag på att jag måste gå på toa och toan finns ju inte där vi är på väg utan i Niklas föräldrars lägenhet… Åååh, och så har vi som sagt världens mest tidskrävande förhållande. För det handlar inte bara om skilda städer, det handlar också om en alldeles samma lust till att vara med varandra så mycket som möjligt. Och här blir det omöjligt på ett sätt som är värt att leva för.