Jag har inga pengar. Jag har aldrig brytt mig om pengar och det var för väl, för då slapp jag bli jurist eller ekonom utan kunde lugnt välja att vara konstnär. Problemet är bara att när man inte har några alls, så tänker man på dem hela tiden. Pengar…! Det var inte så här mitt liv skulle bli. Men nu är det som det är, och då är det dags att gräva där man står.
1. I bostadsrättsföreningen där jag bor finns femhundra lägenheter. Många av dem har utsikt över Norr Mälarstrand, och har man det så har man också råd att ställa ner champagneglas i soprummet. Jag tar glasen och ställer upp på hyllan i köket. Men så slår det mig att jag även kan ta saker som jag inte vill ha själv, och sälja på Blocket. Jag frekventerar soprummet, men ser inget som kommer i närheten av glasen.
2. Via Internetdejtingen träffar jag män som gärna bjuder på mat och då kan man i rask takt boka upp: frukostdejt, lunchmöte och en mysig middag. En inte helt oväsentlig utgift i min budget skulle kunna falla bort helt. Så blir det dock inte. Jag tröttnar på dejtingen innan jag ens har satt min plan i verket, och om jag känner mig själv rätt skulle jag aldrig göra så.
3. Ibland går jag på promenader med en kille från kultureliten. Honom har jag inte träffat på nätet. Han vill visa mig många fina promenadvägar. Han berättar också en del intressanta saker när vi går tillsammans. Jag säger att jag snart kan ge ut en bok: ”Promenader med XX” Succén skulle tätt kunna följas av andra, mer pikanta titlar i serien, fantiserar jag.
4. De ringer från radion, de vill ha mig som gäst i studion till en debatt om konst. Under förutsättning att jag liberal. Ja, de har redan en konstnär som är vänster. Nu vill de ha en konstnär som är höger, så det blir lite dynamik. Mmgrph… ideal eller bröd? En kvart senare ringer det någon som vill ha sitt porträtt tecknat. Jag är väl konstnär, eller? Jo, men jag hatar att teckna. Inte heller där kan jag hjälpa dem eller mig själv.
onsdag 25 augusti 2010
Internetdejting
Jag har alltid velat dejta på nätet och nu ska det äntligen bli av. Med sedvanlig effektivitet och viljestyrka skriver jag upp mig på fyra dejtingsajter: Happy Pancake, Spraydate, Match och Parship. Min kontaktannons ser ut så här:
Känslostyrd storstadstjej. Arbetar som konstnär och skribent. Jobbar mycket tjänar lite. Tycker inte om TV, sport och matlagning. Tycker om långa samtal, promenader och närhet. Söker en man, 30-40 år, som arbetar med kultur och som har humor.
Ok, let the game begin! …Wow …Jag är hooked. Det här är ännu mer beroendeframkallande än Hemnet. Det droppar in besök, jag skyndar mig att kolla in deras profiler, och ju mer aktivitet man skapar desto mer syns man. Det flörtas, skickas leenden och bjuds in till chattar kors och tvärs. Om jag dessutom hade haft en mer insmickrande presentationstext så skulle det vara en syndaflod av mail. Nu får jag lite lagom sådär, och jag svarar alla. Men för det mesta svarar jag att vi inte är så lika. Tyvärr. Samtidigt slösar jag bort en massa tid. För vissa killar är ändå roliga att prata med i telefon i någon timme, men de är inte min kopp te. De är säkert fina och bra, men för någon annan.
Några vill jag träffa i verkligheten, men inte heller där blir det klick. Så känns det också för min kompis, men han tycker ändå så synd om tjejerna han dejtar att han ligger med dem. Dit har jag verkligen inte kommit. Jag får mig också en tankeställare. Efter att ha varit på en dejt mailar jag skuldtyngd att vi inte är så lika. Det kommer ett glatt svar att han tänkte så också. Här sitter jag och tycker synd om honom. Det är egentligen mig det är synd om. Jag dög ju inte heller. Och jag kommer duga allt sämre för en del killar söker bara tjejer som är yngre än dem, inte ens 38 när de själva är 38 utan högst 37. Jag påpekar det surt för några som hör av sig till mig och föreställer mig att jag bygger en feministisk värld, men min kompis säger att även en del tjejer letar enbart efter yngre killar. Han fortsätter: patriarkatet kommer inte att avskaffas, alla kommer bara att få det sämre.
En vecka efter att jag lagt upp min profil på sajterna raderar jag den. Internetdejting är både för bra och för dåligt. För bra, eftersom jag blir besatt av det. För dåligt för att det är så trubbigt. Det blir grisen i säcken även om man har foton och pratar i telefon i timmar innan man ses. Det finns inget som går upp mot ett möte i verkligheten. Men det här mötet i verkligheten är ofta på en krog där det är mörkt, där musiken överröstar allt och där man har ungefär femtio killar att välja på, till skillnad från flera tusen. Det var därför jag trodde att nätet skulle frälsa mig, men alla medier har sina trögheter.
Känslostyrd storstadstjej. Arbetar som konstnär och skribent. Jobbar mycket tjänar lite. Tycker inte om TV, sport och matlagning. Tycker om långa samtal, promenader och närhet. Söker en man, 30-40 år, som arbetar med kultur och som har humor.
Ok, let the game begin! …Wow …Jag är hooked. Det här är ännu mer beroendeframkallande än Hemnet. Det droppar in besök, jag skyndar mig att kolla in deras profiler, och ju mer aktivitet man skapar desto mer syns man. Det flörtas, skickas leenden och bjuds in till chattar kors och tvärs. Om jag dessutom hade haft en mer insmickrande presentationstext så skulle det vara en syndaflod av mail. Nu får jag lite lagom sådär, och jag svarar alla. Men för det mesta svarar jag att vi inte är så lika. Tyvärr. Samtidigt slösar jag bort en massa tid. För vissa killar är ändå roliga att prata med i telefon i någon timme, men de är inte min kopp te. De är säkert fina och bra, men för någon annan.
Några vill jag träffa i verkligheten, men inte heller där blir det klick. Så känns det också för min kompis, men han tycker ändå så synd om tjejerna han dejtar att han ligger med dem. Dit har jag verkligen inte kommit. Jag får mig också en tankeställare. Efter att ha varit på en dejt mailar jag skuldtyngd att vi inte är så lika. Det kommer ett glatt svar att han tänkte så också. Här sitter jag och tycker synd om honom. Det är egentligen mig det är synd om. Jag dög ju inte heller. Och jag kommer duga allt sämre för en del killar söker bara tjejer som är yngre än dem, inte ens 38 när de själva är 38 utan högst 37. Jag påpekar det surt för några som hör av sig till mig och föreställer mig att jag bygger en feministisk värld, men min kompis säger att även en del tjejer letar enbart efter yngre killar. Han fortsätter: patriarkatet kommer inte att avskaffas, alla kommer bara att få det sämre.
En vecka efter att jag lagt upp min profil på sajterna raderar jag den. Internetdejting är både för bra och för dåligt. För bra, eftersom jag blir besatt av det. För dåligt för att det är så trubbigt. Det blir grisen i säcken även om man har foton och pratar i telefon i timmar innan man ses. Det finns inget som går upp mot ett möte i verkligheten. Men det här mötet i verkligheten är ofta på en krog där det är mörkt, där musiken överröstar allt och där man har ungefär femtio killar att välja på, till skillnad från flera tusen. Det var därför jag trodde att nätet skulle frälsa mig, men alla medier har sina trögheter.
Julikrisen
Den här bloggen borde ha blivit skriven för länge sen. Åland var fint i juni, Niklas och jag filmade på slottet, dansade och reste en midsommarståg. Vi tog de små färjorna tvärs över den åländska skärgården och badade bastu. Vi kom till Finland, på Turkubiennalens bekostnad, och hade ett hotellrum med en bild av en jättestor ros över sängen. Jag skrev ett manus som jag vill filma i Åbo, en film som jag ska ha med på nästa biennal. Och Niklas ska filma mig. Men sedan vet vi inte längre. Vi kanske måste göra slut. Vad? Varför? När vi berättar det för våra vänner känns det helt sjukt. Vi sitter där och är kära i varandra. Vi brukar bli sura efter fyra dagar tillsammans, och det var inte bara en idyll på Åland, men inför den stora krisen står vi bara kvar med alla starka och rena känslor. Vi skulle lika gärna kunna hålla hand medan vi berättar att vi ska göra slut. Men visst förstår vi varför vi ska göra slut, och här är mina skäl.
Jag vill ha barn. Niklas har detta bakom sig. Hans barn är tjugofem och tjugosju år. Han vill inte gå på föräldramöten på gymnasiet när han är sjuttio. Det är dags för akt tre i hans liv, en tid när han äntligen kan satsa fullt ut på sitt konstnärskap och ta hand om det han redan har. När vi träffades ville jag inte ha barn. Jag har ju gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn. Men med honom så ville jag, plötsligt, det var en chock för mig med. Och en chock till eftersom det är ganska bråttom, med tanke på mina år som tickar iväg. Fertilitetskliniker i Danmark tycker att kvinnor upp till trettionio har en sportslig chans. Fyra år kvar alltså. Niklas och jag går på promenad och gråter. Hade jag haft barn sedan tidigare så hade det inte varit problem. Hade jag varit garanterad att kunna få barn om tio år hade det inte varit problem. Hade Niklas och jag varit trettiofem båda två och med livet framför oss så hade det definitivt inte varit några bekymmer alls. Vi håller varandras händer och önskar det sistnämnda innerligt, men vad spelar det för roll? Det kommer ju inte att hända för det.
Skäl två är att Niklas bor i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har byggt upp varsitt slott av sammanhang och ingen av oss vill flytta. Meh, nu får vi ge oss! Är det inte sånt man gör för den stora kärleken? Flyttar 400 kilometer? Jo, jag har alltid tänkt att jag ska flytta längre än så, till New York, London, Berlin eller Paris. Inte till Partille. Jag ondgör mig över Göteborg för Niklas på kvällarna. Det regnar hela tiden och folk pratar fult. På morgonen åker Niklas till jobbet och jag går ensam på promenad bland villorna i förorten. Hur har mitt liv kunnat bli så här? Jag älskar att vara hos Niklas, jag bor i hans hus i veckor, men jag är hela tiden på besök och har inte min egen verklighet. När Niklas kommer till Stockholm är det på samma sätt. Han är en satellit bortskjuten från sin egentliga värld under en begränsad tid. Vi packar och bokar biljetter hela tiden och vi kan inte säga ”hem” och mena samma sak. Det saknar jag mycket. Jag är inte gjord för att sova själv, äta frukost själv och arbeta själv hemma med mina egna projekt. Det hade mildrats om jag haft en arbetsplats att gå till, men likväl hade jag kommit hem till en tom lägenhet och så vill jag absolut inte leva. Jag är i en ålder då man ska expandera, träffa någon och bygga ett livsprojekt tillsammans.
Skäl tre är Niklas ex. Hennes kriser har påverkat vårt förhållande från dag ett, och det bara fortsätter, oavsett vad hon kommer fram till. Extra smärtsamt blir det när det är Niklas och hon som bor i samma stad, jobbar tillsammans, har barn och äger ett sommarhus gemensamt. Jag sitter i ensam Stockholm och får lyssna på telefonrapporter från deras vardag. Allt det han har med henne vill jag ha med honom. I wasn’t jelous before we met, säger jag till Niklas. Åh, Niklas har försökt. Han bjuder in mig till sina platser och sammanhang, som samtidigt är hennes. Han kan se fram emot att passa sina barnbarn tillsammans med mig. Vart tog mitt liv vägen? Niklas förstår mig, jag förstår honom, problemet är bara att vi inte vill åt samma håll.
Det mest smärtsamma är dock att jämföra hur vi hade det i början av vårt förhållande med det som är nu. Hur vi ville ”allt” med varandra, hur vi fantiserade om att gifta oss. Vi hade varandra och allt var möjligt. Gör inte slut med Tomas för min skull, sa Niklas. Nej, jag gjorde slut för att göra plats för oss. Men med detta ”oss” har vi menat olika saker. Jag känner mig så lurad. Inte av Niklas, bara av den stämning vi skapade i början. Jag hade ett liv med Tomas och jag trodde att det var färdigt. Det jag hade med Tomas ville jag ha med Niklas, fast bättre. Jag ville ha ett tydligt ”vi”. Det var inte för att bo själv i en etta som jag rev upp allt. Men vad skulle vi göra då? Skulle jag och Niklas ha låtit bli? Nej, vi var för kära för det. Och vi är fortfarande för kära för att gå ifrån varandra så som vi borde, men vi ska försöka.
Jag vill ha barn. Niklas har detta bakom sig. Hans barn är tjugofem och tjugosju år. Han vill inte gå på föräldramöten på gymnasiet när han är sjuttio. Det är dags för akt tre i hans liv, en tid när han äntligen kan satsa fullt ut på sitt konstnärskap och ta hand om det han redan har. När vi träffades ville jag inte ha barn. Jag har ju gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn. Men med honom så ville jag, plötsligt, det var en chock för mig med. Och en chock till eftersom det är ganska bråttom, med tanke på mina år som tickar iväg. Fertilitetskliniker i Danmark tycker att kvinnor upp till trettionio har en sportslig chans. Fyra år kvar alltså. Niklas och jag går på promenad och gråter. Hade jag haft barn sedan tidigare så hade det inte varit problem. Hade jag varit garanterad att kunna få barn om tio år hade det inte varit problem. Hade Niklas och jag varit trettiofem båda två och med livet framför oss så hade det definitivt inte varit några bekymmer alls. Vi håller varandras händer och önskar det sistnämnda innerligt, men vad spelar det för roll? Det kommer ju inte att hända för det.
Skäl två är att Niklas bor i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har byggt upp varsitt slott av sammanhang och ingen av oss vill flytta. Meh, nu får vi ge oss! Är det inte sånt man gör för den stora kärleken? Flyttar 400 kilometer? Jo, jag har alltid tänkt att jag ska flytta längre än så, till New York, London, Berlin eller Paris. Inte till Partille. Jag ondgör mig över Göteborg för Niklas på kvällarna. Det regnar hela tiden och folk pratar fult. På morgonen åker Niklas till jobbet och jag går ensam på promenad bland villorna i förorten. Hur har mitt liv kunnat bli så här? Jag älskar att vara hos Niklas, jag bor i hans hus i veckor, men jag är hela tiden på besök och har inte min egen verklighet. När Niklas kommer till Stockholm är det på samma sätt. Han är en satellit bortskjuten från sin egentliga värld under en begränsad tid. Vi packar och bokar biljetter hela tiden och vi kan inte säga ”hem” och mena samma sak. Det saknar jag mycket. Jag är inte gjord för att sova själv, äta frukost själv och arbeta själv hemma med mina egna projekt. Det hade mildrats om jag haft en arbetsplats att gå till, men likväl hade jag kommit hem till en tom lägenhet och så vill jag absolut inte leva. Jag är i en ålder då man ska expandera, träffa någon och bygga ett livsprojekt tillsammans.
Skäl tre är Niklas ex. Hennes kriser har påverkat vårt förhållande från dag ett, och det bara fortsätter, oavsett vad hon kommer fram till. Extra smärtsamt blir det när det är Niklas och hon som bor i samma stad, jobbar tillsammans, har barn och äger ett sommarhus gemensamt. Jag sitter i ensam Stockholm och får lyssna på telefonrapporter från deras vardag. Allt det han har med henne vill jag ha med honom. I wasn’t jelous before we met, säger jag till Niklas. Åh, Niklas har försökt. Han bjuder in mig till sina platser och sammanhang, som samtidigt är hennes. Han kan se fram emot att passa sina barnbarn tillsammans med mig. Vart tog mitt liv vägen? Niklas förstår mig, jag förstår honom, problemet är bara att vi inte vill åt samma håll.
Det mest smärtsamma är dock att jämföra hur vi hade det i början av vårt förhållande med det som är nu. Hur vi ville ”allt” med varandra, hur vi fantiserade om att gifta oss. Vi hade varandra och allt var möjligt. Gör inte slut med Tomas för min skull, sa Niklas. Nej, jag gjorde slut för att göra plats för oss. Men med detta ”oss” har vi menat olika saker. Jag känner mig så lurad. Inte av Niklas, bara av den stämning vi skapade i början. Jag hade ett liv med Tomas och jag trodde att det var färdigt. Det jag hade med Tomas ville jag ha med Niklas, fast bättre. Jag ville ha ett tydligt ”vi”. Det var inte för att bo själv i en etta som jag rev upp allt. Men vad skulle vi göra då? Skulle jag och Niklas ha låtit bli? Nej, vi var för kära för det. Och vi är fortfarande för kära för att gå ifrån varandra så som vi borde, men vi ska försöka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
