Bra att ha ibland

När man har ett distansförhållande samlas saker på hög. Känslor, samtal och praktiska bestyr. Hade Niklas varit här jämt så hade det varit en bred och lugn flod av alla göromål, och bara det är jobbigt nog. Men nu är det värre, nu är det Niagarafallen när vi ses. Det måste bli så för sedan är det Gobiöknen.

Den här gången är Niklas i Stockholm i två dagar. Han hjälper mig med att ta fotografier till en tecknad serie. Vi blir tvungna att vända uppochner på hela lägenheten, möblera om, skapa trovärdiga miljöer, posera framför kameran samtidigt som vi är bakom kameran och tar omkring tvåhundra bilder ur vilka jag ska välja tio. Därefter ska jag förstås ta in fotona i Indesign och jag har ingen lust att läsa manualen, Niklas rycker in. När det är klart ska jag ladda upp en helt annan grej, en film på min ftp-server med mitt fiendeprogram Cyberduck. Det är det mest cp-pc-oanvändarvänliga gränssnitt jag råkat ut för. Jag har anteckningar på hur jag ska handskas med programmet om det inte svarar, jag har beskrivit kringmanövrar till flera moment i en lång kedja, men det hjälper inte, Niklas får hjälpa mig.

Nästa dag är det Pro Tools ljudprogram som ska besegras, inte lika muppigt som rymdankan men lite spattigt ändå, och filtren är svåra för den som inte är van. När ljudfilen är klar är det dags att kliva ur den virtuella världen och byta packning på kranen i badrummet. Det visar sig att vi, eller han (ja, jag vet inte hur man gör) måste byta hela kranen och vips så droppar den inte längre. Som en bonus, det är ju ändå fredag kväll, börjar Niklas maila folk om en fest som vi ska ordna om några veckor. Och så lär han mig att fota med datorn, det finns tydligen ett sådant program, och jag blir stormförtjust över det.

Niklas har ibland kris för att jag behöver så mycket hjälp men nu myser han. Jag är lite bra att ha ibland, säger han med ett snett leende. Och ja, absolut. Jag tror dessutom att han tycker om att kunna lösa alla mina problem. Tomas, min förra man, var också en sådan räddande ängel, men egentligen ville jag inte ha det så. Jag ville lära mig allting, men det kan man inte. Dessutom sa Tomas: vad ska du ha mig till när du lärt dig allt? Tja, nog skulle jag hitta gott om tillämpningar för honom även om jag höll slagborren med ena handen och programmerade med den andra, men ingenting verkar slå detta att känna sig behövd i det hantverksmässiga och tekniska. Först då verkar mannen vara nöjd med sig själv. Men jag då, när ska jag bli en hjälte, och vem ska hjälpa mig?

Skåne i november

Österlen i november är inte det mest självklara resmål, men definitivt för mig, för det är då jag brukar leda en kurs om konst och text på Österlenskolan. Kursen går fint, dessutom kommer Thomas och rycker in, berättar om argumentationsteori, berättar om sina böcker och hjälper eleverna att skriva om sig själva och sin konst. Gud så bra. Sedan när arbetsveckan är slut blir det ännu bättre.

Thomas har hyrt en bil och vi kör längst kusterna i det soliga diset. Havet och de fortfarande smålummiga landskapen och de långa sandstränderna ger mig en tankeställare, speciellt när det kommer en kvinna i vit morgonrock och doppar tån i vattnet. Så kan man alltså ha det i november och fortfarande bo i Sverige. Detta med Stockholm känns plötsligt barrbemängt och norrländskt. Vi åker söderut till Ystad och tittar på korsvirkeshus, vi åker till Lund och ser spiraltrappan på filosofiska institutionen, alla små saker som blir stora för mig. Det är lätt hänt när man har det bra. Till och med så bra att vi bestämmer oss att komma till Skåne igen om ett par veckor.

Underbart är kort i Uppsala

Ibland anfäktas man av strategiska tankar: hade det varit bättre att försöka sin lycka på en mindre ort, hade det varit lättare att komma fram som konstnär och som människa på ett annat ställe än i huvudstaden? Men hör och häpna, jag behöver inte välja. Jag kan testa båda dessa vägar i Stockholm och i Uppsala. Det tar bara 40 minuter med tåget och plötsligt känner folk igen mig från någon katalog. Ja, det är jag som har gjort filmerna, svarar jag, och bjuder in de till min retrospektiv (!) på en biograf (!). Det är tredje året som jag är med på Uppsala Internationella Filmfestival. Niklas och jag ska visa sju filmer och prata om dem. Två uppslag i katalogen med fyra bilder från filmerna, det vill säga bilder på mig.

Visningen blir mycket lyckad. Allt går bra. Entusiastisk och frågvis publik. Jag glad i blommig blus. Får applåder efter varje film, går upp på scen och säger något roligt mellan filmerna. Efteråt är jag helt speedad. Men även besviken, på att färgåtergivningen var konstig, på att ljudet skruvades upp för mycket eller för lite, på att bion och publiken var liten, och på att jag inte pratade bättre än jag gjorde. Förmodligen tänkte ingen annan på det. Jag fick ju frågor om helt andra saker än det, och uppskattande kommentarer. Någon hade laddat hela veckan med sina kompisar genom att titta på mina filmer på Vimeo. Någon ledde ett projekt i syfte att stärka unga tjejer i Malmö och skulle vilja visa mina filmer där. Sånt gör en lycklig. Och dessutom var det en bild på mig i DN. Men i nästa stund tyckte jag att bilden var liten. Ja, underbart är kort, så som det stod i DN:s rubrik, apropå kortfilmstemat i Uppsala.

London

Att flyga till europeisk storstad under en svensk höst känns så fuskigt. Plötsligt kan man ha solsken i Hyde Park istället för nedkylt regn vid Årstaviken, plötsligt kan man befinna sig mitt i världen istället för mitt i ingenstans. London, det är den närmaste och enklaste lösningen och jag har varit där så många gånger förut. Ändå hittar jag inte i staden, jag har ingen koll på gallerier, matställen eller shopping. Jag skulle kunna göra London till min bakficka, men det är något som hindrar mig. Stoppklossen heter stolthet. Jag vill att Stockholm, där så gott som hela mitt liv utspelar sig, ska vara bra nog. Trots att jag älskar att resa vill jag inte överväga ett alternativt liv. Jag vill inte låta mig störas av att det finns tusentalas roligare, soligare och bättre platser för mig.

Förra året som jag var i London med Niklas gjorde vi staden. Själv hade han inte varit i London på länge så vi fotade Houses of Parlament och Tower Bridge i smällkall december, och det var fint, men det är skönt att det är betydligt varmare nu och att det inte finns några turistiska måsten. Så vi tar aldrig med oss kameran när vi går ut på stan och vi vaknar alltid efter det att hotellfrukosten slutat serveras. Vi är på resa men ändå hemma, och dessutom har jag jobb att göra. Jag har tjatat in att jag ska skriva om Gerhard Richters stora utställning på Tate Modern, och jag ska försöka få in en text om Pipilotti Rist fantastiskt fina utställning på Hayward också. Eller varför inte Nathalie Djurbergs galna glasinstallationer och videofilmer på Camden Art Centre? Jo, jag kommer loss i det turistiska. Niklas och jag hyr cyklar och jag får se London på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det finns alltid en till plats på den plats man trodde vara upptäckt för länge sedan.

Mitt liv står stilla i Gävle

Rullväska, dator och några ombyten. Så ser det ut för mig var och varannan vecka nu under hösten. Jag undervisar på konstskolor än här än där och reser omkring. Det låter kanske glamouröst. Det låter definitivt som en dröm jag hade för bara något år sedan, men nu när den besannas är jag inte alls så lycklig som jag borde vara. Det känns inte som att jag kommit till regnbågens slut. Jag har bara kommit fram till Gävle.

Jag blir hämtad på stationen och ska undervisa på konstskolan i Gävle, där har jag varit förut. Visserligen har jag aldrig haft just den kursen på just den konstskolan och visst ska det bli roligt, men lite mer omväxling skulle vara välgörande. Efter skoldagens slut uppsöker jag hotellet. Det är exakt samma hotell jag bodde på förra gången jag undervisade i Gävle. Jag går till rummet. Det är exakt samma rum jag hade förra året.

Så lägger jag mig på sängen under den ännu mer urblekta planschen på den gråtande harlekinen och försöker tänka positivt. Då, förra året, var det november och inte oktober. Jag undervisade i Gävle konstcentrums regi i video, istället för i skrivande på Konstskolan i Gävle. Dessutom har jag mycket snyggare kläder nu än då. Men det hjälper inte.

Det som hjälper är att Thomas kommer på besök. Han kommer från Stockholm, resan fram och tillbaka tar längre tid än vad vi kan vara med varandra. Han är besviken på att vi jämt ska umgås i sådana hålor. Han vill ta mig till London, Paris eller Venedig, men nu tar han mig till en krog i centrum. Jag tycker massor om det som är. Plötsligt räcker min värld till för mig, och jag hittar ändå knappt tillbaka till hotellet efter att jag har följt honom till tåget.

Förresten var det roligt på Konstskolan också, och om allt vill sig väl ska jag tillbaka dit under våren igen. Obs! Första gången i Gävle som inte blir under hösten. Mitt liv står inte stilla.

Carmen på Operan

Kungliga Operan, där har jag inte varit på femton år, men ikväll är det dags. Niklas har fått fribiljetter och det är ju trots allt raffiga, klassiska Carmen. Vi går uppför marmortrapporna, in i spegelsalarna, men sedan kommer utrymmen som inte alls är så svulstiga. Det är lågt i tak och bedagat på ett avslappnade sätt. Gamla känslor från sommarjobb på slott kommer upp. Operan känns lika mysig som den bakre rumsfilen på Stockholms slott där man gick för att släcka och larma på. Nåväl, vi går in i salongen, det vinröda, mjuka hjärtat med alla sirligheter i guld är som en pralinask och det är trångt på ett mänskligt sätt. De som sitter runt oss, ja, i hela lokalen är i pensionsåldern, och det brukar ju också påpekas att operan är en föråldrad konstform. Hur ska det gå för operakonsten i framtiden? Operacheferna brukar svara så här: Det kommer ständigt nya femtioåringar, jag lovar.



Ridån går upp för en modernistisk uppsättning. Det är avskalad nutid med svarta uniformer, grå morgonrockar och blont trä. Även om jag älskar röda blommor i svart hår, solfjädrar och strumpeband inser jag den samtidsbaserade estetikens poänger. Handlingen är så pass 1800-tal att något måste överbrygga tidsglappet (men ibland står de inte heller ut och drar på sig en snygg klänning). Det bästa är förstås musiken, jag blir inte mätt på den. Nynnar den om och om för mig själv utan att få till melodin, blir gråtfärdig, allt är som det brukar vara. På plats nummer två kommer det passionerade förhållandet till livet, det som inte riktigt är rumsrent och därför så lockande. Erotiken, kvinnor som gäckar och män som tuppar sig. Folk som vill mörda när saker inte går deras väg. Så ska livet levas, mer blod. På betryggande avstånd och som en sorts kärlekslivets science fiction är det förstås vackert.

I pausen står jag tillsammans med de flesta kvinnorna i toalettkön. Plötsligt dyker Niklas upp: Darling, de tar inte kort i baren… Jag himlar med ögonen. Aldrig att han har kontanter på sig. Jag ger honom plånboken utan ett ord. Nej, jag vill som vanligt inte ha något från baren. Men stämningen mellan oss är god. Kvinnan närmast mig ser händelsen som en ice-breaker. Hon ler och säger: Män, vad hade de gjort utan oss? Jag skrattar lite och vi inleder ett trevligt samtal om Carmen, om uppsättningen. Hon är klok och känslig, men öppningsraden begriper jag mig inte på. Det kanske bara är första bästa man säger för att inleda ett samtal, men jag tänker på det ändå.

Ja, männen hade inte haft det så livat utan oss, men hur hade vi å andra sidan haft det utan männen? Det är så sammantvinnat att man inte ens borde orka påpeka det. Och det är ju inte heller så att jag ställer upp en massa för Niklas utan att han har vett att uppskatta det. Snarare är det tvärtom. Men hade jag varit femton år äldre så kanske jag hade levt i ett unket förhållande och kunnat instämma i ”männen, vad hade de gjort utan oss”. Aristoteles Onassis sa att pengar inte skulle ha något som helst värde om det inte funnits kvinnor i världen. Jag kan väl säga att jag aldrig hade gjort av med mina cash, så snål som jag är, och definitivt inte på overpriced vin i baren, om inte Niklas hade funnits.

Göteborgsbiennalen

Det goda med att vara konstnär, lärare och konstkritiker, istället för exempelvis bara konstnär, är att man har större chans att komma med på tåget. I en eller en annan skepnad går det att klänga sig fast, och jag kan upprätthålla illusionen om att ”jag är med”. Jag är naturligtvis inte med som konstnär på biennalen, det hade varit för lyxigt för att vara mitt liv. Men jag får säga min mening via Sydsvenskan, och det är också en lyx. Basunera ut det du vill säga och få betalt. Jag är ganska nöjd.

Foto: Lennart Rehnman

Och härligheten slutar inte där. Har man dessutom en chokrosa jacka och ställer sig lite snyggt mot en vit skulptur hamnar man också på bild i GT (Obs! min dekorativa pojkvän fick också vara med) . Återigen får jag "vara med" och blir superglad för det lilla. En tid senare intervjuar jag konstnären Sophie Tottie. I uppdraget ingår det att ta några porträttfoton. Precis som de flesta trivs inte Sophie med att bli fotad sextio gånger på femton minuter. Hon säger ”Du vill väl också att dina verk och inte du ska synas.” Ha, där fick jag mig en frågeställare. Jag svarar att jag använder mig själv så mycket i mina verk. Istället borde jag svara att jag är så upptagen av att få vara med att jag inte bryr mig om på vilket sätt det nu blir, bara det ser någorlunda ut.

Don't mention the music

Musik är glädje, samhörighet och en gudagåva. Inte för mig. Inte när jag ska sjunga själv, i varje fall. Att lyssna har aldrig varit ett problem, att veta vad man tycker om och varför och kunna lägga ut texten om det. Eller att dansa till musik, det går också väldigt bra. Men att skapa musiken själv, och framförallt att sjunga har varit en konstant ångestklump i mitt liv.

Klumpen ger sig inte alltid tillkänna. I vår moderna värld kan man leva gott utan att utmanas till sång. Men sedan kommer det, ett midsommarfirande, ett födelsedagskalas, eller varför inte lusten till att kunna nynna något så att man själv känner igen melodin. Barn invaggas i sång, det trallas i skolan, tonårsrummet tapetseras med sjungande idoler, men sedan är det väl stopp? De flesta tystnar och låter sig nöjas. Att sjunga tillsammans är väl närmast ett medeltida sätt att umgås? Ja, nog kan man klara sig i livet utan att veckla ut vingarna, men musik är för vackert för att man ska kunna låta bli.

Mitt förra, elvaåriga förhållande var sånglöst. Det var glädjefyllt på alla sätt, men just sång ägnade vi oss inte åt. En gång drack vi oss riktigt berusade och sjöng med i olika låtar och han blev helt fascinerad av att jag sjöng så dåligt. ”Du är tjej, men ändå kan du inte sjunga” skämtade han. För tjejer ska ju kunna sjunga, lite till husbehov. Men inte jag. Så då sjöng vi inte mer.

Så kunde den sagan ha varit all. Slutet gott, allting gott. Men nej. Jag blev tillsammans med en kompositör istället. Flygeln står i vardagsrummet, synten i arbetsrummet och pianot i sovrummet. För att inte nämna gitarren, ouden och dragspelet. Fiolen är på lagning. Han sjunger också. Vänner, barn och föräldrar stämmer in. Och jag tänker: om han medvetet skulle leta efter någon som inte kan sjunga så skulle han inte kunna hitta någon bättre än mig.

Niklas är jättesnäll, säger att det inte spelar någon som helst roll. Att vi kan sjunga, om jag vill, när jag vill. Varje gång som vi försöker gråter jag. Åh, han har arbetat med musikterapi, man ska helas av musik, inte bryta ihop. Det är i det här läget jag bestämmer mig för att göra en film. Jag skriver manus, tänker ut scener, och sedan ligger texten där i två år. Vi gör annat, renoverar hus, åker till Venedig, åker till Norge, sjunger och gråter av olika anledningar.

Till slut gör vi musikfilmen. Äntligen ska jag få uttrycka min ångest. Gråta på film. Jag blir riktigt glad. Det kan inte slå fel, vi ska ju sjunga, och då kommer det till mig som en Pavlovs reflex. Naturligtvis går det inte. Jag är för koncentrerad på bildutsnittet, ljuset, kamerabatteriet och blomspännet som halkar i håret. När jag känner att gråten kanske ändå är på väg blir jag så himla glad att jag helt kommer av mig. Nåväl, jag lyckades i varje fall sjunga falskt. Se filmen här.

Cirkeln sluten

Från Jyväskylä åker vi via Tampere och Hämänlinna. Det förstnämnda är rätt trist. Det sistnämnda är Tavastehus, och ordet från historielektionerna stiger plötsligt ner bland oss vanliga och blir till kropp. En kropp av kullersten, rött tegel och gräsbevuxna vallgravar. Vi är nöjda och fortsätter vidare till Helsingfors.

Åh, äntligen en storstad där staden blir ett landskap, en skog, där staden bara fortsätter, förvånar, gäckar och utmanar. Inte bara några gatukorsningar med livets nödtorft. Ändå vill du ut i naturen så fort vi ska resa någonstans, påpekar Niklas. Ja, det andra är också bra, enligt samma principer. Antingen natur på riktigt, eller stad på riktigt, och vi har onekligen haft båda delarna på den här resan. Vi hämtar upp väskorna med videoutrustningen från Hanaholmen, kulturcentret där vi var den första veckan, och tar färjan från hamnen tillbaka till Stockholm. Två veckor har gått, det känns längre än så. Men inte för att vi gjort så lite, snarare tvärtom. När upplevelse läggs efter upplevelse ter sig vägen i backspegeln längre.

Alvar Aalto och turismens gåtor

Anledningen till att vi är i Jyväskylä är Alvar Aaltos arkitektur. Han är stadens son och det finns en del byggnader här som han ritat. Vi börjar med en kyrka, den är tom, en vakt kommer emot oss och säger att det bara är att fråga, ifall vi undrar något. Så vi går lite försiktigt runt och så kunde det ha slutat, men djävulen flyger i oss och vi börjar faktiskt fråga henne saker. Tur det, för hon studerar arkitektur i Cambridge och har rätt utstuderade saker att berätta om Aalto. Vidare pratar vi mer personligt med henne och Niklas får spela på pianot. Upplyfta går vi från kyrkan. Vi trivs i varandras sällskap igen.

Det är för sådana upplevelser man reser, där kan vi enas. Men då måste man söka sig fram till dem och ägna tid åt något som till en början inte verkar så spännande. Det är oftast där jag tappar tålamodet, för det är ju inte direkt som en resa till San Francisco, det här. Det är mer som att bespetsa sig på Hudiksvall och sedan Härnösand, och så gick den dagen. Jag hade aldrig planerat en sådan resa, men bara för att det är ett annat land, Finland, så tror jag att allt kommer vara så mycket mer spännande. Det är ungefär som att man ska se gamla stan i varje utländsk stad, men man skulle aldrig drömma om att spendera en dag i Gamla stan i Stockholm, och speciellt inte mitt i sommarrusningen.

Ok, Aaltos arkitektur är verkligen inte gamla stan, ur den synvinkeln. De eleganta husen är värda en omväg. Men ur en annan synvinkel så är det gamla stan, stilen känns gammal, och det är här som det blir riktigt vemodigt och intressant. Modernismen, framtidstron, ljusinsläppen och uppgörelsen med historian. Allt det har vänts till sin motsats. De eleganta, allvarliga husen pekar inte mot någon morgondag utan gonar in sig i en trygghet av mörkt tegel, gedigna metalldetaljer och meditativt stora fönster ut mot den täta grönskan. Här kan själen få ro istället för att storma iväg mot framtiden.

A duble room in Jyväskylä, please

Det är tur att det inte finns våldsamt mycket att se i de finska städerna med tanke på hur våra dagar fortlöper. Vi vaknar 10.30, kommer iväg 12.00, kör 150 kilometer bakom husvagnar och traktorer, letar hotellrum i två timmar och är helt slut sedan. Jyväskylä är dessutom ett strå vassare än Kuopio vad gäller otillgängliga hotell, men först en parkeringsbot på något vi trodde var en kundparkering. Ett hotell har bytt namn, så det tar en stund att hitta, det är fullt, hotell två är obemannat och fullt, hotell tre ligger bakom en byggarbetsplats, går knappt att hitta och är outhärdligt trist, på hotell fyra checkar man in själv men det går inte att komma in trots att vi drar våra kort i kortläsaren.

Till slut slinker vi in efter några som redan har bokat. Bilen står parkerad på en utfart. Inne på hotellet finns en pekskärm, där man måste fylla i allt från Adam och Eva, och samtidigt springa ut och kolla bilen. Jag har varit med om automatiserad incheckning men inte så här krånglig. Så jag fyller i struntsaker på raden för e-mail-adress, gatuadress… Sedan kommer det: ok, du har betalat, koderna har mailats till dig. Till hitte-på-adressen, alltså…! Gud, tur att de även messar och att vi fyllde i mobilnumret samvetsgrant. Koden ska sedan slås in på fyra olika ställen innan man kommer in till rummet, men där inne har vi det bra. Ett fint rum på Omena hotell för 70 euro. Dubbelt så mycket som för stugorna, men vi kanske har tur trots allt.

A double room in Kuopio, Puijo hill

Till en början har vi tur med övernattningar, men det vänder i Kuopio. Vi inriktar oss på att köra till utsiktstornet, där de även har ett pensionat, men trots att Puijo hill är en välkänd attraktion skyltas det inte till den vid stadens infart. Så är det ofta i Finland. Man snubblar inte över saker man inte hade en aning om. Nåväl, vi testar en camping istället. Hittills har vi haft bra eller acceptabla stugor, men det här är som en installation av Edvard Kienholz. Inte konstigt att folk kan ha fördomar mot campingar. Vårt nästa försök blir ett pensionat med stängd dörr. Vi ringer på mobilen, de ger oss en kod, till en högljudd tv-launch och till ett litet rum med en till tv… Ingen bra karma. Vid järnvägsstationen har de ett slitet hotell med tungt depressiva rum. Ja, vi kanske inte borde bli förvånade, vill man hamna under tusen kronor natten så blir det skit. Fast så borde väl inte världen se ut? Och så har det inte heller varit för oss. Vi kör till Pujio hill och hittar. Ett enkelt, charmigt rum på Pujio Maja med utsikt mot skogen för 60 euro. Hade vi bara kört till tornet direkt så hade vi sluppit två timmar av meningslöst letande.


På kvällen äter vi middag i den roterande restaurangen och varvar ner till en obruten horisontlinje. Vi har aldrig varit på en roterande restaurang förut, men kan konstatera att nöjet är överreklamerat. Det brummar som en finlandsfärja och ger ganska lite, när utsikten ändå är så vid och generös. Ja, utsikten i sig är det inget fel på, för äntligen får man se det berömda landskapet av sjöar och öar (om man inte kör till Koli, förstås). Landskapet som ser helt galet ut på kartan och som jag alltid velat se i verkligheten. När man kör nere mitt i det är det vatten och skog på ett ganska ospektakulärt sätt, men så här uppifrån stämmer det ju mycket bättre med kartan.

Norrut, till Koli National Park

Vid sjöarna hade vi fantastiskt väder men nu när vi ska ett snäpp vidare för att paddla kajak blir det femton grader och regn. Av väderprognosen att döma är det ingen idé att ruttna i en stuga så vi griper efter reservplanen och kör norrut till Kolis nationalpark. Vägen dit går via dystra skogar och på bensinmackarna kan man få en flottig hamburgare. Redan södra Finland kändes kärvare än Sverige, och det här känns som det finska norrland.

Vårt första stopp på vägen blir Kärimeki kyrka, en fin träkyrka som till och med jag går in i. Annars får Niklas själv gå in i kyrkorna som han upptäcker längs vägen. Jag är inte så intresserad. Niklas däremot är urskillningslöst intresserad av allt. Jag vet att det är en bieffekt av hans goda sidor, men det skär sig ändå mellan oss. Han känner sig jagad av mig hela tiden. Jag känner att jag behöver vänta på honom när han ska köra in i varenda Nässjö och upptäcka något. Javisst, det är charmigt att upptäcka dolda småskatter, men vi måste väl komma fram till det vi vill se också, i någon vettig tid. Men behöver inte Niklas vänta på mig? Jo, när jag ska äta hela tiden. Vadå hela tiden? Jag har aldrig varit med om någon som bara vill dricka kaffe och äta kaka tills solen går ner. Så skriker jag till honom i en stuga av timmerstockar mitt i den vita natten, men det är först flera timmar senare.


Vårt andra stopp på vägen är Valamo kloster. Det har sina ljuspunkter men överlag är det under förväntan. Här kör vi hela dagen. I kyla och regn, för att hitta några hus på ett fält som påminner om Kista. Inne i kyrkorna är det betydligt bättre. Niklas tittar, jag fotograferar.



Sent på kvällen kommer vi fram till Koli, allt är stängt och skyltarna om övernattningar opålitliga. Vi hittar ändå, en god middag, en fantastisk utsikt och en mysig stuga, och där, när allt är bra igen, har vi som sagt vår urladdning.


Nästa dag är det slöjor av sol och regn när vi åker upp till Kolis toppar. Vi ska äntligen se det vi har kommit för att se: Det Finska Nationallandskapet. Koli Nationalpark är en milsvid utsikt och ett emblem. På 370 meters höjd, stående på en vit klippa av kvarts syns allt det som man gärna förknippar med finsk natur. En rikedom i grönt, blått och vitt. Väldiga barrskogar, vida vatten och enorma bulliga moln. Ett gytter av skogsbeklädda öar mot det stora, blanka och stilla. Det ser ut som mörka borstar slängda här och var på en spegel. Där uppifrån ser vi även var det regnar och var solen skiner, för i en jättelik utsikt kan flera väder få plats. I vänster öga finns blått vatten och grönt land, i höger öga har vattnet skiftat till grått och öarna är svarta. Det är som att se två solar på en gång. Väl värt vägen hit.

Sommarlov i Punkaharju med Retretti och Savonlinna

Det här är något jag alltid ska minnas. Niklas och jag åker ut på en slingrig väg bland höga tallar och sanddyner. Vi är på en högplatå med vatten på båda sidorna. Tallskogen på de gula sluttningarna och blå tungor av vatten, breda eller smala, på båda sidorna om väger. Vi stannar när vi ser en badstrand. Det är trettio grader varmt och sanden bränner under fötterna. Vattnet är ljumt. Vi simmar ut. Bara rakt ut på den stora stilla sjön. Så gör vi varje dag, här och var i Punkaharjus Nationalpark.

Retretti ser ut som en sämre sommarrestaurang från utsidan men inne finns ett bra, stort konstmuseum. Dessutom, och det är här det blir speciellt, finns det en stor grotta där installationerna samverkar med bergsrummen och de underjordiska vattendragen.

Vi gör en utflykt till Savonlinna, där Niklas velar ifall han ska gå på opera eller inte. Borgen, där operorna går av stapeln, är fin men det är eftermiddagshettan vid Savonlinnas strandpromenader, det glödande blåa vattnet och Marimekko-klänningarna som skapar en alldeles egen ö av magi.

Finland loves me

Det kommer ett mail som förändrar mitt liv. Just så brukar det vara för mig, nuförtiden. Att stora, vattendelande grejer meddelas med ett stillsamt mail. Saken är den att Aboa Vetus & Ars Nova, konsthallen i Åbo där jag deltar på biennalen, vill köpa min video My Secret Life! Ja, det är sant. Det är första gången jag säljer något till en institution. Jag känner mig som en ny människa. Typ, som en konstnär. Detta firas med en renskavspizza på campingen.

Och jag tänker på en telefonintervju jag hade för Upsala Nya Tidning. Jag var med på filmfestivalen och journalisten frågade vad jag hade för relation till Uppsala.
Jag: Uppsala älskar mig!
Sedan drog jag allt bra som hade hänt mig i Uppsala, professionellt och privat. Det slumpade sig så faktiskt, ett tag var jag stor i Uppsala. Nu är det Finland som älskar mig.

Energier i Borgå, Valkmusa, Lappeenranta och Imatra

Nu ska vi äntligen ut på vägarna och turista på riktigt. Vi ska se och göra. Det är vi båda överens om, men när det kommer till detaljerna vill vi göra olika. När och vad ska man äta? Hur djupt ska man inventera en viss stad? Så blir det i Borgå. Jag är nöjd med att se den röda husraden vid vattnet, typ en sådan som de har i Hudiksvall, bra, då kan vi åka vidare. Men Niklas vill se mer. Jag väntar i skuggan när han springer till kyrkan.

När det gäller natur har vi dock samma energier och smak. Vi ger oss fan på att hitta den oskyltade nationalparken Valkmusa, ställer bilen på en gudsförgäten parkering och är hela tiden nervösa medan vi går i en timme på spångar och njuter av våtmarkerna.

På kvällen slår vi upp vårt tält utanför Lappeenranta och hör plötsligt ett vrålande oväsen. Vi märkte det inte när vi trötta körde in på campingen och bestämde oss för att stanna. Nu låter det hela tiden, över skogen och över vattnet. Det är Fazers chokladfabrik. Inte visste vi att choklad lät så mycket.

Mest vill jag se Imatra för dess namn skull. För mig är det som Svarta havet eller Katmandu. Imatra är en högst alldaglig stad med en stor damanläggning över något som en gång i tiden var ett vackert vattenfall. Men vi är båda nyfikna på dammanläggningen och pressar oss sedan in på museet med våra journalistkort.

Hanaholmen – Hanasaari

Vi åker till Finland. Det är tredje gången i år och femte gången på två år. Innan Niklas träffade mig hade han aldrig varit i Finland. Inte så att jag är en representant för allt det finska, det har bara slumpat sig så… Först fick jag ett vistelsestipendium på Åland, sedan blev jag inbjuden att delta på Åbo-biennalen, därefter var Niklas och jag gästlärare på en konstskola i Kokkola och nu fick jag ett vistelsestipendium till Hanasaari, Hanaholmen. Så vi tar en färja över den oändliga skärgården, som förbinder de två länderna, och kastar oss återigen handlöst in i något okänt.

Hanasaari-stipendiet syftar till att öka kulturutbytet mellan Sverige och Finland. Ett första steg kan då vara att komma till Hanaholmen eller Hanasaari, utanför Helsingfors och spendera några dagar där. Varje gång jag är på ett vistelsestipendium blir jag förvånad över hur olika de kan vara. Allt från folkliga Dalagårdar där man är moll allena till postmoderna ateljéer vid fjordar där man sällskapar med polska designers. Hanasaari är förstås speciellt på sitt sätt. En stor hotellanläggning på en liten ö sju kilometer öster om Helsingfors, allt förbundet med kraftiga motorvägsbroar till andra öar och till fastlandet. Vi är de enda konstnärerna på plats, och så gott som de enda gästerna. Det är mer ett konferenscenter som lever upp under terminerna och stänger i juli. Vi är där under de sista skälvande dagarna innan sommarsömnen och utforskar det modernistiska komplexet. Det andas nedtonad elegans och svårmod. Det är jordbundet av allt det bruna men har samtidigt en ambition om att lyfta blicken.

Själva sänker vi blicken ner i bassängen där vi badar minst en gång om dagen och ner i tallrikarna som serveras oss på den fina restaurangen. Vi är själva, allt är gratis och vi känner oss som kungar. Men vi skärper oss också, Niklas övar piano och klipper sig. Vi åker in till Helsingfors och ser utställningar jag kanske ska skriva om. Men det är ändå badet som är det klart bästa och det är där vi spelar in scener till såväl gamla som nya filmer.

Midsommar

Det blir en så äkta midsommar som det bara går. Himlen är ett stålgrå lock, grönskan vrålar och spriten packas i bilen. Vi ska fira utanför Lysekil där My med familj och vänner har ett sommarhus. Niklas är som vanligt galen, han tar med tält, gitarr, frisbee, boule och dragspel. Tältet visar sig vara en hit och fastän vi fryser i regnet är jag nyfrälst. De uppblåsbara madrasserna däremot är svårare, pumpen funkar inte och Niklas får blåsa upp de med mun-mot-mun-metoden, så att säga. Sedan blir det sång, dans och allmän villervalla som pågår i omkring ett dygn.

Åbo-biennalen

Det heter Turku Biennial, men jag har slutat säga det för alla hör bara ”turk-biennalen”. Det är hursomhelst där jag deltar med videon My Secret Life. Bah, inte bara med videon, utan med en tvåkanalig videoinstallation. Så kan man säga för att det ska låta större och seriösare. Fast det är redan ett stort projekt, även utan fackuttryck.

Det började med att curatorn Magdalena Malm frågade mig för ett år sedan ifall jag ville vara med på biennalen. Hade jag kanske dessutom lust att fundera på ett verk som utgick från huset där det skulle visas? Jag brukar ju utgå från olika skumma miljöer och huset i Åbo kanske kunde inspirera… Niklas och jag åkte dit i juli förra året, fotograferade och tänkte. Vilken historia kunde jag berätta med mig själv om stadspalatset i art deco stil? Om badrummet med Anish Kapoor skulpturen, om den förbjudna parken med fontändammen, om de arkeologiska utgrävningarna och om samtidskonstens salar? Jag skrev manus och vi återvände i september för att filma (se blogg från föra året). Under hösten har vi redigerat och klippt. Jag har visat det pågående arbetet under olika föreläsningar på konstskolor och kommit på nya idéer med Niklas. Filmen växte till två filmer som ska gå samtidigt. Under våren blev alla detaljerna klara och nu ska det ställas ut.


Niklas och jag kommer till Åbo för tredje gången, och det känns som att komma till Hollywood. Alla de platser vi sett om och om igen på film finns plötsligt där, framför våra ögon. Och inte bara det, vi ser dessutom våra filmer stort projicerade i ett fint rum. So far so good. Vi är nöjda, glada, går ut på stan, handlar kläder, går och badar. Men nästa dag hinner problemen ifatt oss. Filmen är kornig och suddig utan att någon vet varför och ljudet är dåligt. Gud, så är det alltid för mig. Varje gång jag visat film är det dålig kvalitet. När ska jag någonsin komma ur det? Tack vare Niklas har jag börjat filma med bättre kameror, efterbehandla bild och fippla med ljud, men vad hjälper det när man sedan måste komprimera den finputsade filmen till något skit-format och ha dåliga högtalare?

Teknikern som har bestämt vilket format det ska vara i och vilka mediespelare som ska köra det hela är i Helsingfors och har fullt upp med andra utställningar. Visserligen finns det en tekniker på plats som hjälper oss massor, men han har inte riktigt den datakompetens som skulle behövas. Tur att Niklas har det, men hans insats begränsas av att han inte styr processen i sin helhet. Efter en omfattande felsökning visar det sig vara ett konstigt värde i mediaspelarnas programeringsskript. Niklas programmerar om. Ett annat problem är färgerna. Ingen vet varför de är åt helvete. Niklas går igenom projektorernas samtliga inställningar och hittar till slut.


Något mer? Ja, den vänstra filmen rycker. Är det filen, är det skriptet, är det mediaspelaren, är det projektorn? Vi komprimerar om filmerna hela natten och skickar till teknikern i Helsingfors. Han kan inte läsa dem för han har PC och inte Mac. Hela konstvärlden har Mac. Så är det också taskig överensstämmelse mellan projektionens fyrkant jämfört med den vita fyrkant som målats upp på väggen. Projektionen läcker utanför projektionsytan och de två filmerna överlappar varandra i mitten. Teknikern som är på plats är noga med det men projektorerna hasar ner. Niklas och jag målar om kanten, det svarta mot det vita, det vita mot det svarta, om och om igen, hungriga, i 35 graders värme, i ett mörkt rum, medan sommaren ropar utanför. När skymningen kommer och jag är helt bortom trötthet får jag äntligen äta, revbensspjäll på Pinellas uteservering.


Vi träffar andra konstnärer, de har inga problem alls med sina filmer. Magnus Bärtås och Hyun-Jin Kwak, till exempel. Så skulle världen också kunna se ut, det hade väl inte varit så långsökt, men nej. De lever i en parallell verklighet, så nära, men ändå så oåtkomlig för mig. Filmen jag visar, My Secret Life, handlar just om detta glastak, och återigen får jag vatten på min kvarn.


Men förutom att det ena och det andra är fel, är det en jättefin installation. Folk väller in, förstår, skrattar och vill prata med mig. Jag är stolt under pressvisningen och vernissagen. Hade jag kommit till en utställning och sett en sådan videoinstallation så hade jag varit avundsjuk. Jag hade tänkt: varför gör inte jag sådana saker? Jag hade plågat mig själv med förebråelser om att jag är oproffsig, medan alla andra… Nu råkar det vara jag som har gjort den proffsiga installationen. Men istället för att vara glad över det gräver jag ner mig i det som inte fungerar fullt ut. Det är därför mitt framgångsrika liv förblir My Secret Life, även för mig själv.

Working Girl

Jag är så trött på att vara rotlös frilans. En tjänst och en titel hade gjort mig tryggare, rikare och vackrare. Ja, faktiskt, för jag hade kunnat växa. Veckla ut vingarna som redaktör för Paletten eller rektor för Gerlesborgskolan. För bara några år hade jag inte ens våga snudda vid tanken. Nu söker jag jobbet.

Paletten vill helst att två personer delar på tjänsten, och om en dem har sin bas i Stockholm så ska den andre helst ha sin i Göteborg. Jag ringer runt bland vänners bekanta, går på personkemi, och hittar en lämplig partner. Vi skriver en ansökan, och blir kallade till intervju. Vi får reda på att vår ansökan var mycket bra och vi är också nöjda med vad vi presterade där i ögonblicket. Drygt en månad senare kommer ett nej. Det var den andra konstellationen som fick tjänsten. Den andra, fanns det inte fler? Tja, vi var en av de två som blev kallade till intervju. De andra var mer välkända namn och hade jobbat som redaktörer för Paletten förut. Ett förutsägbart och därför lite tråkigt val, kan den bittre tycka. Nåväl, jag plockar ihop bitarna och går vidare.

Gerlesborgskolan i Stockholm söker en ny rektor. En kvart efter att jag mailat min ansökan ringer de och är glada för att jag söker. En månad senare blir jag kallad till intervju. Vi sitter där i två timmar och förhör oss om varandra. Mest oklart framstår arbetets omfattning. I tjänstebeskrivningen står det 60% men de skämtar om att det är 110%. Jag kan inte jobba heltid, inte minst av den anledningen att jobbet kräver att man har ett fungerande konstnärskap. Hade jag vetat det är 110% hade jag haft en medsökande, säger jag. Och det visar sig vara något essentiellt. Gerlesborgskolan fick omkring 60 ansökningar, kallade 8 till intervju och 2 till omintervju. De två som gick vidare var konstellationer om två som skulle dela på tjänsten. Ok, mer tid för mig åt annat alltså, åt konst. Nej, åt bitterhet.

Niklas suckar. Det är tjaskigt att du inte får jobben för att du är så bra, säger han. Men det skulle ta så mycket tid från det andra som går så bra, alla projekt och uppdrag, och ditt konstnärskap. Ja, kanske det. För mig är det så lätt att inte se den redan fullbokade kalendern.

Mälardalens Högskola

I maj är jag inte så mycket skribent eller konstnär utan lärare i utställningsteknik. Jag stiger upp sju på morgnarna och åker tåg i Mälardalen, mest till Eskilstuna och Västerås. Klassen jag har går kursen Rumslig Gestaltning och ska göra en utställning på Västerås Läns Museum. Till grund för utställningen finns statistik från tjejjouren Ronja, det är deras siffror och berättelser som klassen ska gestalta och skapa en utställning av. Utställningens namn ska vara "Verkligheten bakom".

Jag inleder med en föreläsning om min konst och visar mina filmer, men det är inte som på en konstskola. Många elever är ovana vid konst, förstår inte riktigt, förstår inte hur det ena eller andra knyter an till rumslighet innan man förklarat det grundligt. Nästa gång jag har dem gör vi ett studiebesök i Stockholm, det är min revansch. Jag guidar de på Moderna Museet, Nationalmuseum och Kulturhuset, pratar på ett outsinligt sätt och verkar veta allt om allting. Sedan är det dags för handledningsomgångar och utställningsbygge. Arbetet är intensivt, samtalen givande och installationer växer fram.



Jag är sprudlande glad inför varje kursdag, det finns värme och ömsesidig förståelse men när jag läser uppsatserna förstår jag att det också finns en annan berättelse. Att det på vissa håll finns en stämning av misstro, mot mig, min professionalitet på olika områden och mitt konstnärskap. Jag vet inte hur jag skulle ha gjort för att det inte skulle ha blivit så. Eller jo, jag borde skämta mindre, vara mer känd, sluta göra filmer om mig själv, skriva i en större tidning än GP och vara äldre. Då hade jag nog varit mer på riktigt. Men den riktighet jag har i det jag gör räcker för mig, och jag ser också att jag varit en inspirerande för många av dem. Jag är nöjd med utställningen vi gjorde och jag tackar ja till att fortsätta även nästa år. Utmaningar, bring them on.