söndag 6 februari 2011

Kokkola, Nordic Art School

Kokkola, det är något som både Niklas och jag har hört om i tio år. En förberedande konstskola i norra Finland. Titt som tätt stöter man på någon som varit elev eller lärare där, och nu ska vi äntligen få se den österbottniska källan. Vi ska undervisa där i två veckor i video, så vi packar ihop tekniken och landar mitt i en julkalender. Kokkola eller Karleby är gamla, fina trähus i djup snö. Vi blir inkvarterade i en röd stuga med blå dörr, vi går i gryningen längs med snörräta rader av snickarglädje och når till slut skolan som är en magnifik jugendbyggnad i trä.


Där inne har eleverna redan samlats vid ett långbord. Vänliga, nyfikna och blyga. Så skulle man också kunna beskriva oss, men vi har inte tid att vara blyga, vi måste berätta om oss, om video, om allt. Efter den första timmen i hetluften går Niklas och jag ut i snön och strålar mot varandra. Det gick bra, och på engelska till och med. Inte visste vi hur det skulle gå egentligen. Vi pratar aldrig på engelska annars och vi har aldrig undervisat tillsammans. Vi kan störa oss på varandra i olika sammanhang, men föreläsningar hör tydligen inte till den genren. Sån tur. Men nu är pausen slut, nu ska vi in på scenen igen och prata om annat, ständigt om något annat.


Min idé för kursen handlade om hur man bygger upp en narrativ i ett videoverk. Sedan växte uppdraget till mycket mer. Varje morgon håller Niklas och jag föreläsningar om videokonst. Vi avhandlar teman som dokumentärt material i videokonst, installationer med videokonst, populärkultur som tema i videokonst och visar mängder av filmer. På eftermiddagarna har vi mer praktiska genomdragningar av filmprocessens olika steg. Hur skriver man manus? Vad ska man tänka på när man filmar? Hur klipper man ljud och film i Pro Tools och Final Cut? Jag berättar också om hur man kan sätta ihop en portfolio och jag börjar ha ateljésamtal. Tisdag kväll har vi föreläsningar om våra egna konstnärskap och torsdag kväll leder jag krokin. Under den första veckan har vi tretton föreläsningar sammanlagt.


Hur klarar vi det och hur orkar eleverna? Tja, det går alltid bättre med lite motion mellan varven. Det var verkligen inte planerat men det är tråkigt att bara sitta och de har en så fin målarsal och Niklas har arbetat en del med skådespelare och dansare… Så vi kör rörelse- och röstimprovisation varje förmiddag. Och visst är det roligt att stå i ring och göra konstiga saker. Jag lyckas exempelvis få dem att dansa Cancan och att skrika allt de har, även om vissa rodnar efteråt.


Vår schemalagda undervisningstid är till 15.00 men Niklas och jag blir besatta av skolan och dröjer oss kvar mycket längre än så. När vi inte är på skolan pratar vi om skolan och planerar nästa dag. Samarbetet med de andra lärarna känns mycket bra och det är så skönt att kunna göra nytta på ett så konkret sätt. Det känns också exotiskt för Niklas och mig att ha något som många skulle kalla vardag. Vi bor tillsammans, vi går till jobbet på morgonen, vi vet vad vi ska göra. Inget av detta är aktuellt i vårt distansförhållande och i mitt frilansliv. Vi stortrivs, får massor av energi och samtidigt är vi helt bortom trötta. Vi hinner inte prata med varandra om oss, bara om skolan. Kanske är det ännu ett sätt att fly in i en bubbla, en strategi som vi ofta använt oss av.


Under helgen som kommer är vi med på skolfesten och spetsar den annars stillsamma tillställningen med dans. Vi bär ut högtalarna till målarsalen och jag väljer vilt på Spotify. Samba, Robyn, Ramones, finsk tango eller jazz. Stor succé. När alla stupar av trötthet samlas vi vid bordet. Niklas spelar Beatles-låtar på gitarr och vi sjunger med.

Andra veckan går i samma uppdrivna tempo. Eleverna har kommit igång med sina filmer och ska nu redigera. De vill arbeta med olika specialeffekter och jag kör på varje fråga de har, så Niklas hjälper dem med tekniken medan jag har handledarsamtal. Han tröttnar på uppdelningen. Att jag är konstnären som får glassa runt i deras ateljéer medan han verkar vara någon sorts tekniker. Jag är också trött på våra roller men ser dem från ett annat håll. Han är gud och jag hans assistent. Nåväl, jag samlar ihop mig och hjälper några elever att fota deras arbetsprover. Jag skulle vilja vara med dem alla mycket mer och verkligen se till att de kom in på konsthögskolorna.


Ryktet om oss har nått pressen så Österbottens Tidning kommer för en intervju. Fotografen har inte tid så vi spelar bara med i hans bildidéer. Det blir en fin, men klichéig bild. Niklas med filmkameran, jag med blomma i håret. Jag borde haft kameran och Niklas blomman.


På fredag, några timmar innan vårt flyg ska gå, har vi genomgång av elevernas filmer. Att se filmerna tillsammans på stor duk och att diskutera dem gör något med oss. Niklas och jag är imponerade och jag tror att de själva är stolta. Vi samlas efteråt för ett sista gemensamt samtal. Det utväxlas beröm och kramar och jag får tårar i ögonen. Man kommer så nära varandra, är med om så häftiga saker, och plötsligt bara hejdå. Redan under tillbakavägen börjar vi fila på mail, sammanställa foton och ordna med en vimeo-kanal http://vimeo.com/nordicartschool