Staden Tivoli utanför Rom är känd för två parkanläggningar och vi gör båda innan solen når zenit. Villa de Este är egentligen för ny för att vara riktigt smakfull. Det är ju en barockskapelse med stela örnar, pryttliga grottor och korviga kolonner. Mest känt är stället för sina vattenkonster, och det med rätta. Fontänerna dånar gott och sprider en magnifik kyla kring sig. En bunt jättefontäner var man alltså tvungen till innan ac-ns tid. Därmed ej sagt att vattenkylningen gått i graven, den används i skyltfönster och i datorer. Jo, i smala kopparrör inuti, det låter mindre än vanliga fläktar, upplyser Tomas och sen: ”Ok, stå här och fota, så går jag och tittar på Rom så länge!” Sånt kan man också säga i Villa de Estes trädgårdar för de har utsikter över halva världen.
Villa Hadrianas trumfkort är den ofta reproducerade rektangulära dammen med illgrönt vatten och kritvita skulpturer på rad. Man når den sist, enligt principen mjölken längst in i affären och den känns också lika livgivande som en mejerihylla. På 1700-talet då ruinromantik och känslor blev populärt satt folk och grät på omkullvälta kolonner. De lipade för alla fornstora dagar som oåterkalleligen hade malts till rester. Fast de var nog också nöjda med det avskavda för det är mer meditativt rogivande, existentiellt tänkvärt och asketiskt estetiskt, jämfört med glansdagars prål.
Det som förvånar mig mest i Tivolis parker är alla turistkvinnor i beigea shorts. När man nu är kvinna och får bära klänning, en smickrande trasa som är sval och skön och lätt att kasta på sig liksom av sig så väljer man ett par illasittande, trista och svettiga shorts..! Tomas hade alla gånger valt klänning eller kjol, intygar han, och det är inte alls ett opraktiskt plagg. Egyptens män går i jalabeior, Indierna knyter dhotis och skottarna springer runt i bergen i kilt. Själv är jag nöjd med min sidenklänning från Hawaii för det är som araberna säger: sidenet uppfanns för att kvinnorna skulle kunna gå nakna med kläder på.
Staden Tivoli utanför Rom är känd för två parkanläggningar och vi gör båda innan solen når zenit. Villa de Este är egentligen för ny för att vara riktigt smakfull. Det är ju en barockskapelse med stela örnar, pryttliga grottor och korviga kolonner. Mest känt är stället för sina vattenkonster, och det med rätta. Fontänerna dånar gott och sprider en magnifik kyla kring sig. En bunt jättefontäner var man alltså tvungen till innan ac-ns tid. Därmed ej sagt att vattenkylningen gått i graven, den används i skyltfönster och i datorer. Jo, i smala kopparrör inuti, det låter mindre än vanliga fläktar, upplyser Tomas och sen: ”Ok, stå här och fota, så går jag och tittar på Rom så länge!” Sånt kan man också säga i Villa de Estes trädgårdar för de har utsikter över halva världen.
Villa Hadrianas trumfkort är den ofta reproducerade rektangulära dammen med illgrönt vatten och kritvita skulpturer på rad. Man når den sist, enligt principen mjölken längst in i affären och den känns också lika livgivande som en mejerihylla. På 1700-talet då ruinromantik och känslor blev populärt satt folk och grät på omkullvälta kolonner. De lipade för alla fornstora dagar som oåterkalleligen hade malts till rester. Fast de var nog också nöjda med det avskavda för det är mer meditativt rogivande, existentiellt tänkvärt och asketiskt estetiskt, jämfört med glansdagars prål.
Det som förvånar mig mest i Tivolis parker är alla turistkvinnor i beigea shorts. När man nu är kvinna och får bära klänning, en smickrande trasa som är sval och skön och lätt att kasta på sig liksom av sig så väljer man ett par illasittande, trista och svettiga shorts..! Tomas hade alla gånger valt klänning eller kjol, intygar han, och det är inte alls ett opraktiskt plagg. Egyptens män går i jalabeior, Indierna knyter dhotis och skottarna springer runt i bergen i kilt. Själv är jag nöjd med min sidenklänning från Hawaii för det är som araberna säger: sidenet uppfanns för att kvinnorna skulle kunna gå nakna med kläder på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar