Brev till Anna Odell

Anna… jag mailade dig men antar att din inbox pajat av allt skräp, så det kanske är lättare att nå dig så här:

Hej Anna,

Oj, vad det stormar! Märkligt med alla bloggare som önskar livet ur dig – med tanke på att det inte går en timme utan att folk hittar på inre och yttre smärtor för att få vård snabbare (och blockerar för dem som verkligen behöver).

Men varför går du inte ut med vad du ville med aktionen? Jag kan förstå att projektet ingår i ett större sammanhang som kanske inte ens är klart, men det du tänkt kring själva aktionen har du ju. Du har medieljuset på dig, så om du vill säga något med det du gjorde - now is the time! Jag vet inte om det funkar som en cliffhanger att du har utställning i maj... Kanske kommer media vara där då också, kanske inte. Jag tänker bara att det är nu-nu som du har chansen att verkligen nå ut med ditt budskap! Det känns så mycket Konstfack att säga nej, jag kan inte berätta för projektet är inte klart.

Själva aktionen då, ja, många är vi som inte skulle göra det. Jag skulle inte kunna för att jag inte skulle komma på det, det ligger inte i linje med mitt konstnärskap. Jag skulle inte heller palla psykiskt, skulle inte kunna spela rubbad eller vilja gå igenom tvångsomhändertagandet. Jag skulle också känna mig så usel när jag sa att allt bara var fejk. Men bara för att det inte är min personliga kopp te så behöver det inte vara fel! Hursomhelst kan jag inte ta ställning för jag vet inte vad det handlar om. Konsten är full av provokationer, men se till att du får medieplats för dina tankar, annars riskerar det att bli obegripligt.

Hälsningar
Magdalena

2009 – Ett riktigt skitår och jag är jämt sen

Är det så dags att komma med en nyårsblogg nu? Ja, jag vet, det är skrutt men i alla fall. En vän sa att nyårsafton inte var så rolig för honom, mest ångest över det hela. Det gör inget, sa jag försonligt, 2009 kommer ändå att vara ett riktigt skitår. Hur vet jag det? Jag har fått två järtecken:

Jag hittar ett bajs på hörnet Ringvägen/Götgatan. Med en liten amerikansk flagga nerstucken i det. Haha, det är ju underbart. Men vänta nu, Obama har tillträtt och allt ska bli guld. Hursomhelst, jag fotar, skickar in till DNs Namn & Nytt och rubricerar bilden som en protest från gångna tider. DN tar in den! Och inte bara det, mitt bajs sätter igång en trend, folk skickar in foton på korvar med diverse partyparasoller och töntiga budskap. Jag känner mig ändå ohotad, mitt bajs var bäst. Jaa, vad ska man säga? Skit byggde denna karriär.

Sent omsider nås jag av nyheten att man inte ska ha tandborstar stående framme i samma badrumsutrymme som toaletten. Det vill säga om man spolar i toan utan att stänga locket för då flyger små partiklar och sätter sig på borsthuvudet. Det vore just snyggt! Här har jag stått och borstat tänderna med bajs i trettio år. Sen har jag tagit bajstvålen och tvättat händerna, torkat mig med bajshandduken och smort ansiktet med bajskrämen. För jag antar att partiklarna inte siktar in sig på tandborstar allena?
I en vecka ställer jag in min tandborste i badrumsskåpet. Men eftersom mitt liv på intet sätt blir bättre kapitulerar jag. Det finns inget som hjälper mot skit.