lördag 20 december 2008

Hur står vi ut?

Tomas och jag har varit tillsammans i tio år. Fortfarande? säger han. Ja, det kanske är mer till och med, men tio år räcker gott och väl för att beskriva en evighet och dessutom är det en jämn och bra siffra. Så jag brukar säga tio år och folk brukar undra vad tricket är. Ett uppenbart råd är att ha roligt tillsammans, men jag tror inte att detta är vad terapeuten menar:

Tomas kommer hem stupfull klockan tre på natten. Jag sover inte för det har jag aldrig lärt mig hur man gör. Tomas ögon är helt vansinniga, stora, ljusa, mörkkantade, tröga och vackra. Inte konstigt att han blev utslängd från krogen. Det är bara för hans knarkiga utseende de brukar slänga ut honom och han tar det med ro. Tomas har med sig hamburgare och pommes frites. Vi sitter i soffan och runt oss är det ljus som brinner och övervattnade hyacinter som bryter nackarna av sig. Han försöker mata mig med pommes, sen säger han: nu är det bara en sak kvar, blir det något…? Jag: Nej, vill du ha det får du gå ut igen. Han: Kom igen, tjugo kronor! Jag: Nej! Han: Har du blivit dyrare?

Vi står framför badrumsspegeln. Jag stryker kräm på kinderna, betraktar mitt ansikte från olika håll med halvöppen mun och är skeptisk. Tomas står bredvid, gör en ful grimas och säger: Konstigt, även så här är jag mycket snyggare än du! Äh, det säger jag bara för att provocera dig, och jag kallar det konst. En minut senare har han ändrat sig: Du är så himla snygg. Jag: Tack! Han: Det är jag som ska tacka.

Nästa kväll sitter jag uppe på vinden och jobbar. Tomas har kollat klart på en film där nere, han rullar bort tv-n beslutsamt och ropar till mig: Ok, nu är det slut! Jag: Vadå? Han: Det är slut nu. Jag kommer nerför trappan, helt glittrig av skratt. Han: Du verkar glad, nästan extatisk. Jag: Ja, men jaha, men får jag bo kvar här då? Han: Ja, det är klart. Jag: …Och får jag göra vad jag vill med dig? Han: Ja, naturligtvis.

söndag 7 december 2008

My idea of romance

Nu är det snart sista chansen att gå till Magasin 3 och bli odödlig. Varje besökare kan donera sina hjärtslag till ”Les archives du coeur” initierat av Christian Boltanski. Hjärtslagen kommer att bevaras för evigt på ön Ejima utanför Japans kust. Tillsammans med tusentals andra hjärtan kommer de att slå långt efter att vi dött, slå och slå på en dimmig och klippig ö, i splendid isolation. Det är vad jag kallar romantik! Självklart vill jag att Tomas och jag ska göra det, för då har man på sätt och vis fixat sin egen begravning. Den bästa tänkbara begravningen, till och med.

Tomas är inte lika såld på idén. Det innebär ju att han måste sluta programmera och gå hemifrån, men inför hotet om att jag annars gör grejen med någon annan går han med på det. Vi åker dit och går in i det för ändamålet avsedda rummet där man skriver sitt namn och får trycka en stetoskoplur mot bröstet. Hjärtfrekvensen bultar med en röd stapel på skärmen, stämpeln på dokumentet är röd och tjejen som sköter det hela har röda naglar. Jag blir lite illamående för jag svimmar lätt av blod och alla de röda detaljerna i kombination med mina snabba pulsslag gör mig yr, men visst klarar jag mig. Tomas hjärtslag är också hastiga, istället för buddhistiskt lugna som det hade passat sig. Fan, här ska något bevaras för evigheten och så blir det bara ett hastverk… Men sånt är ju livet. Och romantiken är bäst i tänkt form.

torsdag 4 december 2008

La Bohème

Första gången som Henrik är hos oss berömmer han den fina lägenheten och sen frågar han om inte mina konstnärsvänner tycker att jag är borgerlig. Jovisst! säger jag och gapskrattar. Sen berättar jag för Tomas och han: men du har ju inga konstnärsvänner. Nej, det är sant. Jag borde ha knutit mer kontakter på Konstfack och ingått i olika gäng.

Dagen efter är det fest och jag träffar en tjej från Konstfack. Vi känner inte varandra men hon minns min utställning ”Tusen gånger hellre” och skiner upp. Sen pratar vi om annat. Sen säger hon att hon inte gillade den och att hennes tjejkompisar i klassen var skitirriterade på den. ”Tusen gånger hellre” var tusen foton på kvinnor i alla åldrar som jag skulle kunna tänka mig se ut som och som jag mötte på gatan och frågade om de ville vara med. Tjejerna i hennes klass blev inte tillfrågade och en tjej sa: ”jag känner henne men är inte med!” Hon som jag pratar med tycker att det redan finns så mycket förtryckande skönhetsbilder, och så spär jag bara på det.

Jag saxar ur texten som hör till projektet:
1.
- Vad är skillnaden på det du gör och en skönhetstävling?
- I en traditionell skönhetstävling får inte 1000 kvinnor i alla åldrar första priset och kandidaterna värvas inte under godtyckliga stadspromenader. I en skönhetstävling jämför sig inte juryn med kvinnorna de bedömer. Jag använder mig själv som insats och där kommer värmen och humorn in, tror jag.
2.
Vi känner varandra flyktigt; hon blir sur att jag inte vill fota henne. Tusen tjejer vill jag se ut som men inte som henne! Jag har en kompis som är tänd på henne, mycket. Han är dock inte tänd på mig. Och gissa vad? Jag blir inte sur på honom. Jo, lite kanske, men jag plågar inte honom med: ”du tänder på tusen andra och inte på mig”.

Min samtalspartner där på festen menar däremot att hon gillade min vägra-barn-film. Va, den? Den blev folk så förbannade på att någon busringde till mig, gav sig ut för att vara journalist och bestämde tid och plats för en intervju, men aldrig kom. Där stod jag blick stilla på plattan i tjugo minuter och kunde lätt skjutas med ett hagelgevär. Ok, jag dramatiserar men jag börjar minnas varför jag inte umgås mer i tjejgäng och med konstnärer. Istället umgås jag med en journalist, en radioproducent, en översättare, en fotograf, en författare och en arkitekt... Eller sammanfattningsvis: enskilda män som gillar mig. På så sätt slipper man mycket tjafs.

Linsen och Lusen

Min vän Henrik vill göra ett fotoreportage om min konstnärliga process. Och då räcker det inte med att bara sitta vid datorn som jag brukar, nej, mer visuellt än så ska det bli. Jag föreslår collage och Henrik gillar, men Tomas säger efteråt att Henrik borde fota installationskonstnärer istället för att dokumentera klipp-och-klistra-dagis om han hoppas sälja in det någonstans. Nåväl, visst finns det alltid bättre lämpat folk för allt, men nu råkar det vara Henrik och jag som lever här och nu.

Jag går runt på stan på jakt efter tidskrifter från sent 50-tal och Henrik fotar mig massor med sin fina stora kamera. Å, folk kan få för sig att jag är något! Så viktig att även mitt köp av en gammal blaska är värd att dokumenteras. Men helt bekväm är jag inte med att plåtas. Va? The attention whore Dziurlikowska? Jo, och så här ligger det till:

När jag och Tomas åker på semester och han fotar mig har jag bestämt allt i bilden och sen får han visa mig displayen mellan de tjugo tagningarna. Så kan vi inte hålla på nu, vi har ju inte semester trots allt, så istället tar Henrik en massa fula bilder på mig. Nej, det gör han inte, han är professionell. Det är bara jag som inte är professionell samarbetspartner för jag litar aldrig på att någon gör sitt jobb.

Mörkrets drottning

Det är helt kajko med min dygnsrytm igen. Jag lägger mig fyra, vaknar skittrött vid elva, äter lunch till frukost och börjar jobba 17.00. Sämst blir det när jag ska på fest för den är ju mitt i min arbetsdag. En annan aspekt är att jag får ännu mindre soltimmar än de ynka gråa, framklämda mitt på dagen mellan gryning och skymning. Det är sånt som folk blir deprimerade av, men jag strålar.

En gång har jag haft den dygnsrytm jag alltid velat och det var p.g.a. en jetlag. Jag steg upp sex men var helt fucked vid 22.00. Visserligen kändes det sunt och jag hade ett försprång gentemot resten av världen under ett par skälvande morgontimmar men efter den bufferten var det dags för allt annat jobbigt som ska fixas under en arbetsdag och sen slutade allt obönhörligt vid tio på kvällen. Som det är nu kan arbets-”dagen” bara fortsätta i all tyst och mörk evighet och det är bara sömn som väntar. Vaknar jag tillräckligt sent så behöver jag dessutom inte vänta så länge tills Tomas kommer hem från jobbet.

Jag bara jobbar här

Det är konstnärssamtal på ett galleri och jag går fram till huvudpersonerna innan det hela börjar. Hej, jag heter Magdalena och arbetar som konstnär. Varken chefen för Uppsala konstmuseum eller konstnären har hört något liknande och tycker att det var väldigt bra sagt. Detta att jag ”arbetar som konstnär”. Det låter redigt och samtida. Har man sagt så, istället för ”jag är konstnär”, så är man i bättre förhandlingssits att kräva betalt för det man gör. Nu sitter ju inte pengarna enbart i orden men orden kan hjälpa att uppvärdera och vardagsneutralisera konstnärskapet. Jag kommer hem glad och berättar för Tomas, och han:
- Ja, det stämmer, du jobbar som konstnär, men du är inte en.

Där kom han åt min ömma punkt. Att vara konstnär har alltid varit min dröm. Att omnämnas som konstnär första gången var himlastormande. Men ju mer jag fick av det goda desto mer av mitt oromantiska jag fanns i det. Konsten är viktig för mig för att jag får idéer som inte ger mig ro och som förverkligas bäst inom det som är konst idag. Men jag är inte besatt av konsten. Jag kan alltid avbryta mitt arbete och jag behöver inte vänta på inspiration. Jag upplever inga rus och det finns många tillfällen då annat än konsten drar i mig mer. Det går bättre eller sämre med konsten, skrivandet och administrationen, och jag antecknar mina arbetstimmar, åtta om dagen. Så jobbar jag som konstnär.