Drömmen om Mejan

Kungliga Konsthögskolan, top of the heap, crème de la crème och alla hobbykonstnärers dröm. Tänk att få komma in där… När jag gick på förberedande konstskola var Mejanfixeringen total. The Konsthögskolan var toppen av lyxpiramiden bland konsthögskolorna och vissa elever sökte bara till dit. Jag hoppas också hett, såg klasskamraterna komma in, men kom aldrig in själv. Efter fem år på Konstfack och två år i det riktiga konstlivet har upprördhetens damm lagt sig lite. Konstfack var säkert bra för mig, och livet efter Konstfack är säkert detsamma som efter Mejan.

Ändå slår hjärtat ett revanschistigt slag när det blir klart att jag ska till Mejan och föreläsa. Ha! Ville de inte ha mig som elev får de mig som lärare! Så ska en slipsten dras. Jag går dit med lätta steg, solen skiner och vinden från Sibirien viner som alltid. Till min föreläsning kommer det knappt en handfull elever. Äh, så var det också för Pia König. Vem? Ja, precis, är man inte Ernst Billgren så kommer inga mejanelever. Fast det var så på Valand och Konstfack också…

På eftermiddagen ska Niklas och jag ha en kurs i kulturekonomi tillsammans. Det är en annan dröm, detta att undervisa tillsammans med Niklas. Nu ska vår dröm gå i uppfyllelse. Eleverna på Mejan har också efterfrågat en sådan kurs, men knappt någon kommer. Däremot kommer en smått rättshaveristisk kvinna som inte går på skolan. Hon var bara i krokarna för att se ifall de missat hennes namn på en lista… Och halkade in på föreläsningen.

Niklas och jag tar en fika i caféet och Niklas säger att föreläsningen gick ju bra, men nästa gång hade det varit roligt att göra det inför publik. Jag svarar att går man på Mejan så behöver man inte komma på några föreläsningar, man är redan i det lyckliga huset på Skeppsholmen och har allt. Åh, så orättvis jag är. Eleverna vill ju egentligen komma på föreläsning, men är bortresta. De vill lyssna på oss men har mycket jobb med egna utställningar. Mailkommunikationen mellan lärare och studenter funkar dessutom inte.

Följande dag ska jag ha ateljésamtal med en rad elever. Kvällen innan droppar det in återbud på mail och telefon. Jag tar det inte personligt, men blir uppgiven. Det är ju så synd. Det är inte synd om skattebetalarna. 1% av skatten går till kultur så svinnet är större på annat håll. Det är inte heller så synd om mig, jag får mina pengar och äran av att ha föreläst på Mejan. Eleverna däremot tycker jag synd om, att de inte får en bättre, mer sammanhållen utbildning. Allt är frivilligt på Mejan. Niklas tycker det är jättebra. Han har undervisat på Valand och tycker att har man bara bra kontakt med sina elever så kommer de till föreläsningarna. Jaha, svarar jag, du och jag går aldrig ut och joggar fastän vi vill och säger att vi ska. Är det för att vi inte har tillräckligt bra kontakt med varandra? Eller med våra kroppar? Men hade vi varit tvungna till det, eller hade vi fått pengar för det så hade vi förstås gjort det. Så funkar människan tyvärr. Jag hade velat se Marie-Louise Ekman ta bort alla obligatorier på Dramaten, tillägger jag surt. Men jag har förstås fel och min jämförelse haltar.

Niklas och jag tar en promenad på kvällen. Vi sitter i solnedgången och pratar om vad vi skulle kunna göra istället för att försöka och försöka inom kulturfältet. Niklas hade en tidigare karriär inom musikterapi, då var det inte tal om att föreslå sig själv och misströsta, utan att kolla ifall man kunde klämma in ytterligare en tid i kalendern. Jag då? Jag skulle kunna leda kurser i kbt, kommer jag på. Lära mig det lite snabbt och sen vara lycklig resten av livet. Men nej, vi väljer kultur, som om vi vore dumma i huvudet.

Morgonen kommer och jag träffar ett antal elever i ateljésamtal på Mejan. Det känns givande och utvecklande. De gör bra saker konstnärligt och jag har något att ge dem utifrån den jag är och vill vara. Jag får också skriva en text till en av dem. Jag växer, och det känns som att jag är på precis rätt plats. Dum i huvudet förvisso, men ändå rätt.

När möblerna dricker mellanmjölk

Efter att Niklas skjutsat mig till flyget och kommit hem plockar han bort fruktfatet från bordet och ställer stolarna dit han vill ha dem. Han njuter. Nej, han är sur, för han får inte plats i sitt eget hem. För jag tar för mycket plats. Jag vill måla om hans möbler, slänga hans grejer och bestämma var fruktfatet ska stå. Så länge vi tycker samma är det förstås inga problem men bortom detta finns inget ”vi”, där finns bara han eller jag. Någon måste bli överkörd. Så har det inte varit tidigare i våra liv. Han levde med någon som hade tålamod att pröva sig fram. Jag levde med någon som lät mig hållas. Nu är det annorlunda och jobbigare än vi trodde.

Men är det inte patetiskt att bry sig så mycket om inredning? Om färger, stolar och fat? Javisst, vi har båda långt intressantare saker att göra men vad hjälper det när man lyfter blicken och det bara skär i en? Jag har aldrig försökt ha ett hem där jag lider av detaljer jag inte får ändra. Jag kanske får ändra dem, men då lider Niklas.

Åh, det här är det svåraste förhållandet jag haft, och inte bara inredningsmässigt. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Min fantasi räckte inte till. Jag har träffat många killar, men ingen hade svarta väggkontakter. Jag visste inte ens att sånt fanns. Ingen har heller haft samma höga möbeldensitet, ärvda spetsdukar eller en f.d. som jämt gjorde sig påmind. Jag har aldrig försökt vara tillsammans med någon i en annan stad. Aldrig halvbott hos någon i en villaförort till en stad där jag knappt känner någon. Där jag väntar som ett husdjur på att Niklas ska komma hem och blir väldigt krävande när han väl gör det.

Men jag behöver inte sitta och vänta. Niklas gillar inte heller rollerna vi har. Jag kan åka in till stan och hitta på saker. Jaha, ska jag sitta på café och fika när jag borde jobba? Vi kan ordna middagar, träffa folk... Hur ska vi träffa folk när vi inte ens har satt fast badrumsspegeln? Det är som att vara hungrig och undra om man ska ta en joggingrunda. Nej, äta hade väl varit det rätta, eller? Så Niklas åker till jobbet och jag går till lampaffären. Jag borde också jobba, med mitt fria yrke, med mitt konstnärskap. Redan på vinden i Stockholm var det svårt att jobba. Ringa och jaga uppdrag, göra konst som inte bär sig, vara off the grid och promenera själv kring Årstaviken. Här, utanför Göteborg, är det ännu knepigare.

Jag har alltid trott att skulle jag flytta från Stockholm så skulle det vara London, Berlin, Paris eller New York. Inte Sävedalen. Inte till en mindre ort. Jag trodde att mina frilansuppdrag skulle bli fler, inte färre. Det går åt fel håll. Det här är inte bara det svåraste förhållandet jag haft, det här är också den svåraste perioden i mitt liv, hittills. Så nu när jag inte har kontroll över mitt liv i stort försöker jag ha det i smått. Jag målar väggkontakterna vita. De blir inte bra, men vita, och det är mer ett tillfredställande och direkt resultat än jag får av den konst jag gör. Är jag inte lite väl kräsen nu? Jag ställer ju ut min konst ibland. Ja, men den utställningen ser jag inte från köksbordet, men den svarta kontakten ser jag jämt.

På övervåningen i Niklas hus är det färdigt. Där finns en likadan lägenhet men där bor människor som klarar av att renovera och inreda utan att gå ner i arbetstid och utan att gråta på nätterna. Niklas säger att jag klagar på allt, allt är fel. Jag säger till Niklas att jag inte begär så mycket. Det är inte så att jag vill ha en tårta influgen från Milano, jag vill bara ha samma mellanmjölk som alla andra. Bo med den jag är tillsammans med, ha ett jobb, och att renoveringen ska bli klar. Niklas förstår allt, förutom en sak. Han tror inte på att jag skulle bli nöjd med mellanmjölk. Ett vanligt jobb, en vanlig man... Nej, naturligtvis inte. Jag vill ju ha ett ovanligt jobb och man som är lik mig. Niklas är den mannen. Det är viktiga saker som är bra och viktiga saker som är dåliga, säger jag till honom innan jag somnar.