torsdag 21 maj 2009

Aldrig nöjd

– Hur är det? frågar folk. Det frågar folk jämt, men under den senaste tiden har de fått ett annat svar:
– Tack, bra!
Till och med Tomas har märkt något och sagt att jag verkar ha flyt. Jag visar film, deltar i utställningar, skriver artiklar och får snart vara covergirl…

Richard: ”När är det du ska vara på Palettens omslag?”
Jag: ”Mitt i sommaren, ingen kommer att se det.”
Här stampar Richard i golvet och höjer rösten: ”Meh, du blir aldrig nöjd!”
Jo, jag är nöjd, men ska jag vara helt dum i huvudet och bortse från det faktum att färre läser tidningarna om somrarna? Jag ringer Niklas och han förstår precis, han är heller aldrig nöjd. Så du kommer inte att stampa i golvet när jag redovisar objektiva fakta? förhör jag mig. Följande text är tillägnad de som klarar av fakta.

Jag visar min film ”Home styling” i ett screeningsprogram på Arkitekturmuseet. Åh, den gamla, som om jag inte gjort något sen tre år tillbaka! Och när jag spelade in den med Tomas trodde ingen av oss på idén. Det är därför jag så sällan tittar upp mot kameran och har ett så dämpat utspel. Men vi gjorde filmen ändå. TV skulle ju göra ett reportage om mig och då gällde det att visa någon konst och hålla skenet uppe.

När jag går in på Moderna Museet ser jag mig själv direkt, som stillbild på skärmen i entrén. Så har jag alltid velat ha det – gå till Moderna och se mig själv. Bilden är utdragen så att proportionerna är fel och mitt namn står inte under.

Curatorn för filmprogrammet säger att det blir få gäster för de fick inte iväg utskicket. Filmerna har förvisso gått tidigare i vår men ikväll är vi sex personer. En av oss har inget med filmerna eller museet att göra. Tur att ingen av de jag mailade kom. Jag har en maillista på fyra sidor och tvåhundrasextio Facebookvänner och jag vill inte att någon av dem ska få fel uppfattning om mig. Tur också att ingen av de andra konstnärerna i programmet kom, för då hade de insett att de inte finns.

De flesta filmerna i programmet har jag redan sett, dessutom är jag panikhungrig för att jag bantar. En smörgås på Moderna kostar sextio kronor. I kön framför är det fyra personer, jag äter mackan långsamt men när jag ska betala har jag bara en tugga kvar. Sextio kronor. Sen går jag hem, och är nöjd.

Ja, faktiskt. Men då kanske det har gått bättre tidigare idag? Tja, jag har fått stuva om i en text för Expressen för fjärde gången och så har jag sökt ett stipendium som inte finns. Det fick jag reda på när jag lämnade in mina arbetsprover, för informationen på nätet var gammal. Men jag är helt oironiskt nöjd ändå. Tack alla!

Mitt liv på spek

Jag och en tjej som jag gärna hade velat känna närmare står och pratar vid klustret. Ni vet, Hudiksvallsgatans gallerier dit jag går en gång i månaden för att positionera mig. Jag drar den aktuella framgångslistan kryddad med några utställningar och screenings. Det är sanningen om min konst. Men det finns också en annan historia.

Sen en månad tillbaka skriver jag bara, för det går mycket lättare än att göra konst. Det är inte så att jag har mer fallenhet för skrivandet. Det är mest omständigheterna som gör det. När jag skriver finns en tydlig beställare. Det blir klart inom överskådlig framtid. Mina ord når en bred allmänhet. Jag får betalt.

Arbetar jag med konst är inget av dessa kriterier självklara. Jag kan lugnt plöja ner mig själv i något i ett år för att sedan bara stoppa ner det under sängen. För ingen står och väntar på resultatet, ingen ser och ingen betalar. Efter ett sånt projekt är jag jättepeppad att göra ett till, och ett till… Det är som om jag skulle skriva varje text på spek. (spek = spekulation, på vinst och förlust)

Den snygga tjejen jag pratar med förstår precis. Hon hade en gallerist men inte nu längre och hur motiverar man sig till att göra förlustprojekt? Ja, men vi är väl konstnärer för sjutton gubbar? Vi ska tycka att det är så himla skoj så vi galengör grejer, för då är man konstnär. Ingen annan yrkeskategori håller på så och för oss framstår det allt tydligare att en konstnär skapas av gallerister och stipendier. Nog hade vi kommit längre i vårt konstnärskap om vi hade haft ett forum. Vart hade jag kommit i mitt skrivande om jag inte hade haft tidningar att skriva i? Inte längre än till bloggen, min konst är på bloggstadiet.

Learn how to fight

För ett år sedan på min vernissage kom en tjej fram till mig. Hon ville skriva om mig men jag fick ställa frågorna i hennes ställe. Hon ville bli journalist och jag tänkte: woman, you have to learn how to fight! Hade inte jag legat på och slagits om allt så… Ja, så vadå? Jag hade kanske fått samma sak ändå, fast en vecka senare? Och vem säger att hon inte kommer lyckas bara för att hon inte agerar som om hon vore gränslös och berusad, så som jag brukar göra med alla jag träffar.

När jag tittar tillbaka på valfri period i mitt liv finns två känslor där. Jag är nöjd med det som var, och så genomborras jag av en plötsligt smärta. Jag minns hur jag kämpade, tjatade och slet för att jag inte var nöjd med det jag hade. Men nu är jag nöjd. Inte med att jag fightades utan med det jag ändå hade. Ojdå, det innebär att jag kunde ha varit nöjd redan då…! Så vad lär vi oss av det? Att jag slåss mest mot mig själv.

Att uppfinna hjulet

Vi är tillbaka efter sex veckor i Asien. Tomas går med sina dansande steg till jobbet och jag ångestskyndar upp till ateljén på vinden. Han slinker bara ner till kontoret och vips så uppslukas han av alla sammanhang. Människor äter lunch med honom och arbete läggs i hans händer. Där på hans jobb är det ett stort hjul som snurrar. Han kommer dit, hoppar in, och snurrar med. När jag går upp på vinden ligger mitt hjul i bitar. Jag sätter mig vid mailen och telefonen och börjar upplysa världen om att jag finns. Snart kommer Tomas hem efter en givande dag i hjulet. Själv har jag inte ens lyckats konstruera mitt.

Men jag hade ju ett hjul som jag ratade, Polska institutet hette det och jag hette pressansvarig. Där satt jag och frågade mig själv: är det därför jag är född? Nej, det är för att ha ångest uppe på vinden som jag är född! Egentligen behöver jag inte alls plåga mig själv, jag gör det jag vill göra, jag är bara sugen på ett hjul, eller helst fyra så att jag kan köra igång med saker istället för att bara stå och veva luft.