fredag 29 februari 2008

Kvinnor som tänder på datorer har NASA gömt på månen

Tomas är programmerare och systemvetare. Det står ”Systems Architect” på visitkortet. För det mesta förstår jag inte vad han gör på jobbet och dessutom är det ofta hemligt. Istället frågar jag: ”vad åt du till lunch?”
Idag berättade han dock något jag fattade, det handlade om en sajt där man kunde få sitt ip-nummer uppläst på ett ekivokt sätt. (Ip-nummer är ungefär som en dators telefonnummer. Nördhumor när den är som bäst, alltså.) Tilläggas bör att Tomas inte har programmerat sajten:
http://www.moanmyip.com/

torsdag 28 februari 2008

Hattköpet

En man stannar mig på gatan:
- Får jag köpa din hatt?
Det är min svarta favorithatt så nej, men jag drar fram en guldglittrig från plastkassen och erbjuder honom den för 40 kr. Jag har precis fotat i studion så jag har en del rekvisita att spela med, förklarar jag. Han vill inte ha den andra hatten:
- Fotar du åt någon tidning? Jag fotar också, för Skulderbladet, Insidan. Den var bra va? Jag är som dollarn: börjar från botten och går neråt. Ha en bra dag!

onsdag 27 februari 2008

Life styling

Jag visar filmen Home styling i Uppsala, Gävleborgs, och Dalarnas län på ett antal videostationer i offentliga lokaler. Filmen handlar om alla saker som behöver åtgärdas i min lägenhet.
Mer info på: http://magdalena.vima.se/video/2-video/165-home-styling.html

Det ringer på hemtelefonen, skyddat nummer, och sen en mansröst:
- Jag har sett din Home styling.
- Jaha, ja, vem är det?
Han säger sitt namn, eller kanske ett påhittat och föreslår:
- Jag såg i filmen att du hade buckliga kakelplattor i badrummet. Vi kan ordna det.
- Jag har varken råd eller tid.
- Vi kan göra det gratis och så kan du tacka oss i TV eller betala in natura.
Jag skrattar, säger att jag inte är intresserad och att jag måste gå.
- Det måste du inte alls!
Han låter hotfull men jag har ändå bråttom och vi avslutar samtalet.

Varför lever kvinnor och män i helt skilda världar? Varför ringer det aldrig en tjej till Tomas och föreslår att hon ska fixa hans badrum på villkor att de ligger med varandra? Varför skulle Tomas tycka att himlen äntligen öppnade sig och varför är det självklart för mig att tacka nej? Fast det är sant, om en tjej ringde så föreställer man sig en snäll trevare och inte något som mer liknar ett våldtäktsförslag. Dessutom skulle en tjej som hux flux erbjuder sig räknas som prostituerad men han som ringde kan lugnt förbli hantverkare. Varför har kvinnor och män så olika förhållningssätt till sex? Känns det verkligen så annorlunda för mig och för honom? Vad är det för makt- och moralspel vi håller på med? Nästa film om det.

söndag 24 februari 2008

Visa pattarna så får du popcorn

På Aftonbladets löp: ”Jag visade brösten för rika män för att bli känd”.

Va? Behövs det inte mer? Här har jag alltid trott att man minst måste knulla. Det var vad de vuxna sa när jag var liten, att den och den gått ”sängvägen”. Antingen har tiderna förändrats och lättjan segrat på ytterligare ett område eller så ville de vuxna som vanligt undanhålla sanningen för oss barn, för att det är så roligt att luras.

Stackars liten, hon har uppnått sitt mål men ser ändå så moloken ut på bilderna, i tidningen. Som de flesta moderna kvinnor vet hon inte vad hon vill. Problemet är att hon har för mycket tid. Hade hon bara haft barn så hade inget av detta hänt. Då hade hon kunnat fläka upp dessa svalor som häckar i tid och otid och Bingo Rimér hade inte sprungit benen av sig. Vojne, vojne, gott folk kan inte ordna det för sig här i livet.

Här försöker kvällsblaskorna smälla i oss att det funkar! Systrar, jag har visat mer än så för Tomas. I tio år har jag visat och visat. Och vad har jag för det? Han tjänar skapligt men jag är inte ett dugg känd, himla bondfångeri. Förvisso, han spelar inte i samma division som ladsen hon visade sina lökar för. Man kanske ska droppa bh:n lite diskret i Dagens Industri istället?

Jaha. Här sliter man och släpar. Jag för min del klistrade 10 000 tändstickor på ett collage. Det tog en månad och jag hamnade bara på kultursidorna. Hur lång tid tar det att flasha några tits? Och vad vill konstnären säga med det? Performancekonsten har onekligen degenererat. Jag tror jag skriver en negativ recension ikväll.

lördag 23 februari 2008

Hylander my love

Einar Hylander var en konstnär som på 80-talet omgestaltade sin lägenhet till ett allkonstverk. Den ligger i ett gårdshus på Narvavägen, man kan boka visningar via Moderna Museet och jag brukar guida där ibland.

Idag kommer en sjuhelvetes frågvis grupp. Det börjar redan vid ytterdörren: "jag har sett en bild på dörren och då var den blå." (Här är det tänkt att jag ska veta mellan vilka årtal den var blå och varför. Mig veterligen har den alltid varit brun.). "Är du hans barnbarn?" Nej, svarar jag och släpper in dem i huset innan utsatt visningstid, de är tidiga. De flesta avancerar till salongen. Själv står jag i köket och sminkar mig. En kvinna står också där och tittar intresserat: ”fäster kajalen på dig? På mig gör den inte det. Vilket märke använder du?” Jag tittar på pennan men texten har flagnat bort. Inte ens det kan jag svara på, alltså.

Jag inleder med att visa en bild på Hylander (han ser ut som vilken man som helst): "hur lång var han?" En i gruppen är fransk och någon frågar om jag kan ta visningen på engelska istället (sånt ska de annonsera i förväg och arvodet är då högre), jag avböjer. Under hela visningen haglar det frågor. En del borde jag kanske hålla reda på som "vad hette hans fru?" men i ljuset av att hon var the girl next door som han var gift med 30 år innan han blev The Hylander så har jag undermedvetet valt att inte hålla reda på det. Allvarligt, tror de att de kommer förstå hans konstnärskap bättre om jag säger Gunborg Kempe?

När det lackar mot slutet berättar jag att Hylander dog av cancer. "Vilken sorts cancer?" Här gör jag ett pff-ljud och himlar med ögonen. Vi skrattar. Vi har alla haft rätt roligt och de är ändå nöjda. Precis som alla grupper börjar de intressera sig för mig personligen i slutet av visningen: vem är jag egentligen och vad gör jag? En av dem är gallerist och ger mig sitt visitkort. Det är ett bra slut. Även om det var roligheter med en annan grupp också:

mannen:
-Hur är det att bo här?
jag:
-Jo tack, bra.
-Kommer Juto ner och hälsar på dig. (Juto är hyresvärd)
-Nej.
-Så han är inte din hemliga älskare?
-Nej.
De går. Jag stänger dörren och säger:
-God natt.

måndag 11 februari 2008

Arty Farty

I början av december ringer de från TV. De är mycket förtegna men vill kanske ha mig som programledare till Arty. Jag förbereder mig till tänderna och kommer till intervju. Hur gick det? Bra! utropade jag. Allt som stod i mitt manus sa jag. Det jag hade skrivit innan, jag lärde mig texten utantill. Där brast det. Om jag bara inte hade förberett mig så väl och vågat vara den jag är. Då skulle det ha blivit 100 000 tittare istället för blogg med 0 kommentarer, jag är bittersäker på det. Himlen öppnade sig en gång och jag kunde inte hoppa tillräckligt högt.

Och nu? Som vanligt. Folk känner inte igen mig på stan, Daniel behöver inte skaffa TV och Tomas is not fucking a program leader. Jaha, så allt det här handlar om ytlig uppskattning och sexlekar? Nej, det handlar om att få vara med och leka i större sammanhang. Att göra sin röst hörd och att få en boll i rullning. Jag fantiserade om att telefonen skulle ringa och: ”Vi har sett dig på Arty, skulle du vilja komma och föreläsa på vår förberedande konstskola?” Nu ringer jag till konstskolan själv. Self made woman i motvind.

Tomas tycker det är skumt att jag tar det så hårt. Jag har alltid sagt att alla programledare suger, aldrig kollat på TV och aldrig kämpat för att hamna där heller. Jag kan ju göra annat med den tiden, sånt jag hellre vill. All den tid som jag sparar in på att inte vara med i Arty använder jag till att lipa över att jag inte är med i Arty. Onekligen verkar det vara det jag vill, eller? Men jag kommer inte över det! Jaha, sitt där då och kom inte över det då.

Ibland ser man folk som inte kommer till sin fulla rätt. Det är som om vi skulle träffa Linda Skugge utan att hon var känd. Vi skulle garva ihjäl oss men när hon kom och sa att hon hade kapacitet för mer skulle vi bara: ”Vadå, du är en underbar mor och spirituell konversatör, centrum i alla samtal hos Jocke och Therese.” Eller Dita von Tese i trappuppgången: ”Jaja, du är snygg och tycker om art deco men hur många blir världsberömda på det?” Jag menar inte att jag är Linda eller Dita, jag menar bara att det finns mängder av folk som faller igenom, tyst.