lördag 20 juni 2009

James Bond, med rätt att leva

Jag sitter på tunnelbanan i diagonal linje från en man som inte kan slita blicken från mig. Han vill prata med mig men vågar inte. Åh, det är hjärtskärande. Så jag börjar prata med honom. Jag snackar upp mig själv åt honom. Jag gör jobbet. Inte helt och hållet, för vi pratar bara och byter inte visitkort, men klart bättre än om han hade fått sköta det hela.

När jag kommer fram till Tensta konsthall går jag in i videorummet och säger hej till en man som sitter där. Jag brukar annars inte störa andra besökare men det här är en vernissage och chansen finns att man är vagt bekant med någon. Vi sitter i videosoffan, i varsitt hörn, och byter några ord. En underbar film av Henrik Andersson spelas. Efter ett tag kommer jag på varifrån klippen är hämtade. Det är asexuella klipp ur ”Fäbodjäntan” men med annan dialog. Jag klatschar till mig själv på låret och vänder mig till honom: är det inte Fäbodjäntan? Jo, det är det, han vet. Han har suttit och vetat det ett bra tag nu. Men aldrig att han skulle säga det till mig.

Nästa dag står jag i duschen när telefonen ringer. Det är min bärbara dator som levereras. Jag springer ut till dörren med handduken om mig. Budkillen ber mig underteckna och jag måste använda båda händerna. Men handduken då? Nej, den släpper inte. Och nej, han skämtar inte om handduken.

I en gammal film öppnar James Bond dörren till ett hotellrum och där ligger en kvinna i badet. Han och hon känner varandra lite.
Hon: James Bond, you’ve got the wrong room!
Han: I think not.
Vad som sen händer beror väl på stämningen, men hade det här hänt nu i Sverige så hade han bara: jag är hemskt ledsen, du ska aldrig behöva se mig mer och jag ska definitivt sluta prata med dig.
Det är inte så att jag vill ligga med varje budkille, jag vill bara att alla, män också, ska våga leva lite mer.

Eskilstuna konstmuseum tar mig på sängen

De ringer från Eskilstuna konstmuseum, de har sett min film ”Attention whore” och vill ställa ut mig. I filmen säger jag att jag jämt måste knacka på dörren och peka på mig själv, aldrig att någon annan vill mig något.
Kvinnan från Eskilstuna: men nu var det vi som ringde dig!

Ja, onekligen, hur kunde de ta mig på sängen så här? Jag har faktiskt tänkt höra av mig till konsthallar i medelstora svenska städer och föreslå mig själv. Jag har tänkt så i tre år, men det har inte blivit av. Under tiden har jag fixat annat men undrat ibland om jag har för lite tålamod. Kanske skulle de andra höra av sig till mig om jag bara väntade lite…? Javisst, och nu vet jag hur lång tid sånt tar. Knackar man inte på dörren själv tar det tre år.

torsdag 4 juni 2009

Kulturhuset – Sakernas tillstånd

Ah, det var en underbar vernissage med massor av folk. Mina verk var fint placerade. Det är superroligt att ställa ut på Kulturhuset. Och nu till saken. Kulturhuset har vetat länge att de ska ha utställning. Ändå görs allt i sista sekund.

Dagen innan pressvisningen kommer mitt stora tändstickscollage upp, och som väntat skevar det. Jag har skrivit till två hängningsansvariga vad man ska göra om det skevar, och bett dem vidarebefordra till teknikerna. Nu drar jag det två gånger för teknikerna också. Man kan slå in spikarna tätt vid kanten av collaget så att de håller skivorna mot väggen med sin hatt. Jag pekar och tar ögonkontakt. När jag kommer följande dag är fem skruvar dragna genom collaget.

Nåväl, jag ska visa en film också och det är dags att börja bry sig om den för pressen dricker kaffe på plan tre. Var är min film? Det pekas mot en TV där ”The Day of the Locust” går för fulla muggar, det är inte min film. Under brinnande pressvisning börjar det letas efter min film. Den var i ett bankfack. Nu stoppas den in i dvd-spelaren och ljudet är förskräckligt. En kvinnlig tekniker fattar snabbt vad som hänt. Tjejen som dekorerade har klistrat tidningspapper på TV:n och nu har limmet gått in i högtalarmembranen.

Med proffshastighet monteras det nya högtalare. Namnskyltarna kommer också upp, efter pressvisningen… Men vernissagen var strålande och alla saker hamnade på plats.

Skriva för korrektur och redaktör

Sedan Peter fick fast sällskap har det inte varit någon ordning på korrekturläsningen av mina texter. Peter som annars läste i ett nafs har plötsligt inte tid, och jag är glad för hans nyvunna begränsningar. Då får Niklas den äran, och för det mesta är vi överens. För det mesta är det som i Nils Claessons bok "Blåbärsmaskinen" om Stig Claesson. När en favoritredaktör anmärkte på Stigs text gick Stig lycklig till skrivmaskinen för att skriva om.

Ibland tycker dock Niklas att han varit för hård. Nej, så känner jag inte för han förstår mina texter. Så har det inte alltid varit med alla läsare som har haft något att säga till om. Sämst var det med en redaktör för två år sedan. Här en parodi på hur det kändes.

Jag:
Barfota utan strumpor och skor ska jag vandra med dig.

Redaktören:
Magdalena, meningen är något tillkrånglad. Jag föreslår att verbet flyttas fram: ”Jag ska vandra med dig barfota, utan strumpor och skor.” Se också över detta med ”barfota” i kombination med ”utan strumpor och skor”, det är en pleonasm. Jag föreslår: ”Jag ska vandra barfota med dig.” Tycker du inte att ”vandra” känns lite tungfotat? Går det att byta ut mot ”gå”? Informationen om barfota är också överflödig då den inte åtföljs av vidare anvisningar, och här kommer vi till det viktigaste, nu när vi destillerat fram essensen: ”Jag ska gå med dig.” Jag tror du måste ställa dig frågan vem som ska gå med vem, varför och vart. Där anser jag att du har ett meningsfullt uppslag att arbeta vidare på. Vi kan väl höras imorgon?

Foto: Tomas Viberg

Tomaas! Så fort det är ett konstprojekt jag gör så är Tomas inblandad. Visserligen har han drömt om att bli min assistent på heltid. Följa med mig jorden runt, hålla kameran i ena handen och en drink i den andra. Han skulle få leva ut sitt tillbakalutade jag, och jag skulle få vara som min intensiva handstil och göra konsten som försörjer oss bägge.

Men så är det förstås inte. Istället för tropiker, cocktails och stålar står vi i strilande regn och Tomas får den otacksamma uppgiften att upprepa ett fotografi. Jag har ofta ett foto som är för mörkt eller lågupplöst men annars perfekt och då ska det goda upprepas. Det går inte att stiga ner i samma foto två gånger, men jag vägrar tro det.

– Tomas, stå där så ska jag fota dig så som jag vill ha mig själv!
Som om det skulle hjälpa. Jag skulle kunna ha en hel utställning med foton på Tomas som står uttråkad i meningslösa kompositioner. Exempelvis på en promenadväg vid Årstaviken. Men mig hjälper det att planera en bild. Vid Årstaviken skulle jag stå i aftonklänning och skrika, men först skulle Tomas stå där på stigen, så att jag kunde tänka fram vad jag ville ha. Han:
– Jag kanske inte behöver skrika?

Nej, det slapp han och till slut fick vi bilden. Jag skickar glad iväg den, med texten foto: Tomas Viberg. På så sätt har Tomas varit fotograf i dagstidningar, tidskrifter och publikationer. Tomas kliar sig i skägget:
– Jag kanske skulle bli fotograf? Fast jag har bara ett motiv...