Konstiga krusbär

Fan vad fula vägskyltar vi har, gula. Tomas kommer på att det måste vara för vinterns skull, att de syns bättre i snö. Vi åker runt i Skåne och ser allt vi borde sett som barn. Ingen större förlust visar det sig, men inte heller otrevligt. Ales stenar är en effektfull plats bland ängar och i närheten av hav, men sten är sten. Glimmingehus duger gott som fond när man äter rökt makrill och Stenshuvud har en angenäm sandstrand.

Vi övernattar på Mellbys Klockargård, det drivs av ett par i vår ålder och inredningen är mitt i prick. Vacker trädgård, växthus med fikaplatser, smakfull färgsättning, sköna rum och snygga prylar överallt. De har rosor i vattenfat, buddhastatyetter, jungfru Maria bland snäckor och spännande målade detaljer. Varför har inte jag det så? Varför har jag inte tålamod att leta fram roliga småsaker? Det krävs inte så mycket men när jag står i Mexico City eller södra Italien och håller i en sak jag egentligen vill ha tänker jag att ”det där behöver jag inte och dessutom blir det jobbigt att damma” och så har vi också ett urbota tråkigt hem.

Hemma är allt sig olikt. Jag inspekterar sovrummet misstänksamt. Skulle jag verkligen välja det om det var ett hotell? Rummet är ganska litet, dubbelsängen för smal, egentligen, och från gården hörs fläktljud. Det brukar funka, tror jag mig minnas, dessutom har vi en hel del roliga prylar.