fredag 13 november 2009

Jag säljer ugnen och åker till San Francisco

Renoveringen i Niklas hus fortsätter. Ni kanske minns att det renoverades i somras? Det är inte klart än. Både Niklas och jag är helt bortom trötta. Vi ville inte renovera men var tvungna för stammarna skulle bytas. Vi går på Bauhaus och är så nära, så nära, mellan tummen och pekfingret, att gå sönder. Annars brukar ju par tycka om att inreda. Varken jag eller Niklas befinner oss i den fasen, det finns tusen andra saker vi hellre vill än att välja golv, men vi måste.

Jag vet åtminstone vad jag vill ha. Jag går in i affären och pekar, fin, ful, ful, fin. Han måste ha mer betänketid. Niklas, du har inte semester för det här! Det är inte sommar längre, du har en opera att sätta upp och jag ligger back med min utställning. Jag står där och skäller. Aldrig att jag trodde det om mig själv.

Sen är det dags för ugn. På affären hittar jag en billigare än den vi först såg, och sen en ännu billigare. Jag drar den billigaste ugnens fördelar och går ut för att köpa ris på ett thaiställe (jag är för snål för att köpa en hel rätt, det kan man inte göra varje dag, och wok kan vi fixa själva i det provisoriska köket i hallen utan rinnande vatten). Jag kan inte hitta thaisyltan, så jag går fram och tillbaka i kylan, mörkret och regnet, längs en bilväg i Partille, hysteriskt hungrig och premenstruell, och tänker att det här har du gjort fint, Magdalena Dziurlikowska. Du vet minsann hur en slipsten ska dras, hur man lever sitt liv och roar sig och det här har du valt helt själv! Du kunde välja precis vad du ville men du ville uppenbarligen ha skit.

Niklas kommer ut ur affären, han har köpt den mellandyra ugnen. Det var droppen. Jag blir tvärsur. Det tar några timmar, men vi blir vänner igen och följande dag byter Niklas ugnen till en ännu dyrare och så var problemet ur världen! Ja, för Niklas ville inte heller ha den mellandyra, värsta kompromissugnen. Vi kommer ha ett helt minerat hem, där varje grej minner om ett trauma.

Niklas vill ha saker med kvalitet, själv lägger jag hellre pengarna på resor. Niklas menar att ugn skaffar man en gång i livet. Jaha, men är vi inne på svindyra grejer man gör en gång i livet så vill jag hellre gifta mig. Jag säger att jag säljer ugnen och åker till San Francisco. Där kan vi gifta oss, men det kan vi inte i ugnen. När vi kör förbi spisaffären säger jag att vi träffades på Fylkingen och gjorde slut på Elon. Vi är inte skapta för att välja hushållsapparater ihop och lyckligtvis behöver vi inte göra det till en hobby.

På middagen hos några vänner berättar Niklas att vi bråkade. Wow, vad roligt att det inte bara är jag som kommer med flagranta avslöjanden. Men kan man verkligen säga att vi bråkade? Vad som hände var att vi låg i sängen och allvarsskämtade om hur mycket vi hatade varandra samtidigt som vi hånglade. Sånt älskar jag. Så ska en slipsten dras!

lördag 10 oktober 2009

Gondolträsket




Det är fjärde gången jag är i Venedig. Jag får aldrig nog. Det känns lite skämmigt att jag fastnar så för världens mest turistiga stad, men jag har ett alibi i Biennalen. Vi ska åka och se Biennalen! Det är så det heter när Niklas och jag åker till Venedig. Och visst ser vi Arsenale liksom Giardini samvetsgrant, men sedan väntar La Serenissima…




Niklas och jag är här i en hel vecka så vi åker vaporetto fram och tillbaka på Canale Grande av hjärtats lust, äter glass varje gång vi ser någon och promenerar i samtliga stadsdelar. San Polo och Santa Croce är vindlande. Cannareggio avslappnat. Dorsudoro, San Marco, Giudecca… Vi känner av nyanserna och tittar var vi kan bo någonstans. Ja, varför inte?




Här har vi en våldsamt stilig stad med mycket konst, film, sol och vatten, god mat och fint språk. Vi bor några dagar i en uthyrningslägenhet i Castello, tvätten vajar över gränden, barnen leker och espresson ryker. Blir man trött på att följa Fellinifilmen live från uteserveringen är det bara att ta båten till Lido och bada. Till kyrkogårdsön och lukta på cypresserna, eller till Murano och köpa en kristallkrona i form av en flamboyant godis.




Bäst är lugnet och skönheten. Inga bilar. Tystnad. Och ljudet av en stad, en stad minus motorer. En massiv viskning av fötter som sätts mot stenläggningen, ett mjukt muller av röster, ett vågskvalp mot stentrappan. Vi vaknar på ett gammalt hotell nära Rialtobron, mitt i smeten alltså, och det finns en finkornig tystnad där, som innan elektriciteten, eller något? Vi kan inte förklara det.




Skönheten då, kan vi förklara den? Vi försöker hela tiden. De eleganta, kapriciösa palatsen, de tivolirandiga stolparna i vattnet, skrattet och solkatterna. Allt som guppar och kluckar, maskernas guld och kanalernas smaragdsörja. Gränderna är svala, trånga och djupa som ådrorna i ett stendjur. Plötsligt öppnar sig vägen i ett torg, ett brett leende med bänkar och höstblommande träd. Lika plötsligt kan gränden ta slut med en kaj, vi får gå tillbaka. De eviga tvättstrecken över våra huvuden och en madonnabild med några instuckna plastblommor.






Sista dagen åker vi gondol, och det är häftigare än jag trodde. Men precis som jag måste ha ett alibi för att åka till Venedig, måste jag bortförklara gondolen med att jag gör en film. Mer om filmen i annat skede, nu om gondolen. Äntligen får man se Venedig så som staden är tänkt att ses. Man sitter ner i all stillhet, begrundar de lagom slitna fasaderna och glider mitt i det smaragdgröna. Armen vilar på en svartlackerad kant. Gondolen är en farkost mitt emellan ett instrumentetui, en likkista och en fräsig bil. Så man känner sig som en violin, greve Dracula och en raggare. Rekommenderas.


lördag 12 september 2009

Lycklig på distans

Niklas och hans kusin och dennes fru sitter i trädgården i Partille, de pratar förhållanden. Själv är jag inte i lustarnas trädgård, jag är i Stockholm. Så jag får allt berättat för mig först på kvällen på telefon. Så är det varje dag.

Det äkta paret sa till Niklas att de kände flera andra par som levde på distans och det de hade gemensamt var att alla var mycket lyckliga. Detta har jag sannerligen inte gemensamt med alla distanspar! Jag hatar att ha mitt förhållande på distans. Niklas träffar sin före detta fru mer än vad han träffar mig och jag umgås mer med Tomas än med honom. På kvällen bedyrar vi per telefon att vi tänker på varandra. Jag säger till Niklas att vi bara har det här förhållanden för att plåga varandra.

Okej, Niklas kommer upp till Stockholm. Han kan bara stanna en natt men bättre det än ingenting. Och visst, det är underbart. Underbart är kort. Jag träffar min kompis F som tycker att Niklas och mitt upplägg är bättre än att nöta på varandra varje vardag. Själv är jag definitivt den nötande typen. Jag vill bo ihop och jag vill lyssna på min favoritlåt på repeat. Priset man får betala känner alla till. Så jag kan ju glädja mig åt att vårt förhållande aldrig tappar i fräschör. När vi träffas… Det är som att få äta när man bantar och svälter sig själv. Aldrig har mat smakat så gott. Det är gudomligt. Men varför väljer inte folk att svälta sig varje dag för att få uppleva euforin? De flesta verkar istället äta mest hela tiden. Det är bara jag som inte får.

Varmt förvånad - så får du jobb

Förutom att jag skriver om konst ska jag börja recensera böcker. Litteraturansvarig och jag kommer fram till att jag ska skicka en lista med förslag på böcker och återkomma om en vecka. Så sker. När jag ringer upp har han inte tid. Kan du ringa imorgon? Javisst. Vad annars?

När jag ringer följande dag säger han:
– Ja, vi kan ju höra av oss om det skulle dyka upp något.
Så det var alltså det han inte hade tid att säga igår? Var det för det jag skulle skriva en lista och vänta i en vecka? Jag frågar inte honom så. Ibland har jag påtalat det solklara för chefer men då har de skrikit åt mig eller frusit ut mig. Vad jag säger istället, med värme och låtsad förvåning är:
– Så det var inget på min lista som var intressant?
– Böckerna måste ju komma in först.
Här gäller det att tolka det kryptiska uttalandet. Han menar att förlagen ska ha skickat böcker till redaktionen. Men jag har beställt recensionsex. av förlagen i eget namn, till egen adress. Vad tror ni? Hur ska man annars ha en chans? Jag, snabbt:
– Men jag har flera hemma.
– Jaha, vilka då?
Jag läser upp titlar. Han:
– Okej, du kan väl skriva om XX.

Vad kan vi lära oss av det här? Att ligga steget före och att inte säga det som borde sägas. Framför allt: när någon säger ”nej tack” säg aldrig ”jag förstår”. Spela förvånad istället. Och glöm inte värmen.

lördag 22 augusti 2009

Allt för kärleken

Tredje gången som jag kommer till Göteborg och Niklas hämtar på stationen har jag flottigt hår och oknutna gympaskor, och Niklas är inte ens där. Vi har alltså nått målet, en avslappnad relation där man kan vara sig själv. Vi har nått vardagen. Men vilken vardag är det? Ja, har man ett distansförhållande så är vardagen vild och krävande. Ponera att man vill ha en puss. Då får man buda på Tradera på småtimmarna, packa den stora ryggsäcken och åka tåg sex timmar tur och retur. Pussen som skulle ha tagit ett ögonblick har utvecklats till ett vansinnesprojekt.

Många vuxna hinner inte ha vänner för då måste man ringa dem och bjuda på mat. Det blir mest att man umgås med dem som är till hands på jobbet. På kvällen kommer man hem och har en relation med den som är hemma. Annars skulle man ju aldrig hinna. Men Niklas och jag bor inte ihop, vi bor inte ens i samma stad och ändå försöker vi oss på ett förhållande. När vi ses är det väldigt speciellt. Vi har inte setts på dagar så vi sitter och tittar på varandra i timmar. Vem hinner med ett jobb under sådana omständigheter? Vi tycker också att vi borde göra något extra de gånger vi ses, kanske åka på en utflykt? Som om jobbet och vardagen inte vore nog! Som om man inte redan hade dåligt samvete för allt man inte hinner med ändå.

Okej, men då har vi alltså våra uppslukande kulturjobb, den sedvanliga vardagsdjungeln och distansförhållandet. Var det allt? Nejdå, det är också ett stambyte på gång, och här blir det helt surrealistiskt jobbigt. Plötsligt är badrummet borta. För det är precis det man behöver när man kommer hem och tusen saker väntar på en. Toalettstolen ligger slängd i trädgården och vi måste åka till ett varuhus och välja spis. Vi köar på Siba, det är rea och det regnar. Det är inte det här vi är gjorda för. Det var inte därför vi blev tillsammans. Men vi måste tydligen genom det här också.

Jag måste packa igen hos Niklas efter att jag har packat inför Göteborg för vi ska bo i Niklas föräldrars lägenhet ett tag. Snart måste vi till den gamla lägenheten igen för Niklas ska raka sig och rakapparaten är ju där. Men i bilen på vägen dit kommer jag på att jag måste gå på toa och toan finns ju inte där vi är på väg utan i Niklas föräldrars lägenhet… Åååh, och så har vi som sagt världens mest tidskrävande förhållande. För det handlar inte bara om skilda städer, det handlar också om en alldeles samma lust till att vara med varandra så mycket som möjligt. Och här blir det omöjligt på ett sätt som är värt att leva för.

torsdag 30 juli 2009

Inte den lätta vägen

Andra dagen som jag är hos Niklas bär vi en massa saker ner till källaren och garaget. Stolar, bord, fåtöljer och spetsdukar ryker. Niklas, göra dig av med dina möbler, för jag måste få plats med mitt ego! Så är det inte. Han har själv tänkt att styra upp huset som han övertagit efter sin mormor, så vi går igenom alla skåp tills han får utbränningskänslor i bröstet. Åh, vi vill så mycket. Vi målar träpanelen i hallen, men det blir inte bra. Så river ner panelen, hyr ett släp för att forsla bort brädorna, spacklar hål i väggen, slipar allt, allt dammar, vi sprutar in fem pistoler fogmassa mellan karm och vägg och målar till slut, tre gånger. Det som skulle ta ett par timmar tog en vecka och till och med Niklas blir irriterad. Vi kunde ha tagit bilen och dragit ner till Venedig men istället plöjer vi ner oss i fucking hallen. Jag vet inte vad jag ska säga där jag står i min ut-och-in-vända t-shirt (för att inte fläcka ner den). Klänningarna jag tagit med hänger i garderoben och dansen ute i trädgården har regnat bort.

Återigen måste vi inse att vi är helt galna och att vi inte tar den lätta vägen precis. Vi gick ut hårt redan i juni och testade oss själva i Bingsjö. Vi isolerade oss en vecka i ett kulturhus i Dalarna för att se hur vi fungerade ihop. Utan tv, radio eller andra människor var vi med varandra jämt, och det gick jättebra. Så nu är vi tvungna att utsätta oss ännu mer och renovera hus dygnet runt medan vi låtsas att resten av världen inte finns.

Upprepade gånger känner Niklas att han inte får plats med sig och sitt. Han vill att jag ska trivas, att saker ska bli som jag vill och eftersom jag lätt tar kommandot och blir uppeldad av hur bra grejer kan bli så snurrar fixarkarusellen allt snabbare. Vi pratar, allt blir bra, och jag pratar även om ”problemet” med en vän. Han raljerar: jaha, det är inte en så manlig man som du är tillsammans med… Det är han visst! svarar jag eldigt. Han är en jävla man, som kan många konster, till skillnad från dig XX som aldrig vet hur något ska göras och som aldrig får arslet ur! Det sista säger jag inte, det vore orättvist. Det enda jag kan säga är att Niklas och jag kommer gå helskinnade ur det här och att vi haft en del dolce vita mellan varven också, med fikon i cognac och en massa annat roligt som den uppmärksamme läsaren kan ana sig till.

Älskade exil

Det är juli och jag är ledig. Jag gör slut med min man, packar väskan och tar tåget till Göteborg. Till Niklas Rydén som jag är kär i. Vem skulle inte vilja göra något sånt? Naturligtvis hade allt varit enklare om Niklas bott i Stockholm, men dramatiken blir bättre av att jag tar tåget genom halva Sverige än om jag åkt tunnelbanan ett par stopp. Han hämtar mig på stationen och vi är båda skräckslagna. Nu är det allvar. Tidigare svävade vi i euforisk lätthet och vi kunde ha nöjt oss med det, men nej, vi ville ha hard core, och vi ville ha varandra med grädde och mos och allting på. (Den som fortfarande tycker att det låter lättvindigt hänvisas till föregående blogg)

Det känns otroligt stort att vara hos Niklas och himlastormade lyxigt att vakna upp tillsammans, men balansen mellan vilja/kunna/skall har blivit rubbad. Tidigare ville vi väldigt mycket men kunde inte, och ”skall” fanns inte på kartan. Nu är det plötsligt väldigt mycket ”skall”. Vi ska kunna samexistera, för hur skulle det annars se ut? Vi har rivit upp våra liv och gjort folk ledsna och så ska det sluta med att vi inte kan? Klart vi känner att vi kan, vi är ju förälskade men jag blir lite förlamad av att vi förväntas hålla ihop till världens ände. Vem kräver det? Ingen egentligen, mer än kanske min mamma som frågar ifall han inte kommer lämna mig. Mamma, jag kanske lämnar honom. Det vill jag verkligen inte! Men ingen vet hur det kommer att kännas om några år, eller ens nästa vecka. Jag gråter och Niklas säger att det inte är farligt. Det är en oerhörd trygghet att han är så lugn, och samtidigt helt galen.

Att riva upp himmel och jord

Det här trodde jag aldrig, och ingen annan heller. Jag gjorde slut med Tomas. Vi hade varit tillsammans i elva år och jag älskar honom som människa, men jag blir förälskad i andra och det är ett ohållbart mönster. Jag grät hysteriskt när jag sa det till honom, när jag sa det till mina föräldrar och när jag berättade för mina vänner. Det är så mycket som har varit så bra och jag trodde att mitt liv var färdigt. Jag trodde att Tomas och jag skulle sitta tillsammans på ålderdomshemmet och jag var nöjd med den tanken. Men under våren började jag tänka på ett annat sätt, och jag ville dela mitt liv med någon som var mer lik mig. Ja, jag blev kär i någon annan, men det handlar inte bara om det, utan om att leva ett liv i större sanning.

Tomas och jag hade en underbar vardag, all den förståelse, kärlek, ömhet och alla galna skämt. Vi bråkade aldrig, vi gick heller aldrig omkring och undertryckte ilska, vi passade så olidligt bra ihop – men ändå inte. Vem som helst kunde se att vi var väldigt olika, men det som ingen såg var hur surrealistiskt rolig Tomas var, för han spelade inte ut det med någon annan än mig. Nu är det slut. Tidigare var jag beredd att riva upp himmel och jord för att han inte skulle bli ledsen, nu är det jag som orsakar smärtan. Jag gör jag så att han gråter, fastän jag tycker så förtvivlat mycket om honom. Han är familj för mig, men likväl är allt det här nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare i våra liv.

Tomas blev mycket ledsen, men tog det hela med fattning och grävde ner sig i arbete. Det är mest jag som oroar ihjäl mig, för hur ska det gå med lägenheten, med firman vi har tillsammans, men framför allt med kontakten oss emellan? Bra ska det gå. Vi pratar ofta, kan sova i samma säng om det behövs och vill fortsätta att resa tillsammans. Han ska köpa ut mig ur lägenheten och jag är lättad över att jag inte måste köra en bulldozer över allt vi skapat. Firman får vi dela upp, och jag får börja stå mer på egna ben.

fredag 3 juli 2009

Bikram yoga

I tre år har jag tänkt att jag ska spela in en film i vilken jag gör alla saker som jag länge tänkt göra. Skaffa iPod, lära mig hur man deklarerar, ta en joggingrunda… I filmen ska det stå hur många år jag väntat med att exempelvis jogga, och sen en intervju om hur det kändes. Man skulle också kunna ta en avslutande intervju om hur det kändes att göra alla saker man har dragit på i åratal under loppet av en dag.

Förutom att jogga vill jag också yoga. Och nu blev det av. Precis som när jag tränade kampsport en gång i tiden blev det den inriktningen som hade lokal närmast min hemadress, shorinji kempo, respektive bikram yoga. Till den senare träningsformen hör att man utövar den i fyrtio graders värme. Äh, när vi var två månader i Indien var det jämt över trettio, och den senaste veckan har vi haft samma temperatur i vår lägenhet. Ett tiogångerskort, tack, för hur illa kan det vara?

Hur illa som helst. Vi stod, låg, tänjde och spände i nittio minuter i svindlande hetta och jag trodde hela tiden att jag skulle svimma eller kräkas. Man får inte gå ut ur salen medan passet pågår och en gång, fick jag veta, blev en kvinna hysterisk. Själv var jag mest irriterad på att övningarna inte kändes välgörande utan tvärtom skadliga, exempelvis att böja ryggen bakåt. Efteråt säger jag det till tjejen i receptionen.
Hon: Ja, men det är för att man aldrig annars böjer ryggen bakåt.
Jag: Precis, så varför ska man göra det nu?

Min vän, tillika chef på Polska institutet, tränar två gånger i veckan och räknar upp en lång rad positiva effekter. Man orkar mer, blir gladare, snyggare, vigare... Inget av det biter på mig. Jag tycker att det räcker som det är (för första gången). På mitt träningskort syns två silhuetter i omöjliga och vackra poser. Tomas: Hade det inte varit roligt att kunna göra så? Är det inte värt två års konstant lidande?

Nej, det är det verkligen inte, men ikväll ska jag träna igen. Va? Ja, det är lite som wasabi. Förjävligt starkt men inga men efteråt, och då är det bara Jackass-roligt. Dessutom vill jag veta vad det hela handlar om och då räcker det inte med att träna en gång efter att ha funderat i tre år utan träna i tre år och sen fundera på saken. Och sen ska jag skriva en blogg till.

Danielsgården i Bingsjö och andra viktiga hållpunkter

Det började redan i våras på Jan Håfströms vernissage, folk frågade: ska du till Biennalen? Och jag: Nej, till Bingsjö.
Jag fick vistelsestipendium till ett kulturhus i Dalarna, Danielsgården i Bingsjö, 40 km öster om Rättvik. Jag har varit på vistelsestipendier i svenska hålor tidigare och det har betytt mycket för mig. Första gången var det på Ricklundgården i Saxnäs, vid Marsfjäll, nära den norska gränsen, tänk Vilhelmina och västerut. Andra gången var jag i den numera nedlagda Salagården i Delsbo, Hälsingland.

Ricklundgården var ett vitt klassicistiskt hus med italiensk stenläggning mitt bland fjällbjörkar och kåtor. Från ateljéns mezzaninvåning var det milsvid utsikt över fjällen och en lång sjö med en lång ö som kallades Japan. Jag ritade en två meter lång teckning av ön den dagen som det var dimma så jag stod vid utsiktsplatsen och tittade på ett foto istället. Jag cyklade till Trappstegsforsen och lärde mig vara själv, och mindfullness utan att känna till ordet. Sen gjorde jag två filmer där märkligheter i huset förenas med gammalt inspelat material.

Salagården var ett mystiskt 1800-talshus i vemodigaste idyll. Vajande gräs, mörk sjö med roddbåt, hallon, rallarros och storlinjiga landskap. Jag fotograferade och badade. I grannhuset bodde en familj i början av sitt förhållande och med barn från tidigare äktenskap, vi umgicks och jag analyserade. På nätterna kunde jag inte sova så jag slöt ett avtal i mitt huvud där jag delade upp huset mellan mig själv och det andra. Sen gick allt bra. Långt efteråt fick jag reda på att många inte klarade av att vara där för det spökade så mycket.

Direkt när jag kom till Danielsgården kände jag att det inte spökade där. Jag som aldrig har trott på sånt opererar nu med en känsla för fenomenet. Lite trist att det var helt utan skumheter men klart behagligt i de ljusa rymliga rummen. Jag åkte dit med Tomas, då var det regn och tolv grader inomhus. Vi fick upp värmen, han skulle tillbaka till jobbet. Jag stannade och promenerade i novembervädret på timmervägar i björnskogen. När Niklas kom var det trettio grader och sol. Jag övningskörde och sjöng med honom, och grät, för det gör jag alltid när jag ska lära mig något. Vi gjorde en film om hur jag plågar mig själv en vanlig dag genom att vara sträng och ibland även destruktiv mot mig själv. Sen fotograferade jag natthimlar, och fåglar ur gamla målningar.

lördag 20 juni 2009

James Bond, med rätt att leva

Jag sitter på tunnelbanan i diagonal linje från en man som inte kan slita blicken från mig. Han vill prata med mig men vågar inte. Åh, det är hjärtskärande. Så jag börjar prata med honom. Jag snackar upp mig själv åt honom. Jag gör jobbet. Inte helt och hållet, för vi pratar bara och byter inte visitkort, men klart bättre än om han hade fått sköta det hela.

När jag kommer fram till Tensta konsthall går jag in i videorummet och säger hej till en man som sitter där. Jag brukar annars inte störa andra besökare men det här är en vernissage och chansen finns att man är vagt bekant med någon. Vi sitter i videosoffan, i varsitt hörn, och byter några ord. En underbar film av Henrik Andersson spelas. Efter ett tag kommer jag på varifrån klippen är hämtade. Det är asexuella klipp ur ”Fäbodjäntan” men med annan dialog. Jag klatschar till mig själv på låret och vänder mig till honom: är det inte Fäbodjäntan? Jo, det är det, han vet. Han har suttit och vetat det ett bra tag nu. Men aldrig att han skulle säga det till mig.

Nästa dag står jag i duschen när telefonen ringer. Det är min bärbara dator som levereras. Jag springer ut till dörren med handduken om mig. Budkillen ber mig underteckna och jag måste använda båda händerna. Men handduken då? Nej, den släpper inte. Och nej, han skämtar inte om handduken.

I en gammal film öppnar James Bond dörren till ett hotellrum och där ligger en kvinna i badet. Han och hon känner varandra lite.
Hon: James Bond, you’ve got the wrong room!
Han: I think not.
Vad som sen händer beror väl på stämningen, men hade det här hänt nu i Sverige så hade han bara: jag är hemskt ledsen, du ska aldrig behöva se mig mer och jag ska definitivt sluta prata med dig.
Det är inte så att jag vill ligga med varje budkille, jag vill bara att alla, män också, ska våga leva lite mer.

Eskilstuna konstmuseum tar mig på sängen

De ringer från Eskilstuna konstmuseum, de har sett min film ”Attention whore” och vill ställa ut mig. I filmen säger jag att jag jämt måste knacka på dörren och peka på mig själv, aldrig att någon annan vill mig något.
Kvinnan från Eskilstuna: men nu var det vi som ringde dig!

Ja, onekligen, hur kunde de ta mig på sängen så här? Jag har faktiskt tänkt höra av mig till konsthallar i medelstora svenska städer och föreslå mig själv. Jag har tänkt så i tre år, men det har inte blivit av. Under tiden har jag fixat annat men undrat ibland om jag har för lite tålamod. Kanske skulle de andra höra av sig till mig om jag bara väntade lite…? Javisst, och nu vet jag hur lång tid sånt tar. Knackar man inte på dörren själv tar det tre år.

torsdag 4 juni 2009

Kulturhuset – Sakernas tillstånd

Ah, det var en underbar vernissage med massor av folk. Mina verk var fint placerade. Det är superroligt att ställa ut på Kulturhuset. Och nu till saken. Kulturhuset har vetat länge att de ska ha utställning. Ändå görs allt i sista sekund.

Dagen innan pressvisningen kommer mitt stora tändstickscollage upp, och som väntat skevar det. Jag har skrivit till två hängningsansvariga vad man ska göra om det skevar, och bett dem vidarebefordra till teknikerna. Nu drar jag det två gånger för teknikerna också. Man kan slå in spikarna tätt vid kanten av collaget så att de håller skivorna mot väggen med sin hatt. Jag pekar och tar ögonkontakt. När jag kommer följande dag är fem skruvar dragna genom collaget.

Nåväl, jag ska visa en film också och det är dags att börja bry sig om den för pressen dricker kaffe på plan tre. Var är min film? Det pekas mot en TV där ”The Day of the Locust” går för fulla muggar, det är inte min film. Under brinnande pressvisning börjar det letas efter min film. Den var i ett bankfack. Nu stoppas den in i dvd-spelaren och ljudet är förskräckligt. En kvinnlig tekniker fattar snabbt vad som hänt. Tjejen som dekorerade har klistrat tidningspapper på TV:n och nu har limmet gått in i högtalarmembranen.

Med proffshastighet monteras det nya högtalare. Namnskyltarna kommer också upp, efter pressvisningen… Men vernissagen var strålande och alla saker hamnade på plats.

Skriva för korrektur och redaktör

Sedan Peter fick fast sällskap har det inte varit någon ordning på korrekturläsningen av mina texter. Peter som annars läste i ett nafs har plötsligt inte tid, och jag är glad för hans nyvunna begränsningar. Då får Niklas den äran, och för det mesta är vi överens. För det mesta är det som i Nils Claessons bok "Blåbärsmaskinen" om Stig Claesson. När en favoritredaktör anmärkte på Stigs text gick Stig lycklig till skrivmaskinen för att skriva om.

Ibland tycker dock Niklas att han varit för hård. Nej, så känner jag inte för han förstår mina texter. Så har det inte alltid varit med alla läsare som har haft något att säga till om. Sämst var det med en redaktör för två år sedan. Här en parodi på hur det kändes.

Jag:
Barfota utan strumpor och skor ska jag vandra med dig.

Redaktören:
Magdalena, meningen är något tillkrånglad. Jag föreslår att verbet flyttas fram: ”Jag ska vandra med dig barfota, utan strumpor och skor.” Se också över detta med ”barfota” i kombination med ”utan strumpor och skor”, det är en pleonasm. Jag föreslår: ”Jag ska vandra barfota med dig.” Tycker du inte att ”vandra” känns lite tungfotat? Går det att byta ut mot ”gå”? Informationen om barfota är också överflödig då den inte åtföljs av vidare anvisningar, och här kommer vi till det viktigaste, nu när vi destillerat fram essensen: ”Jag ska gå med dig.” Jag tror du måste ställa dig frågan vem som ska gå med vem, varför och vart. Där anser jag att du har ett meningsfullt uppslag att arbeta vidare på. Vi kan väl höras imorgon?

Foto: Tomas Viberg

Tomaas! Så fort det är ett konstprojekt jag gör så är Tomas inblandad. Visserligen har han drömt om att bli min assistent på heltid. Följa med mig jorden runt, hålla kameran i ena handen och en drink i den andra. Han skulle få leva ut sitt tillbakalutade jag, och jag skulle få vara som min intensiva handstil och göra konsten som försörjer oss bägge.

Men så är det förstås inte. Istället för tropiker, cocktails och stålar står vi i strilande regn och Tomas får den otacksamma uppgiften att upprepa ett fotografi. Jag har ofta ett foto som är för mörkt eller lågupplöst men annars perfekt och då ska det goda upprepas. Det går inte att stiga ner i samma foto två gånger, men jag vägrar tro det.

– Tomas, stå där så ska jag fota dig så som jag vill ha mig själv!
Som om det skulle hjälpa. Jag skulle kunna ha en hel utställning med foton på Tomas som står uttråkad i meningslösa kompositioner. Exempelvis på en promenadväg vid Årstaviken. Men mig hjälper det att planera en bild. Vid Årstaviken skulle jag stå i aftonklänning och skrika, men först skulle Tomas stå där på stigen, så att jag kunde tänka fram vad jag ville ha. Han:
– Jag kanske inte behöver skrika?

Nej, det slapp han och till slut fick vi bilden. Jag skickar glad iväg den, med texten foto: Tomas Viberg. På så sätt har Tomas varit fotograf i dagstidningar, tidskrifter och publikationer. Tomas kliar sig i skägget:
– Jag kanske skulle bli fotograf? Fast jag har bara ett motiv...

torsdag 21 maj 2009

Aldrig nöjd

– Hur är det? frågar folk. Det frågar folk jämt, men under den senaste tiden har de fått ett annat svar:
– Tack, bra!
Till och med Tomas har märkt något och sagt att jag verkar ha flyt. Jag visar film, deltar i utställningar, skriver artiklar och får snart vara covergirl…

Richard: ”När är det du ska vara på Palettens omslag?”
Jag: ”Mitt i sommaren, ingen kommer att se det.”
Här stampar Richard i golvet och höjer rösten: ”Meh, du blir aldrig nöjd!”
Jo, jag är nöjd, men ska jag vara helt dum i huvudet och bortse från det faktum att färre läser tidningarna om somrarna? Jag ringer Niklas och han förstår precis, han är heller aldrig nöjd. Så du kommer inte att stampa i golvet när jag redovisar objektiva fakta? förhör jag mig. Följande text är tillägnad de som klarar av fakta.

Jag visar min film ”Home styling” i ett screeningsprogram på Arkitekturmuseet. Åh, den gamla, som om jag inte gjort något sen tre år tillbaka! Och när jag spelade in den med Tomas trodde ingen av oss på idén. Det är därför jag så sällan tittar upp mot kameran och har ett så dämpat utspel. Men vi gjorde filmen ändå. TV skulle ju göra ett reportage om mig och då gällde det att visa någon konst och hålla skenet uppe.

När jag går in på Moderna Museet ser jag mig själv direkt, som stillbild på skärmen i entrén. Så har jag alltid velat ha det – gå till Moderna och se mig själv. Bilden är utdragen så att proportionerna är fel och mitt namn står inte under.

Curatorn för filmprogrammet säger att det blir få gäster för de fick inte iväg utskicket. Filmerna har förvisso gått tidigare i vår men ikväll är vi sex personer. En av oss har inget med filmerna eller museet att göra. Tur att ingen av de jag mailade kom. Jag har en maillista på fyra sidor och tvåhundrasextio Facebookvänner och jag vill inte att någon av dem ska få fel uppfattning om mig. Tur också att ingen av de andra konstnärerna i programmet kom, för då hade de insett att de inte finns.

De flesta filmerna i programmet har jag redan sett, dessutom är jag panikhungrig för att jag bantar. En smörgås på Moderna kostar sextio kronor. I kön framför är det fyra personer, jag äter mackan långsamt men när jag ska betala har jag bara en tugga kvar. Sextio kronor. Sen går jag hem, och är nöjd.

Ja, faktiskt. Men då kanske det har gått bättre tidigare idag? Tja, jag har fått stuva om i en text för Expressen för fjärde gången och så har jag sökt ett stipendium som inte finns. Det fick jag reda på när jag lämnade in mina arbetsprover, för informationen på nätet var gammal. Men jag är helt oironiskt nöjd ändå. Tack alla!

Mitt liv på spek

Jag och en tjej som jag gärna hade velat känna närmare står och pratar vid klustret. Ni vet, Hudiksvallsgatans gallerier dit jag går en gång i månaden för att positionera mig. Jag drar den aktuella framgångslistan kryddad med några utställningar och screenings. Det är sanningen om min konst. Men det finns också en annan historia.

Sen en månad tillbaka skriver jag bara, för det går mycket lättare än att göra konst. Det är inte så att jag har mer fallenhet för skrivandet. Det är mest omständigheterna som gör det. När jag skriver finns en tydlig beställare. Det blir klart inom överskådlig framtid. Mina ord når en bred allmänhet. Jag får betalt.

Arbetar jag med konst är inget av dessa kriterier självklara. Jag kan lugnt plöja ner mig själv i något i ett år för att sedan bara stoppa ner det under sängen. För ingen står och väntar på resultatet, ingen ser och ingen betalar. Efter ett sånt projekt är jag jättepeppad att göra ett till, och ett till… Det är som om jag skulle skriva varje text på spek. (spek = spekulation, på vinst och förlust)

Den snygga tjejen jag pratar med förstår precis. Hon hade en gallerist men inte nu längre och hur motiverar man sig till att göra förlustprojekt? Ja, men vi är väl konstnärer för sjutton gubbar? Vi ska tycka att det är så himla skoj så vi galengör grejer, för då är man konstnär. Ingen annan yrkeskategori håller på så och för oss framstår det allt tydligare att en konstnär skapas av gallerister och stipendier. Nog hade vi kommit längre i vårt konstnärskap om vi hade haft ett forum. Vart hade jag kommit i mitt skrivande om jag inte hade haft tidningar att skriva i? Inte längre än till bloggen, min konst är på bloggstadiet.

Learn how to fight

För ett år sedan på min vernissage kom en tjej fram till mig. Hon ville skriva om mig men jag fick ställa frågorna i hennes ställe. Hon ville bli journalist och jag tänkte: woman, you have to learn how to fight! Hade inte jag legat på och slagits om allt så… Ja, så vadå? Jag hade kanske fått samma sak ändå, fast en vecka senare? Och vem säger att hon inte kommer lyckas bara för att hon inte agerar som om hon vore gränslös och berusad, så som jag brukar göra med alla jag träffar.

När jag tittar tillbaka på valfri period i mitt liv finns två känslor där. Jag är nöjd med det som var, och så genomborras jag av en plötsligt smärta. Jag minns hur jag kämpade, tjatade och slet för att jag inte var nöjd med det jag hade. Men nu är jag nöjd. Inte med att jag fightades utan med det jag ändå hade. Ojdå, det innebär att jag kunde ha varit nöjd redan då…! Så vad lär vi oss av det? Att jag slåss mest mot mig själv.

Att uppfinna hjulet

Vi är tillbaka efter sex veckor i Asien. Tomas går med sina dansande steg till jobbet och jag ångestskyndar upp till ateljén på vinden. Han slinker bara ner till kontoret och vips så uppslukas han av alla sammanhang. Människor äter lunch med honom och arbete läggs i hans händer. Där på hans jobb är det ett stort hjul som snurrar. Han kommer dit, hoppar in, och snurrar med. När jag går upp på vinden ligger mitt hjul i bitar. Jag sätter mig vid mailen och telefonen och börjar upplysa världen om att jag finns. Snart kommer Tomas hem efter en givande dag i hjulet. Själv har jag inte ens lyckats konstruera mitt.

Men jag hade ju ett hjul som jag ratade, Polska institutet hette det och jag hette pressansvarig. Där satt jag och frågade mig själv: är det därför jag är född? Nej, det är för att ha ångest uppe på vinden som jag är född! Egentligen behöver jag inte alls plåga mig själv, jag gör det jag vill göra, jag är bara sugen på ett hjul, eller helst fyra så att jag kan köra igång med saker istället för att bara stå och veva luft.

söndag 19 april 2009

På håret

På tunnelbanan, på andra sidan gången, sitter tre killar och diskuterar en hockeyfrilla. En av dem har en och passar bra i den, tycker jag. En helt annan kille sitter snett mitt emot mig och eftersom han tittat lite på mig frågar jag honom vad han tycker om frillan. Jo, han tycker som jag, så jag vänder mig om mot killarna och redovisar vår mening. Hockeyfrillan blir röd i ansiktet och hans kompisar utbrister:
- Föreläste inte du på Gerlesborg om din konst?

Visst gjorde jag det! Och vet ni en annan sak? Världen är perfekt just nu för det är så här man vill framstå i främlingars ögon. Konstnär, igenkänd på stan, får unga män att rodna… Det kunde inte börjat bättre och killen mitt emot föreslår också mycket riktigt att vi ska träffas igen. Vi har gått av vid Medborgarplatsen och jag säger:
- För enkelhetens skull, jag har kille.
Han retirerar genast, och jag vill inte ha det så. Vill inte att livet ska vara så platt. Det står en mängd folk runt omkring oss och tjuvlyssnar och ler och jag är nervös och säger:
- Jag har män…som är kompisar.

Män som är kompisar? Med varandra eller? Jaha, så du bor i ett swingerkollektiv? Jag borde förstås sagt att jag har kompisar som är män. Hur står Tomas ut egentligen?

fredag 3 april 2009

Hong Kongs femtioeleva underverk

Hong Kong har aldrig varit ett måste för mig och jag har inte drömt om att se staden. Vi är här för det var på vägen från Vietnam och för att det fanns en bra flygförbindelse till Skandinavien, men Hong Kong har charmat mig vilt. Det är lite som Tokyo och New York, där exotisk kuriosa blandas med en väloljad storstad.

Vi bor i nordvästra hörnet av Hong Kong Island och vart vi än åker i denna jättestad hittar vi inte bättre kvarter. I närheten av Island Pacific Hotel finns Des Voeux Road känd för sin torkade fisk. Allt från spigg till hajfenor är torkat och utställt hos grossisterna. Fisken hänger, sjögurkor ligger i drivor och golven är täckta av märkliga plättar. Konstigt nog luktar det inte mycket och definitivt inte illa. Få turister flanerar här så maten är bra och billig och ingen är ute efter att lura en.



Några gator bort finns örthandlarna som förutom ingefära även mal ner hjorthorn. Fortsätter man upp mot Sheung Wan under några byggnadsställningar av bambu finns branta gator med äldre hus där bottenvåningen mycket väl kan upptas av ett litet tempel som ångar rökelse. Så kommer man till Hollywood Road med antikaffärer, en av dem handlar med snidade mammutbetar. Japp, det finns en del mammutben som museerna inte äger och de kan man karva i; gubbar, hus, träd och flygande tranor, men behålla bågformen så att man ser att det är en bete. Tyvärr fick man inte fota där. Nedan andra antiker samt krafs från Cat Streets mindre nogräknade försäljare.



En station bort finns Hong Kongs finansiella hjärta, det pumpar bankväsende upp till sjuttio våningar. Skyskraporna är glassiga och folket elegant. Det är kostymer, lackpumps och sidenblusar. Lunch intas under palmerna i Hong Kong Park i sällskap av sköldpaddor och papegojor.



Tvärs över ön ligger Aberdeen med gamla husbåtar mot den nya staden. Bussen tillbaka kör en väg som tagen ur tecknade Futuramas vinjett. Smala broar är tryckta mot höga bostadshus så att man åker jämsides med tionde våningen och sedan swisch ner, som i en rutschkana på gatunivå igen. Ok, detta var Hong Kong Island med ett fåtal kvarter. Sedan finns den stora stadsdelen Kowloon med marknader bland annat för jade och guldfiskar, ett antal stora öar utanför Hong Kongs stadskärna och New Territories mot gränsen med Kina med några medelstora städer; med tempel, naturparker, museer och shoppinggallerior…


På kvällen ser vi ljusshowen från Tsim Sha Tsui Promenade. Tvärs över vattnet lyser bankklustret upp rytmiskt till musik. Bank of China är tydligast med sina trianglar som strider mot all Feng Shui men AIG-huset har snyggast regnbåge. Showen upprepas varje kväll.

Ten Thousand Buddhas


Tomas och jag har sett en sjuhelvetes massa tempel i Asien, de japanska var estetiskt strikta och de indiska kitschigt magiska, men de buddhistiska templen dit kineserna går är som profanerande tivolin. Snyggt är inte riktigt ordet, men roligt och lite läskigt! Ten Thousand Buddhas Monastery i Hong Kong är ett paradexempel och en surrealistisk dröm. Grimaserande guldiga män kantar vägen upp till toppen, blåa grinande jättehundar möter upp på bergets krön, sumofeta skrattande blaffor tittar ner från rosa fasader och kvinnliga bodhisattvor tar hand om en med många, många armar.


Bara inte i Sverige

En Hong Kong-dollar är lika mycket värd som en svensk krona. Hong Kong har västerländsk standard så långt ögat når men vissa saker är ändå mycket billigare än i Sverige. Vart man än åker så blir det aldrig dyrare än i Skandinavien att åka taxi eller åka kollektivt. En annan sak som verkar finnas i alla andra kultursfärer, förutom den nordiska, är enkla matställen med inhemsk mat. Vill man sitta ner lite snabbt och äta något billigt så finns det bara hamburgare i Sverige. Här äter Tomas och jag miso-soppa, grönt te, kyckling med svamp, groddar och ris. Två portioner för sammanlagt sextio kronor. Var finns en stor tallrik ärtsoppa och ett par pannkakor för 30 kronor i Stockholm? För att inte tala om en halvlång taxiresa till framkörningspriset?

Hong Kong i himlen

Vi flyger från Hanoi till Hong Kong men när vi landat tror vi fortfarande att vi är i himlen. Så bra är det! Egentligen är saker ganska vardagliga men efter Hanoi är man oändligt tacksam för det lilla. För att exempelvis kunna gå på trottoaren. Det är så oändligt befriande att vara i en stad där det inte tutas exakt hela tiden och där man inte blir akut illamående av avgaser. I Hong Kong behöver man inte betala det sexdubbla priset för att man är turist och bråka med alla från taxichaufförer till vattenförsäljare. Dessutom finns det saker att se, och vi känner oss inte som fångar på hotellrummet för vi har lust att gå ut.

Asien i nöd och lust

Jag älskar Asien. Varför finns sammanfattat på omslaget till en parlör för olika asiatiska språk. Det är det tropiska klimatet med palmer, bananplantor, stora blommor och risodlingar. Vackra tempel, intressanta vishetsläror och fascinerande kulturer. God mat med spännande kryddor och nyttiga råvaror: ris, mycket grönsaker, örter, kött, och exotisk frukt till efterrätt. Fint hantverk som genomsyrar vardagen med en mängd estetiska bruksföremål: en konisk hatt, en porslinsskål... Snygga, smala, solbrända och snälla människor. Men dessa människor har några stora minus:
1. De petar sig i näsan med sina långa välmanikurerade naglar. Ja, både kvinnor och män, men mest män med lillfingernageln.
2. De nyser en rakt i ansiktet utan att ursäkta sig.
3. De harklar sig och drar in snor mer eller mindre hela tiden.
4. De rapar ljudligt.
Visst finns det asiater som inte gör det, de finns på bilden nedan.

lördag 28 mars 2009

How long in Ha Long?

Halong, som också kan särskrivas, så som det mesta i Viet Nam, är en skärgård med tretusen klippiga öar. De små bergen reser sig upp från havets platta yta på ett originellt sätt. Ok, vi har sett landskap enligt samma princip i Thailand och på Kuba men är inte trötta än. I Halong levde folk fattigt och isolerat tills någon kom på att klipporna var vackra. Vips började lyxiga båtar kryssa runt. Själva kom vi med organisationen Handspan, den enda det inte har klagats på på olika bloggforum och onekligen är det behagligt. Båten i toppform, hyttmöblemanget av fräsch rotting, middagen bestående av krabba, musslor, jätteräkor och helstekt fisk.


Det enda som kliar lite är det grådisiga vädret, men vi i turistgruppen intalar oss att dimhöljda berg är mystiska. Bullshit! säger killen från Manchester, sen när solen kommer fram och vattnet färgas turkost.


Förutom mat och sällskap avnjuts även flytande byar med skällande hundar. De hundarna verkar inte få mycket motion, och inte vi heller, med undantag för paddlingen. Märkligt nog verkar jag minnas mycket från mina kanotår i Nynäshamn då jag som tonåring var med i en klubb. Även om musklerna försvunnit har jag tekniken i blodet så jag instruerar de andra och stortrivs med att för en gångs skull inte vara sämst på något praktiskt.

På eftermiddagen kommer vi till ön Cat Ba och checkar in på Sunrise Resort. Återigen blir vi strukna medhårs av de fina rummen, stranden, poolen och utsikten. Så hur länge ska man stanna här, how long in Ha Long? Vanligtvis är man här bara några dagar men de flesta som vi möter i Halong är ute med ryggsäcken i flera månader eller ett halvår. Här trodde vi att sex veckor var mycket men bordsgrannen på restaurangen är ute i två år. Han kommer till Europa i augusti nästa år, har långt ljust hår och dricker öl – ifall någon vill fråga något.

onsdag 25 mars 2009

Stay another day


Det finns en organisation som heter ”Stay another day”, de vill att turisterna ska stanna längre, bland annat av miljöskäl, pröva lite andra aktiviteter och sprida sina gracer så att pengarna kommer lokalbefolkningen till del. Jag vet inte om de opererar i Hanoi men Tomas och jag hade varit ytterst svårövertalade för ännu en dag i Hanoi.

På vår sista dag gör förvisso det vi inte brukar, av leda går vi på en föreställning med vattenmarionetter. Dockorna är rätt ruffa och rör sig utan raffinemang men det är vietnamesisk kultur med anor från 1200-talet så vi sitter kvar. Äh, det är ok, det är fint när färggranna dockor plaskar runt i grönt vatten men höjdpunkten är ändå när leopardkaninen åker räls uppför plastpalmens bambustam, roterar hundraåttio grader och sedan – svoosh – huvudstupa ner igen. Jag skrattar för att numret är så dåligt, annars håller jag för öronen när kvinnliga solister tar i så att det studsar mot kommunistisk marmor. Jag hade inte med mig kameran, dels spöregnade det när vi skulle dit, dels kostade det extra.

Utanför teatern vill vi köpa en guidebok för Hong Kong. Den är piratkopierad, ful och inaktuell men försäljaren vill ha priset för en ny originalutgåva och tjafsar surt när vi inte köper. Så skulle man kunna sammanfatta Hanoi. Visst, vi skulle kunna ha åkt till huvudattraktionen, Ho Chi Minhs mausoleum, men det är inte vår grej och dessutom var det kanske inte öppet. Graven stänger tre månader varje år då den store ledarens kropp skickas till Ryssland för restaurering.

Hanoi, tut-tut

Taxin hämtar oss på tågstationen, och det bokstavligt för taxibilarna får köra in på perrongen. På samma sätt är det fritt fram för motorcyklar överallt. Hjulen rullar och avgaser spyr någon decimeter från råa köttstycken och färska nudlar på marknaden. Det tutas också, öronbedövande och utan avbrott. När vi ska ut tar vi på oss öronproppar men vi får vaderna varma av alla avgasrör. Ett helvete, men också en märkligt estetisk upplevelse då havet av motorcyklar delar sig när man ska över gatan.


Går man bara långsamt över så hinner motorcyklarna manövrera kring en. Det är förvånansvärt enkelt att gå över gatan, däremot är det nästan omöjligt att gå på trottoaren för där är motorcyklarna parkerade och affärer och caféer har annekterat mark. Därför går man mitt i gatan igen och alla tutar. Vill man vara säker på att minnas denna stund kan man köpa en mängd vykort som återger just hårt trafikerade gator. En mildare variant av oväsendet finns att höra om man besöker olika tempel och pagoder omgivna av sunkig park eller vatten. Vi tar oss till ett par sådana ställen, byggnaderna är sådär och platserna gör ett murket intryck, men på fotot är det bättre:


Att ta en cykeltaxi någonstans eller att köpa vatten är däremot spännande. Taxin vill ha det sexdubbla priset men går snabbt med på att gå ner till standard. När vi är framme vill inte chauffören ge tillbaka tillräckligt på den stora sedel vi gav. Blixtsnabbt rycker jag sedeln ur hans hand, han får ge mig resten innan han får sedeln igen. När vi betalar vattnet är det likadant, inga pengar tillbaka. Jag ställer tillbaka flaskan snabbt, säger ”money back!” med höjd röst och ser mig om efter någon i uniform. Mycket riktigt strosar det fram en vakt men då har försäljaren kommit till sans. Puh, det här är inget jag njuter av, jag ogillar varje gnutta av det och får hjärtklappning. På det sättet är Hanoi lite som Gambia där allt var en strid och där allt gick för kraftiga överpriser. Gambia är det enda land som jag varit i som jag inte kan rekommendera.

Däremot kan jag fortfarande rekommendera Vietnam, och Hanoi har sina förmildrande omständigheter. På hotellet är de supertrevliga, på enkla matstället är de bara vänliga, på skrädderiet är de som honung… Och under allt tutande finns det elegans och cafékultur. Tjejerna är slanka och välklädda och folk samlas till täta pauser med många glas. Lite parisiskt, bara det att man sitter på tjugo centimeter höga pallar på gatan och barristan är en ambulerande kvinna med termosar i bärsele. Det hela liknar mer en urban picknick med anonyma deltagare än ett europeiskt café men stämningen är densamma.

tisdag 24 mars 2009

En vanlig tågresa

Tåget från Hué till Hanoi tar nästan 13 timmar och håller därmed en snitthastighet på 50 km i timmen. Höjdskillnaden mellan spåren och plattformen är tio centimeter, med andra ord är det helt platt på stationen och ganska farligt för barn. Tågets vagnar är alla luftkonditionerade men i vår vagn är det fel på maskineriet. Det blir snabbt trettiosju grader varmt. Jag övertalar Tomas att byta vagn, andra västerlänningar följer vårt exempel. Sedan sitter vi i den relativa svalkan i många timmar. Utanför är det ändlösa risfält och inne i vagnen en blandning av det för oss vanliga och exotiska:

En kille tvärs över gången har kläder och frisyr som vilket indie-kid som helst men sen har han långa filade naglar. Hans tjej har långa spetsiga tånaglar och äter ett grått, befruktat ankägg. Varifrån har hon fått det? Från tågets bespisningsvagn förstås! Killen (som jag utgår från i min betraktelse) kan inte använda sitt armstöd för att en tant i pyjamas har satt upp sin nakna smutsiga fot där. Naturligtvis säger han inte åt henne, det är kutym att sätta upp fötter lite varstans och de mer slafsigt klädda går i pyjamas oavsett timme eller tillfälle.


TV:n i vagnen går sönder. Raskt klättrar personalen upp på ett säte för att åtgärda problemet. Medan SJ satsar på tysta kupéer satsar Asien på skränande TV-apparater och kontrollanten står nu i strumplästen på kanten av huvuddynan på någons ryggstöd och mixtrar. Tjejen som sitter i stolen är förkyld och har därför ansiktsmask. Golvet ska sopas rent på matrester med en kvast och en barnfamilj som har brett ut sig i gången plockar ihop. Reser man två vuxna och ett lindebarn bokar man ju inte tre säten men det blir lite drygt att ha barnet i knät hela tiden, därför har man med sig en tjugo centimeter hög plastpall att använda ibland och då kan man också så att alla tre ser varandra. Sen har man förstås som ansvarstagande förälder med sig en solfjäder att fläkta sitt barn. Det blir en massa fläktande på denna helt vanliga tågresa.

söndag 22 mars 2009

På menyn

Så var det maten igen. Jag är inte helt vän med det vietnamesiska köket. Jag gör en initial avbön: det finns mycket som är gott! Nu till saken: maten ser väldigt bra ut, gröna blad, vita nudlar, lite köttbitar och mängder av små skålar, men för mig smakar det antingen ingenting (risnudlarna) eller väldigt starkt (chili) eller konstigt (kryddväxterna). Antingen rinner flottet om fingrarna på en eller så är det naturellt och ångkokt. Men det som får mig att lägga ner ätpinnarna är slemmet. I vietnamesiska specialiteter är riset hopkletat, pirogerna genomskinliga och gummiaktiga och såserna salivliknande. Men det är inget hemskt, bara rismjöl och vatten, så ge mig en månad i Vietnam och jag kommer att älska slemmet!

Kejserliga Hué

I norra och centrala Vietnam har man tidiga vanor. Frukost på hotellet serveras från sex, byggjobbarna väsnas på taket från sju och klockan nio knackar städpersonalen på dörren: ”Good afternoon, can we clean your room?” För övrigt är hotell Thanh Noi ett mycket bra val. Inhyst i en gammalt, lågt, kinesiskt trähus och beläget nära palatsområdet. Detta område, eller ”the imperial enclosure”, är den huvudsakliga sevärdheten i Hué.


Sedan vandrar man bland tempel och kungliga palats från 1800-talet, i varierande grad av restaurering. Hué bombades men byggs upp. Hur orkar de överhuvudtaget arbeta med något här under brinnande sol? Vi sitter i skuggan, svetten rinner och syrsorna sjunger så att vi måste höja rösterna när vi pratar med varandra.


På eftermiddagen tar vi en tur med cykeltaxi längs med en å och ser broar av tre bamburör. Upplysningsvis är en sådan bro väldigt smal och halkig. Vi kommer till den välproportionerade Thien Mu Pagoda med utsikt över parfymfloden, och visst är det fint där på kullen men flodens namn är finare än verkligheten. Det är vår i luften i Vietnam, trettiofyra grader och en del kala träd håller på att slå ut i blom. Nederst det senaste vårmodet.


Vietnam så tydligt vietnamesiskt

Bussen från Hoi An till Hué bjuder på tre timmars begrundande av landsbygd och jag blir glad av att den vietnamesiska kulturen är så tydlig. Att det är gott om konformade hattar och risodlingar, exempelvis. Man kan invända att hattarna liksom riset spiller över till angränsande länder, men det känns som att hattarna har sitt epicentrum här och de gröna risfälten celebreras mer i Vietnam än annanstans. Restaurangen som vi åt på igår hade illgrönt högt gräs i små porslinskrukor på bordet. Det kändes fräscht, estetiskt och typiskt vietnamesiskt. Grönskan finns också på tallriken eftersom maten här till viss del består av färska kryddväxter. En massa blast som man får vid sidan av nudlarna eller som körs ner i soppan och blir mjuk.


För övrigt finns det:
Avlånga vietnamesiska lyktor i glada färger. Kvinnornas traditionella dräkter som på fotografiet nedan. Gatuförsäljarnas bärselar med ett fjädrande stycke trä på vars ändar två korgar hänger.
Det distinkta språket (a dong, thien thanh, hoi an), upphackat till klingande bitar som gjort för att tas med ätpinnar.


I Malaysia saknade jag en tydlig malaysisk kultur. Vart man än gick fanns det lite av det indiska, lite av det kinesiska och lite av det arabiska. Naturligtvis är dessa samexisterande kulturer det som utgör dagens Malaysia, men jag ville ha något mer specifikt att sätta fingret på, eller missade jag det bara? Var det husen på styltor? Fruktspetten? Fiskbufféerna som man åt med högerhanden? Den mörka djungelväxtligheten och ovädershimlen ovanför? Eller borde jag ha åkt till Borneo-sidan av Malaysia för att uppleva långhusen och ett mindre urbaniserat samhälle? Nedan ett knutet myggnät i Vietnam.


Hursomhelst är vi långt från djungelns mystik nu. Mopedisterna kör med ansiktsmasker på, folk sitter på huk på trottoaren och ser ut att ha det bekvämt. Det är mängder av flipflops och plasttallrikar med blomstermönster. Gatuförsäljerskorna går klädda i pyjamasliknande lösa skjortor och byxor – bomull i pastellfärger med små blommor på. Allt detta är typiskt asiatiskt i största allmänhet och bilderna skulle kunna vara tagna på en helt annan resa.



Guldköpet

Nu ska jag klaga på Vietnam igen, men till och med Tomas blev sur den här gången. På affären Phu’óc har de taskig attityd men en snygg guldklänning. Jag vill få ner priset. Nej, det går inte för det är äkta silke. Jag upptäcker ett litet brännmärke som med sitt smälta runda hål bevisar att det är syntet. Det är ok, jag behöver inte silke, det är också ok att den har ett litet hål för då kan jag få ner priset. Nej, just den brännmärkta är ett skyltexemplar som de inte säljer. Däremot går de med på att sänka priset lite grann på en ny som de ska sy upp.


Jag får den några timmar senare men det är den gamla! Till priset av den nya, och det har vi redan betalt, för man betalar alltid i förväg. Dessutom har den fläckar. Bara vatten, sägs det, men fläckarna vägrar torka. Ok, de ska tvätta den. Vi kommer tillbaka igen, nu har det blivit en stor oregelbunden fläck istället. Nu börjar expediterna och jag att skälla på varandra och jag inser hur mycket av mänskliga överenskommelser som bygger på tillit och respekt. Tomas och jag har rätt i sak men är maktlösa. De kan göra vad de vill och vi kan inte sätta emot någonting. Det slutar med att vi får tillbaka ett par dollar och att jag går tvärs över gatan till snälla Gia Hung som vi beställde kläder av tidigare och som lagar klänningen kostnadsfritt. Och klänningen är, i alls sitt imperfekta skick, ändå ett guldköp.

fredag 20 mars 2009

Elegant och surt i Hoi An


Åh, det passar dem så bra att vara sura. Det svarta håret, den vassa hatten och de fladdrande tygtungorna. Skräddarna i Hoi An klär sig tyvärr inte på det sättet utan i jeans och t-shirt men varorna de säljer är det mer stil på. Kläderna har påfallande snygga snitt, fina färger och bra tyger. Jag skulle lugnt kunna sy upp tio klänningar här men nöjer mig med två, och en blus. Tomas beställer tre skjortor. Så småningom hittar vi också affärer där stämningen är trevligare. Ja, trevligt är det alltid i början, största leendet, bästa komplimangerna... Sen säger jag det förbjudna: jag måste tänka på saken. Genom ett trollslag förvandlas allt. Expediten fryser till is, vänder på klacken, och hjälper mig inte ner med dragkedjan. Hon säger inte ett ord mer och tittar inte åt mitt håll när jag lämnar affären. Nedan glädje på Gia Hung och Thanh Van där expediterna var trevliga oavsett försäljningslycka.



Vi går vidare till gamla stan, jag lyfter upp en porslinsgrej och frågar vad den kostar. När jag inte vill ha den kastar försäljerskan tillbaka i korgen och säger något nedsättande på vietnamesiska. Vi går också till marknaden, där knuffar någon till Tomas och någon nyser mig i ansiktet. Det är som sagt ljusår från kambodjanska manér men de har snygga vietnamesiska lyktor och vi förköper oss på sådana. För evigt kommer vi minnas Hoi Ans elegans och blandade humör.

Hönan eller ägget

Men visst möts vi av genuina leenden, många, och i olika situationer. Exempelvis när jag åt något onämnbart och så här var det: som alla turistorter är Hoi An fyllt av matställen som serverar dyr pizza till västerlänningar eller själlös nationell mat, och sånt är jag för stolt för. Därför släpar jag med Tomas längs dammiga gator på jakt efter genuina hål i väggen. Vi hittar ett hak utan meny, där ingen kan engelska och där man sitter på smärtsamt låga plastpallar på gatan.

Jag pekar på det som de andra gästerna äter och det ser ut som ägg, blåbärsris och surkål. Perfekt, jag knäcker ägget mot betongväggen bakom mig, men ägget är lite tungt och grått inuti. Vitan är hårt gummiaktig och gulan strimmig av ådror. Tomas: vad är det? Jag: av hänsyn till dig berättar jag först när jag ätit klart. Pausbild på gumma med sniglar att sälja:


Ok, det jag äter är ett befruktat ankägg med ofullgångna inälvor. Men jag äter det för att det inte är äckligare än blodpudding eller grymmare än lammstek. Folk runt omkring mig äter det, jag är hungrig och det smakar knappt någonting. Däremot är blåbärsriset väldigt kryddigt och surkålen söt. Efter ägget har jag bara syrsor, hund, åkermus och kungskobra kvar av vietnamesiska specialiteter. I fortsättningen väljer vi ändå att koncentrera oss på goda saker som fräscha vårrullar eller cao lầu med bra kött och kryddning.

Tufft i Vietnam

Flyget går från Siem Reap till Ho Chi Minh City och sedan vidare till Da Nang. Kambodjas torra mark skiftar till stora floder, höga hus och grönska. Välstånd, tänker jag, men märker snart att detta inte har påverkat humöret. I Kambodja möttes vi av leenden, oavsett om vi köpte något eller inte, och de som log gjorde det inte nödvändigtvis med en baktanke. Här ler man inte i onödan och blir snabbt irriterad. I Vietnam är folk längre och har kortare tålamod. Jag föredrar när det är tvärtom.

Vi checkar in på Thien Thanh hotel i Hanoi. Rummet med utsikt över risodlingarna som vi bokade en månad i förväg och bekräftade tre dagar innan är upptaget. Istället bjuds oss ett rum mot gatan. När jag opponerar mig blir receptionisten sur. När vi vill ha en timmes betänketid, och kolla andra hotell, vill de inte gå med på det. Antingen ja eller nej och det på stört. Vi utstår en natt i det sämre rummet och byter sen till vårt utlovade. Hotellpersonalen och vi börjar bli bättre vänner.


Hotellet är också superfint med roligt dekorerade rum, en iskall pool i entré-utrymmet(!) och fin utsikt från balkongen:


Fast egentligen var utsikten den här:

tisdag 17 mars 2009

Shopping i Siem Reap


Siem Reap är staden att sova, äta och handla i när man vill se templen vid Angkor. Speciellt den gamla marknaden tillfredställer ovan nämnda behov för turister, förutom det förstnämnda. På marknaden säljs allt från inälvor till antikviteter, det sys kläder och skalas frukt, men det dåsas också en del i hängmattorna ovanför de upplagda varorna. Vi får väcka folk när vi vill ha bananer men i souvenirstånden är försäljarna på hugget. Madame, buy something! Ja, det gör jag, och förhandlar ner priset till hälften. Men mer kan jag inte säga för vissa bloggläsare ska få presenter. Istället följer bilder på saker vi inte köpte (med undantag för bananerna förstås).