fredag 11 november 2011

Bra att ha ibland

När man har ett distansförhållande samlas saker på hög. Känslor, samtal och praktiska bestyr. Hade Niklas varit här jämt så hade det varit en bred och lugn flod av alla göromål, och bara det är jobbigt nog. Men nu är det värre, nu är det Niagarafallen när vi ses. Det måste bli så för sedan är det Gobiöknen.

Den här gången är Niklas i Stockholm i två dagar. Han hjälper mig med att ta fotografier till en tecknad serie. Vi blir tvungna att vända uppochner på hela lägenheten, möblera om, skapa trovärdiga miljöer, posera framför kameran samtidigt som vi är bakom kameran och tar omkring tvåhundra bilder ur vilka jag ska välja tio. Därefter ska jag förstås ta in fotona i Indesign och jag har ingen lust att läsa manualen, Niklas rycker in. När det är klart ska jag ladda upp en helt annan grej, en film på min ftp-server med mitt fiendeprogram Cyberduck. Det är det mest cp-pc-oanvändarvänliga gränssnitt jag råkat ut för. Jag har anteckningar på hur jag ska handskas med programmet om det inte svarar, jag har beskrivit kringmanövrar till flera moment i en lång kedja, men det hjälper inte, Niklas får hjälpa mig.

Nästa dag är det Pro Tools ljudprogram som ska besegras, inte lika muppigt som rymdankan men lite spattigt ändå, och filtren är svåra för den som inte är van. När ljudfilen är klar är det dags att kliva ur den virtuella världen och byta packning på kranen i badrummet. Det visar sig att vi, eller han (ja, jag vet inte hur man gör) måste byta hela kranen och vips så droppar den inte längre. Som en bonus, det är ju ändå fredag kväll, börjar Niklas maila folk om en fest som vi ska ordna om några veckor. Och så lär han mig att fota med datorn, det finns tydligen ett sådant program, och jag blir stormförtjust över det.

Niklas har ibland kris för att jag behöver så mycket hjälp men nu myser han. Jag är lite bra att ha ibland, säger han med ett snett leende. Och ja, absolut. Jag tror dessutom att han tycker om att kunna lösa alla mina problem. Tomas, min förra man, var också en sådan räddande ängel, men egentligen ville jag inte ha det så. Jag ville lära mig allting, men det kan man inte. Dessutom sa Tomas: vad ska du ha mig till när du lärt dig allt? Tja, nog skulle jag hitta gott om tillämpningar för honom även om jag höll slagborren med ena handen och programmerade med den andra, men ingenting verkar slå detta att känna sig behövd i det hantverksmässiga och tekniska. Först då verkar mannen vara nöjd med sig själv. Men jag då, när ska jag bli en hjälte, och vem ska hjälpa mig?

måndag 7 november 2011

Skåne i november

Österlen i november är inte det mest självklara resmål, men definitivt för mig, för det är då jag brukar leda en kurs om konst och text på Österlenskolan. Kursen går fint, dessutom kommer Thomas och rycker in, berättar om argumentationsteori, berättar om sina böcker och hjälper eleverna att skriva om sig själva och sin konst. Gud så bra. Sedan när arbetsveckan är slut blir det ännu bättre.

Thomas har hyrt en bil och vi kör längst kusterna i det soliga diset. Havet och de fortfarande smålummiga landskapen och de långa sandstränderna ger mig en tankeställare, speciellt när det kommer en kvinna i vit morgonrock och doppar tån i vattnet. Så kan man alltså ha det i november och fortfarande bo i Sverige. Detta med Stockholm känns plötsligt barrbemängt och norrländskt. Vi åker söderut till Ystad och tittar på korsvirkeshus, vi åker till Lund och ser spiraltrappan på filosofiska institutionen, alla små saker som blir stora för mig. Det är lätt hänt när man har det bra. Till och med så bra att vi bestämmer oss att komma till Skåne igen om ett par veckor.