Hur står vi ut?

Tomas och jag har varit tillsammans i tio år. Fortfarande? säger han. Ja, det kanske är mer till och med, men tio år räcker gott och väl för att beskriva en evighet och dessutom är det en jämn och bra siffra. Så jag brukar säga tio år och folk brukar undra vad tricket är. Ett uppenbart råd är att ha roligt tillsammans, men jag tror inte att detta är vad terapeuten menar:

Tomas kommer hem stupfull klockan tre på natten. Jag sover inte för det har jag aldrig lärt mig hur man gör. Tomas ögon är helt vansinniga, stora, ljusa, mörkkantade, tröga och vackra. Inte konstigt att han blev utslängd från krogen. Det är bara för hans knarkiga utseende de brukar slänga ut honom och han tar det med ro. Tomas har med sig hamburgare och pommes frites. Vi sitter i soffan och runt oss är det ljus som brinner och övervattnade hyacinter som bryter nackarna av sig. Han försöker mata mig med pommes, sen säger han: nu är det bara en sak kvar, blir det något…? Jag: Nej, vill du ha det får du gå ut igen. Han: Kom igen, tjugo kronor! Jag: Nej! Han: Har du blivit dyrare?

Vi står framför badrumsspegeln. Jag stryker kräm på kinderna, betraktar mitt ansikte från olika håll med halvöppen mun och är skeptisk. Tomas står bredvid, gör en ful grimas och säger: Konstigt, även så här är jag mycket snyggare än du! Äh, det säger jag bara för att provocera dig, och jag kallar det konst. En minut senare har han ändrat sig: Du är så himla snygg. Jag: Tack! Han: Det är jag som ska tacka.

Nästa kväll sitter jag uppe på vinden och jobbar. Tomas har kollat klart på en film där nere, han rullar bort tv-n beslutsamt och ropar till mig: Ok, nu är det slut! Jag: Vadå? Han: Det är slut nu. Jag kommer nerför trappan, helt glittrig av skratt. Han: Du verkar glad, nästan extatisk. Jag: Ja, men jaha, men får jag bo kvar här då? Han: Ja, det är klart. Jag: …Och får jag göra vad jag vill med dig? Han: Ja, naturligtvis.