måndag 21 juni 2010

Åländsk specialitet



Niklas och jag cyklar runt på Åland. Grönskan bolmar, det är hela hav av hundkex och doftande syrener och alla foton ser underbara ut, men det är kallt som i ett kylskåp. På en väderlekssajt står det: sexton grader, känns som tolv. Det betyder att det blåser mycket och då känns allt på ett annat sätt. För myrorna också. De går in i huset, som de gör på vårkanten. Ingen fara, de är ganska små, och inte så många. Man kan döda dem med fingret. Niklas som är en gentleman ut i fingerspetsarna dödar dem genom en pappersservett. Han är den hygieniska mördaren.

Vi släpper myrorna ett tag och bläddrar i en turistguide. Niklas säger att det ser kallt ut på varenda bild. På ett par foton har de betalat folk för att klä av sig och leka sommar. För oss är det bara en klädsel som gäller, allt vi har med oss. Vi upprepar hela tiden att det är fint ändå. Och visst är det vackert när glittriga vågor slickar röd granit, men hade det varit som i Bingsjö förra året så hade allt varit annorlunda…



Ja, där var det sommar på riktigt. En annan inte helt oväsentlig aspekt var att vi var nya för varandra. Nu har det gått ett år och vi sitter i var sitt rum och jobbar. Meh, hur ska man annars göra? Man måste ju jobba, äta, sova. Inte bara vara helt galna i varandra. Nej, det skulle vara outhärdligt i längden. Men är det här uthärdligt? Att allting har sin gilla gång?


Vi skärper oss och åker till Mariehamn. Där finns det verkligen inget att göra. Gud, varför måste jag envisas med dessa vistelsestipendier i kylan? Varför är vi inte i New York istället? Det blir bättre när jag ätit socker. Åländsk pannkaka med sviskon och snömos (grädde). Sen ser vi en påfågel som spänner upp alla sina fjädrar. Det har jag aldrig sett i verkligheten, och trodde verkligen inte att jag skulle se här. Vi går på ett mysigt museum. Vi badar. Det där sista är det bästa. Mariebad är ett riktigt äventyrsbad med mängder av sätt att njuta av vatten på. Bubbelpool, strömma kanaler, simma som vanligt, vattenrutschbana, ångbastu, lek med stora skumgummibitar, simma ut i utomhuspoolen och se utsikten. Vi gör allt, om och om igen. Sen tar vi den sista bussen tillbaka till slottet.



Nästa dag paddlar vi kanot och det är också häftigt. Jag börjar skriva på ett filmmanus om favoritsaker. Annars brukar jag jämt klaga på allt i mina filmer. Men här sitter jag och tänker efter varför jag tycker om olika grejer. Det får inte bli för smörigt, bara. Det kanske inte är så illa här ändå?

Åland, Eckerö Post- och tullhus


När jag satt på mitt vistelsestipendium i Norge kom jag på att jag måste fixa något fint boende till sommaren också. Jag mailade en ansökan från en vintrig fjord och fick ett slott vid Ålands hav. Eckerö Post- och tullhus, där jag sitter nu, var en gång i tiden Rysslands västligaste utpost. Här gick gränsen mellan tsarens Ryssland och det svenska fastlandet, fyra mil bort. Det skulle markeras med ett pampigt slott! År 1828 byggdes, på order av den ryske tsaren Alexander I, en maktlåda i gul puts med huvudbyggnad och två flyglar.


Det överdimensionerade posthuset blir idag en hägring för Eckerölinjens lulliga passagerare, när de närmar sig Åland, och båten ankrar bara 500 meter bort. Så de kör förbi, går in på borggården och undrar vad som döljer sig bakom dessa murar. Artist in residence! Alltså jag. Dock disponerar jag bara ett par modesta rum i fil mot gården. Resten av slottet tas upp lokalt producerade utställningar, museum, café och hantverksaffär. Under 1950-1994 användes det som ett semesterhem för Postens anställda. Sedan har det förvaltats av Ålands landskapsregering. Vad ska man ha ett slott till idag? Buden har varit lite olika, orkidéodling, massageinstitut och pensionat. Själv ska jag spela in en film här, tror jag.


Jag fotar också en del, men missar Postrodden. Den folkliga begivenheten som genomförs i åminnelse av postgången över Ålands hav. Yrvaken skyndar jag till postbryggan, motströms en människomassa, men tio över tio är båtarna bara små smulor på horisonten. Istället läser jag i en broschyr: ”Eckerö Post- och tullhus utgjorde en viktig del på den långa och farliga Postvägen från Stockholm till Narva och senare till S:t Petersburg. Färden över Ålands hav i postrotebåtarna var den farligaste delen. Här färdades bland andra Carl von Linné och Gustav den III. Väl i hamn på Eckerö skulle post och passagerare vidare med häst.” En annan sak som jag inte håller reda på är: ”Den svenska arméns slutstrid om det som kom att bli det ryska storfurstendömet Finland, utkämpades på isen utanför Eckerö.” Nu tror jag att jag ska sova vidare.

söndag 20 juni 2010

Alla sov

Sommaren har kommit igång på allvar. Niklas och jag har hoppat studsmatta och blivit jagade av kossor. Det var på Niklas systers sommarställe i Halland. Va? Packade jag inte nyss upp kartongerna på Lundagatan? Jo, men sen skulle jag föreläsa på HDK och då passade vi på att hälsa på Lotta också…

Jag skriver nöjt ytterligare en plats som Niklas och jag har sovit på under det år vi varit tillsammans. Listan heter ”Alla sov” och från juni förra året har det blivit 21 stycken. Genom de första trevande vandrarhemmen i Stockholm, mina vistelsestipendier i Norge och Dalarna, vänners lägenheter i olika städer, hotell i Venedig och London, reservlägenheter när Niklas hus renoverades, min gamla lägenhet i Stockholm när Tomas var bortrest, sommarställen och tillfälligheter. Och nu den tjugoförsta platsen på ett år som vi slarvigt kallar ”hem” när vi går hem från vår kvällspromenad.

Det har varit ett galet jobbigt år. Det snurrar i Niklas huvud när han tänker på det. En del av allt det här hade vi gärna sluppit. Men mycket är självförvållat. Vi trissar upp varandra till att ständigt göra mer. Om några dagar åker vi på vistelsestipendium till Åland.

Lundagatan

Äntligen ska jag flytta till min egen lägenhet. 41 kvm funkis vid Zinkensdamm. Stora fönster med utsikt, fina trägolv, bevarat glasparti och vita väggar. Ingen annan lägenhet jag tittade på var lika fin. Den kändes så leende och lycklig, och jag tänkte: nu när jag inte vill flytta från det hem jag skapat och när jag för allt i världen inte vill bo själv, men måste, så kommer jag bli deprimerad och då är det bra om lägenheten är lycklig. Ja, jag måste ha en lägenhet som är lätt, när jag själv är så tung. Så budade jag sönder alla andra och fick den. Jag tittade på den i tio minuter och betalade mer än för något annat jag någonsin köpt. Nu packar jag trettio kartonger och gråter.

Min tillkommande ettas lyckliga utstrålningen hjälper inte när jag ska montera ner elva års gemensamt liv och rycka bort min del av det. Tomas tar det inte så hårt. Han skruvar lätt sönder möbeln som han för några år sedan byggde åt mig, och vi bär ner den till grovsoporna. Man gör något, man tror att det ska bli bra och finnas kvar en stund. Men nej. Hur ska man någonsin hinna med någonting när man bara måste slänga allt man bygger? Tomas svarar: you brought it on us. Sen går hem till sin flickvän. Niklas…? Han är i Marocko tillsammans med sin före detta. Ok, han är där med jobbet och hon ingår där som en självklar del men åh, jag vill ju vara där med honom! Niklas ringer mig på mobilen från Marocko, det kostar en förmögenhet och det enda jag gör är att gråta.

Han kommer tillbaka, han hjälper mig, vi går till lägenheten jag köpt, han får se den för första gången. Jag sitter på golvet och gråter. Är det så det ska kännas? När man flyttar, när man ska börja på nytt, när man precis har köpt det dyraste i sitt liv? Nåväl, flytten går i alla fall bra. En kompis säger att det var ett under av effektivitet. Det är det också, och undrens tid är inte förbi. Jag packar upp som en furie och på två dagar ser det ut som om jag bott där i två år. Lägenheten strålar, den är precis så glad och mysig som jag kände att den var när jag köpte den.

Niklas undrar hur det känns. Bra! Plötsligt är allt bra, plötsligt är nålsticket över. Jag har min verklighet här och nu. Inte någon annanstans. Genom fönstren ser jag syren och rododendron som blommar och människor som promenerar. Det har jag saknat, att se grönska och folk från fönstret. Inte bara ett hus mitt emot. Men mest av allt har jag under det senaste året saknat en lägenhet i Stockholm som Niklas och jag kan vara i utan att behöva byta sängkläder efter oss. Det borde jag bjudit på direkt, ett hem i vilket han kunde lämna sina saker. Nu står mitt och hans namn på dörren. Den stora karusellen av att bryta upp har äntligen stannat. Det otroliga projektet att leda om sitt livs flod har lyckats. Visst, han bor inte här, han har inte köpt lägenheten med mig, det är inte så jag vill ha det egentligen. Men vi kan vila en stund i det här.