torsdag 17 april 2008

Fet och sur

För tre år sedan satt jag med en kompis på en parkbänk, han:
- Du åt ingen lunch, är du inte hungrig?
- Som fan, men jag bantar, jag är fet.
Jag vägde 54 kilo. Han tyckte att jag skulle sluta larva mig. Förvisso, men jag hade vägt 50 kg för några år sedan och skulle jag acceptera status quo så skulle jag kamma hem ytterligare fyra i ett huj.

Nu, anno 2008 väger jag 58. För varje år som Tomas och jag varit tillsammans har jag gått upp ett kilo. Alla byxor är tajta, byxorna som jag tvekade ifall jag skulle köpa för att de satt så löst… Jag kränger på mig ett par och ser rött. Hungrande och med brallor som skär in i röven, vem hade inte blivit ilsken? Tomas:
- Varför är du sur?
- Jag är fet.
Tomas kompis F som sovit över hos:
- Ja, jag är också förbannad på att du blivit så fet.

Vi skrattar. Nej, det är inte direkt någon som vänder på tröskeln för att jag är fet. Jag får allt jag vill och världen är densamma. Nej, inte riktigt: eftersom jag är så missnöjd straffar jag mig själv genom att inte njuta av livet och då blir jag sur och då behandlas jag på ett annat sätt av världen. Aha, en tur till psykologen istället för i motionsrundan? Åh, men jag vill så gärna ha den kropp jag en gång hade! Ok, vissa saker är bättre: jag har ett ass, det har jag aldrig haft, men rätt som det är kommer jag förvandlas till en knubbig och evigt missnöjd tant. Tomas:
- Du har glömt att feta människor ska vara jovialiska.

Antagningsjuryn

Ända sedan jag började på Konstfack har jag väntat på det här. Att få vara med i antagningsjuryn. Några avgångselever brukar väljas ut och slutligen kom turen till mig. Äntligen ska jag få se andra sidan av det jag gick igenom för fem år sedan och äntligen ska jag få påverka. Vi samlas i en lagerlokal i Bromma och mappar läggs fram. 360 ansökningar, ganska få alltså. Förra året var det all time high, drygt 600. Antalet platser är som vanligt 15. För att vaska fram dessa har vi fyra kulörer: blått – iskallt, rött – stopp, gult – vänta, grönt – kör. Märkligt nog går det smidigare än väntat. Det är lätt att se vad som håller och inte.

I ögonvrån noterar jag hur hundratals drömmar går i kras. Jag läser om alla som så gärna, gärna vill gå på Konstfack och lägger en blå lapp i kuvertet. Inte på grund av motiveringen utan för att ansökan är chanslös. Det är så många goddag yxskaft att jag blir sur. Kollar folk inte upp skolan de söker till? Är det så svårt att googla ett par lärare och gå på en elevutställning? Naturligtvis eftersöks inte epigoner men folk med visst hum om samtidskonst. Jag blir också modfälld över att nejet som skickas ut är så odifferentierat och att det når en så heterogen grupp. Ett nej för den vi skulle vilja avråda liksom för den vi skulle vilja uppmuntra. Nej som nej. Det går inte att sända ut mer detaljerade svar, jag frågar.

De första två dagarna går åt att gallra fram de 88 bästa. Sedan är vi åtta, istället för fyra: professor, extern kritiker, adjunkter och studenter. Vi tittar igen, diskuterar och använder oss av en mängd system: framröstning, utröstning, omflyttning och rangordning. Naturligtvis kan jag inte skriva vad som var bra eller dåligt. Ingenting intressant får jag berätta. Men jag kan avslöja ett par egna tyckanden. För det första: att inte fler arbetar med humor. Hur står de ut med sig själva? För det andra: att videoverken är så repetitiva och trista. Det är som Ekströms-reklamen: E… K… S… Långsamt når den redundanta handlingen sitt mål och det är inte ens snyggt.

För den konspirationsteoretiker som tror att vi bara raljerade och valde ut konst som ligger nära vår egen kommer här en besvikelse. Vi skämtade ingenting. Liknelsen med reklamfilmen är nog det grövsta, jag kom på det efteråt och det är inte ens apropå ett enskilt verk. Dessutom såg vi till att skilda medier och teman kom fram. Aha, tänker den klentrogne, men ni tycker lika om allting och alla är svennar. Icke sa nicke: same, polack, algerier, uruguayan… Jämn könsfördelning och olika åsikter om kvalitet. Tillstås dock att vi var konstintresserad medelklass.

söndag 13 april 2008

Kroki

Krokilärare sökes till svensexa. Ja, varför inte? Kanske för att jag hatar att teckna och håller inte på med det i min konst? Äh, lärare kan jag alltid vara. Jag ser ju vad som är fel. Och alla förbannade timmar på förberedande konstskolor som jag drillades i kroki, ska jag aldrig ha nytta av dem kanske? För att inte tala om mina anteckningar i ämnet eller den erfarenhet jag har av att själv ha stått modell, för åtta år sen. Jag ringer arrangören.

En tid senare skyndar jag upp till högsta våningen i ett kontorshus och ställer i ordning salen tillsammans med ett par killar. Jag domderar och njuter. Stolar i en halvcirkel, mjuk matta till modellen och bort med alla distraherande spritflaskor från hyllorna (företaget sysslar med alkoholimport). Sen kommer resten av gänget. De är artiga och noga med att skaka hand men de är glada också, spritglada och snackiga. Jag avbryter: "Tyst i klassen! Du klär av dig!"

Brudgummen är modell och lycklig i sin roll. Han intar storvulna poser med riktigt svärd. Jag är också nöjd för jag får gå runt och klaga. Dyka upp bakom ryggen på folk och sudda med fingret i deras teckningar. Ingen blir sur, alla är ivriga att lära men koncentrationen är det sämre med. Modellen intar ställningar han inte kan hålla, konverserar publiken och provsmakar konjak mellan varven. Klassen pratar om annat än teckning..! Naturligtvis, det är en svensexa och jag har kul men det känns som att stå på ett skepp i stormen och se allt ramla runt från babord till styrbord. Skeppet kanske förliser men det är ingen fara för det är bara på skoj.

Rätt som det är blir jag involverad i modellandet. Inte så att jag klär av mig men brudgummen och jag intar en dramatisk danspose. Får jag hålla handen där? Ja, han får ha den på min skinka. Ingen stor grej. Fast, varför ska jag alltid låta folk ta mig på häcken? På stora basaren i Kairo var det en försäljare som greppade min röv utan att han fick på käften. Nåväl, jag kompenserar prestigeförlusten genom att, från ställningens frusna läge, oavbrutet ropa ut anvisningar till dem som tecknar: "Tänk på det effektfulla i ställningen och på kroppens gestik. Pappret är er spelplan, spela på hela. Hugg ut oss ur luftmassan. Disponera. Teckna överallt samtidigt men inte detaljerna. Föreställ er att våra kroppar är topografi och att ni ritar en karta för någon pyttegubbe som aldrig varit där. Kisa och se kontrasterna. Hitta karaktären. Treva inte längs konturerna, teckna inifrån."

Sen kommer sanningens ögonblick. Jag ska teckna själv. Jag har förvisso tagit med exempelkrokier men det gills inte. De vill se hur jag gör. Jag gör fel. Teckningen blir frustrerad, poetisk, hafsig och lustfylld - det får de aldrig se. Det var roligt att teckna, minns jag nu men jag valde att inte fortsätta. Jag slänger bilden.

fredag 4 april 2008

Pimp me up

Min vän F har ett projekt: han ska pimpa upp sig själv och få tjejer. Vitare tänder, tightare armar … Jaha, vem håller inte på så dagligen? Det kan väl ändå inte kallas ett nytt projekt? Jo, för skillnaden är att det är slutgiltigt och dyrt. Jag är själv uppe i en pimpning och för mig rör det sig om hår på benen.

Kvinnan kommer också från apan och jag har ofta varit naturligt vacker på stan. Mina ben är inte bara försiktigt fjuniga utan håriga som en killes, och så kort kjol till det. Blickarna jag får är att två slag: chockerade, snabbt uppspärrade ögon och så det skonsamma bortvändandet; som när man ser elefantmannen eller råstirrandet, gapandet, viskandet och armbågen i sidan på kompisen. I den första kategorin finns så gott som alla, i den andra fjortisar. Jag kommer hem till Tomas och han: ”Aha, du går runt på stan och skrämmer småbrudar…”

Varken Tomas eller någon annan man har våndats över min kroppsbehåring, ändå kämpar jag med mustaschen, hakan, armhålorna och benen, benen. Smärtsam pincett, icke-fungerande dyr kräm och rakhyvel med blodvite är mina aktuella tekniker. För länge sen även en behändig manick med två gummivalsar som skulle rulla upp stråna och rycka ut, men som istället körde fast i håret och då fick man rycka loss hela skiten. Nej, någon gång får det bli ett slut på detta! Tänk om man skulle kunna städa på ett visst sätt och sen aldrig mer… Klart att man skulle köpa det svindyra städkittet för ett sånt mirakel. För mina ben är det laser.

En stor maskin kopplad till en dator, skyddsglasögon, två sjuksköterskor, ett kylaggregat och så själva munstycket med stötarna. Det känns ungefär som en tatuering säger sköterskorna och jag pratar livligt med dem för att inte koncentrera mig på smärtan. De berättar att även män söker sig till deras klinik för att ta bort hår på bröstet. Va? Herregud, nej, snälla. Håret som är så härligt, det som jag tänder så på. Jag får god lust att stå med plakat utanför kliniken. Istället frågar jag systrarna vad de tycker, men får inget rakt svar.

Hemma när kylkrämen gjort sitt brinner benen i rött. Det lägger sig men jag får ett nytt problem: perfekt släta ben. De är hala mot byxorna, stumma vid beröring och alla resårband avtecknar sig å det skarpaste. Vad har jag gjort? Tänk vad skönt när sommarvinden virvlar i lurvet…och ännu skönare när man är svettig. När svetten ligger i håret en varm dag och en sval bris kommer, då är det gott att leva. Ska jag aldrig mer få uppleva sånt? Jo, lasern är visserligen permanent men folk har så mycket hår att det tar sju behandlingar innan allt är avlövat. Jag har bara gjort en gallring alltså, jag ska förbli en hårig katt, jag är evigt tacksam.

Ett skämt

Konstfacks aprilskämt på mailen från driftsansvarig:

Hej,

Med tanke på skoluniformen som alla studenter ska bära till hösten kommer vi att stänga ned inpassering och brandlarmsanläggningen omgående. Det har visat sig att tyget i uniformen avger stoft som utlöser utrymningslarmet. Därav måste vissa korrigeringar göras i anläggningen.

Inpasseringskortet som är insytt i kavajen kommer att programmeras under dagen vilket gör att inpasseringsanläggningen kommer att vara obrukbar. För er som måste komma in i skolans utrymmen under dagen så kommer det att finnas nycklar (30st.) i receptionen för utlåning, ”först till kvarn”. Ni får ha lite översyn med receptionen; de är under stor press/stress då en storleverans av uniformer håller på att packas upp.

Mvh
Tagge Inpassé

Och det värsta är att man skulle kunna tro det – så mycket strul har det varit vid Telefonplan.