Strudel i Kassel

Richards och min film om en tjuv har blivit utvald till Kassels dokumentärfilmsfestival och vi regissörer är bjudna. Självklart åker vi dit. Redan på Arlanda börjar Richard skämta om att han ställer sig upp och berättar för alla ”medan vi ändå väntar” om oss och vår film. Allteftersom resan framskrider förflyttas dock fokus från vår film till Tyskland. Både Richard och jag har skoltyskan latent i oss och en ständig lust att tolka allt i detta arma land till det sämsta. Således har Tyskland en ariskt blå himmel. Sedan kommer turen till Kassel, vari består dess kasslighet och vad är det som gör att staden inte skulle kunna vara svensk? Jo, det är alla dessa oförsonligt gråa klossar i öststatsfunkis, turkiska vattenpipor i skyltfönstren och spritbaren i kyrkan. Över till filmfestivalen:

Vi ackrediterar oss och får kort med koppel om halsen. Synd att kortet inte är identiskt med Uppsala kortfilmsfestivals, där endast filmens engelska titel och mitt namn stod. Således: ”Magdalena Dziurlikowska There are no limits to what I can do”. Onekligen en passande yrkesbeskrivning. Nåväl, Richard och jag bestämmer oss för fyra filmprogram och blir besvikna. Det som serveras är dokumentärt tråkiga och ändlösa kortfilmer och vi går i förtid från varje filmblock. Vi ger dem chans på chans men de bättrar sig aldrig. Visserligen finns det ett försonade drag i varje film och programmen är tematiskt genomtänkta men det räcker inte.

Sent på kvällen är det vår tur att visa film och den rullar klanderfritt men publiken rullar inte med. Tyskarna är vana vid dubbat och förstår ingenting trots den engelska textningen. Vi är vana att visa tjuvfilmen till skrattsalvor, nu är den välfyllda salongen knäpptyst. Situationen är helt absurd. Richard och jag vänder oss mot varandra och gapskrattar. Sedan följer en rad ändlösa kortfilmer vilka snittar på fyrtio minuter. Ska vi gå? frågar jag Richard, och vi rymmer från vårt filmsamtal! Det hade ändå inte gett någonting att komma upp på scenen och säga: ja, det var alltså vi som gjorde den femte filmen, den som handlar om en tjuv, minns ni den? Richard är dessutom febrig och sjuk, så vi går till hotellet. När Richard visade en film på festivalen i Toronto undrade kompisarna efteråt om han fick regi-knulla. Nej. Och i Kassel… det skulle i så fall vara om vi ställde upp för varandra, vilket ingen av oss hade lust med.

Nästa dag övergår Richards förkylning i astma och jag känner att jag måste ta en promenad. Jag går i Kassels extremt utdragna och platta barockpark. Jag går spikrakt i en timme längs kanaler, dammar och lusthus. Till höger och vänster är det skir vegetation och joggare. Efter en timme tar parken slut och där finns ett tillräckligt tätt buskage för mig att kissa i. Sen vänder jag och går ätandes min medhavda proviant av riskakor och nötter. Richard och jag sammanstrålar exakt samtidigt på hotellet. Han hade också gått i parken visar det sig. Men han såg ingen damm och varken kissade eller åt. Istället gick han i cirklar och undrade vad han gjorde i Kassel. Där har vi svaret till varför Richards och mitt samarbete funkar. Vi är hemskt olika, men gör ändå samma sak och vår timing är perfekt.