Andra veckans kaos

Hej och hå till gruvan vi gå. Det är den första dagen av den andra veckan och allt har börjat kännas invant. Folk vet vad som kommer att hända, vad de kan förvänta sig… Så är det på ett plan. På ett annat plan är det kaos. Plötsligt vet folk inte vad de vill göra och ritar ögon med långa ögonfransar i sina böcker. Jag tar Lena åt sidan, kommer vi verkligen hinna genomföra projekten? Ja, säger hon. Absolut. Hon har varit med i så många år, hon borde veta. Jag bestämmer mig för att lita på henne. I alla fall kommer det inte bara vara mitt fel om vi inte hinner. Meh, det är väl klart att vi ska hinna! Jag har lärt mig att jag är en hemsk tidspessimist, så det är inget att bry sig om.

Lena och jag har handledarsamtal tillsammans hela dagen. Vi är en duo som sätter oss på bägge sidorna om en elev och kör. För det mesta tycker vi likadant så eleven får samma sak serverad i stereo. Lyckligtvis uppstår viss variation då vi har olika sätt att uttrycka oss på. Hursomhelst, vi går igenom samtliga projekt och försöker destillera essensen. Vad är ditt ärende med det här projektet? Vad är kärnan i det du vill? Svåra frågor. Frågor man ställer till fullfjädrade konstnärer. Men vi måste göra så för att komma loss från ett vanligt tänkande i bilduppgifter. De måste våga ge sig in i en konstnärlig process.

Likadant är det med bloggen som eleverna lagt upp. Lena och jag är stormförtjusta över all energi, alla filmklipp, foton och glada tillrop, men vi saknar en berättelse om konsten. Konsten vi ser och konsten vi gör under de här veckorna. Hur ska jag säga det till dem på ett bra sätt? Jag lyckas inte. Stämningen sjunker trots att jag berömmer dem, trots att jag bugar för dem på skämt. Jag levererar ju viss kritik och sånt är känsligt. Men vi landar mjukt ändå. Två elever utses till att föra en processdagbok och intervjua de andra. De ska få de andra att formulera sig om utställningarna vi ser, och om det egna arbetet. Det ska inte kännas pliktskyldigt och trist. Jag skulle dö om jag inte fick fläta in humor i allt jag gör. Jag tror att vi förstår varandra där.

Underbart. Lena och jag går ut från mötet med de två eleverna och viskar ”underbart” till varandra. Gud vad bra. Så är det ofta under den här dagen. Att vi när vi pratat klart med en elev blir alldeles saliga över hur bra det går. Och när vi inte är saliga, när projekten inte känns lika självklara är vi väldigt nyfikna på vad som kommer att hända. Jag bättrar på sminket och ser fram emot morgondagens kaos.

Svenskhet och tårta, kärlek och hat

Idag kommer det en ny elev till gruppen. Jag visar honom utställningarna, visar honom mina verk och när jag är klar tar Lena vid. Vi berättar allt det vi berättat för eleverna hittills och vi är glada. Vi brinner för det här och jag får för femtioelfte gången en aha-upplevelse om att jag älskar konstpedagogik. Det är ju konst, och bara det är häftigt, men sen är det möten med människor som man kan berätta intressanta och roliga saker för. Vi skrattar och utforskar världen tillsammans. Jag gör så att det lyser i deras ögon, de gör så att de lyser i mina. Finns det något bättre? Tidigare jobbade jag som guide på Moderna Museet och nu korsar jag mina egna spår i ny skepnad, som konstnär. Jag slutade guida när jag började skriva konstkritik, det skulle uppstå lojalitetskonflikter annars. Skrivandet älskar jag också, på andra sätt, mer om det en annan gång. Nu till den nya eleven.

Han har en utländsk bakgrund, är uppvuxen i förorten och han säger att han inte visste att det fanns rasism förrän han var 11 år och började åka in till stan. Där han är uppvuxen är alla olika. Vi pratar om vad han vill göra på Zon Moderna och han skissar snabbt upp en minimalistisk installation i sin anteckningsbok. Det är fyra stolpar, alla kastar skuggor åt samma håll förutom en. En skugga går åt ett annat håll. I Sverige är alla olika, det är vad svenskhet är för mig.

Jag samlar ihop hela gruppen och vi pratar igenom idéerna som kom upp under gårdagens enskilda samtal. Det handlar om en mängd saker på gott och ont och om hur man kan gestalta känslor. Vi pratar om fikakulturen där det är viktigt att hålla sams. Det är fint med god stämning, men vad gör man med allt det som inte ryms i trevligheten? De mörka känslorna kan kanske uttryckas med texter inne i kaffekoppar och det ljusa som man visar upp på kopparnas vita utsida? En elev säger att svenskar söker trygghet och följden blir att de inte vill säga upp sig från ett dåligt jobb eller avsluta ett uselt förhållande. En annan elev säger att kurder är mycket mer så, att svenskar hela tiden söker sig till friheten och vill testa sina vingar.

Vi pratar alkohol som en flykt från landet lagom. Skulle man kunna ställa dalahästar runt en vodkaflaska och inne i flaskan en massa andra djur som hästarna förvandlas till när de dricker, eller kommer det bara tolkas som om man hatar Sverige? En elev säger att hon var stolt över att vara svensk tills SD kom in i Riksdagen, och det kanske inte var SD:s mål att svenskar skulle känna sig förödmjukade? En annan elev berättar om hur svårt det är att förklara för hennes filippinska släktingar att de måste stå till höger i rulltrappan. De vill inte stå på rad, de vill stå bredvid och prata. En elev vill göra ett projekt med asagudar eller kungar. Jag säger att han ska undersöka vad som är så svenskt i svenska symboler. Tor som var så hetlevrad, han var ju värsta blatten, och att Karl XII gillade turkisk mat. En elev vill undersöka fördomar som svenskar har mot svenskar. Hon har fått slåss mot förutfattade meningar om sig själv på grund av sitt utseende. Så hur ser en svensk bitch ut?

Vi avslutar dagen med tårta. En i gruppen fyller år och prinsesstårtan delas i arton tunn-tunna bitar. Sedan skyndar jag hem och där finns ingen. Ingen människa och garanterat ingen tårta. Det är första gången i mitt liv som jag bor själv och jag hatar det. Men i Sverige ska man gilla att bo själv. Jag har ett distansförhållande med en man i en annan stad. Sånt ska man också kunna klara av, tydligen. Jag kanske ska göra ett konstprojekt om det?

Guidefloran och det personliga samtalet

Jag kommer för sent. Jag satt uppe till 03.00 inatt, redigerade en text till tidskriften Konstvärlden och arbetade med bilder för en presentation jag ska ha ikväll på Berns. Min dröm har alltid varit att ha fullt upp och nu har jag fått mitt lystmäte. Jag äter frukost medan eleverna tittar på och Lena Malm drar det praktiska. Sedan delar vi upp oss. Hon berättar för halva gruppen om tidigare projekt på Zon Moderna, och jag… Jag kommer snabbt på att jag kan berätta om textbaserad konst för dem. Det var inget jag hade förberett men jag hittar det i stunden. Så sker det från dag ett, att Lena och jag faller in i ett smidigt sätt att komplettera varandra på.

Vi får en guidad visning av Modernautställningen med Anders Karnell och det blir många skratt. Anders som är en sann estradör drar igång sin show. Han gör personliga djupdykningar i fyra verk och får eleverna med sig. Direkt efteråt slinker jag in på en visning av Mary Kelly, en annan utställning och en annan guide. Göran Ståhle berättar också kunnigt och engagerat, men på ett helt annat sätt, med ett helt annat manér. Vad häftigt att man kan gå på två så olika visningar på Moderna Museet, att det finns så olika sätt att berätta som båda fungerar så bra.
Efteråt diskuterar Lena och jag om olika sätt att guida på och om konstpedagogiska tillvägagångssätt. Vi står i köket medan eleverna äter och tjafsar i bästa sämja. Jag säger att dialogpedagogik är en svår genre som få behärskar. Anders är bra på det, men det får inte bli den enda måttstocken. Ingen har dött av en kunnig föreläsning och balansen mellan vad man ger och hur mycket man släpper in publiken får prövas från fall till fall.

På eftermiddagen har jag handledarsamtal, enskilda samtal med varje elev. Vi går igenom deras idéer och hur de ska fortsätta. Jag blir imponerad av att många har tänkt till. De är entusiastiska och jag rycks med. Tillsammans utvecklar vi deras projekt. Ja, precis, vi utvecklar projekten där och då. I stunden, i samtalet kommer vi på nya idéer och det föds saker som ingen av oss kunde ana när vi satte oss ner för fem minuter sen. Sånt är härligt.

Andra elever känner sig mer vilsna. Det behöver inte alls vara dåligt. Du ska akta dig för idéer, så sa Anders Widoff till mig när han var min lärare, och nu säger jag det till dem. Ni kommer att ändra er tusen gånger om vad ni vill göra och det är bara ett hälsotecken. Ni ska bli oroliga om ni inte ändrar er. För då blir det tråkigt. Då blir utförandet av verket bara en transportsträcka. Till de som ännu inte vet vad de ska göra säger jag: you can’t hurry love. Du kan inte bestämma dig för att bli förälskad ikväll, eller komma på en idé idag, och man ska inte underskatta värdet av att sova på saken.

Själv sover jag inte, jag går till Berns och är en av föredragshållarna i Pecha Kucha. Det är en japansk föreläsningsform där varje talare får prata till 20 bilder och varje bild visas i 20 sekunder. Jag pratar på så mycket jag hinner, det blir en performance i sig. Efteråt får jag ett tack-mail från arrangören ”du var grym! Autentiskt förvirrad och stringent på samma gång. Sant konstnärskap.”

Dag 1. Nu gäller det!

Kvällen innan jag ska börja som konstnärlig ledare för Zon Moderna sitter jag och spånar på ett tema. Jag ringer mina kompisar ondgör mig över att det är en så svår utställning. Hade jag bara fått arbeta med Salvador Dalí eller Edvard Munch skulle det gått som på smör. Då hade jag kunnat peka på mina videoverk och sagt: titta, självporträtt! Titta, uppmärksamhetstörst. Personliga problem, färger, humor, surrealism och kärlek. Men finns inte allt detta i Modernautställningen? Jo, naturligtvis, men inte lika lättillgängligt och inte lika samlat. Det är en utmaning och hittills har jag sökt mig till just utmaningar.

Första dagen för Zon Moderna och jag skyndar dit i regn och blåst. Det är relativt tidigt. Allt som har med barn och skolungdomar att göra måste börja tidigt på morgonen och eftersom det här handlar om ganska vuxna människor, gymnasieungdomar, börjar vi relativt tidigt, 9.30. Lena Malm tar emot mig i Modernas verkstad, rummet där vi ska hålla till. Lena och jag ska samarbeta och jag känner att det kommer gå bra. Gruppen som redan sitter i en ring när jag stormar in får också godkänt vid första ögonkastet. Tack gode gud för att de inte ligger på golvet, flätar varandras hår och koketterar med att de inget vet. Så gör de alltså inte, och jag är evigt tacksam.

Vi presenterar oss och jag skriver snabbt ner vilka frisyrer alla har. På så sätt kan jag komma ihåg namnen, tills de klipper sig. Det är ett väl beprövat knep som jag brukar köra i olika sammanhang, men det funkar inte nu. De är för många och presenterar sig för snabbt. Nåväl, jag presenterar temat, det om olika konstnärliga strategier, om svenskhet och om forskningsprocesser (se föregående inlägg). Sen går vi till Modernautställningen, jag berättar om några verk och de får nosa på egen hand också.

Efter lunch har jag en presentation av mitt eget konstnärskap. Jag står i det stora auditoriet med en reflektor i ögonen och eleverna sitter en kilometer ifrån mig. Det är tyst. Det här är gång nummer 13 som jag föreläser om mitt konstnärskap sedan jag gick ut Konstfack 2008 och jag är van vid en mer karnevalisk stämning. Folk brukar skrika, skratta och tigga om mer. Så sker det alltså inte, även om det tänds något leende och lite frågor söker sig fram. När jag ventilerar det med Lena säger hon med eftertryck att jag inte ska ta det personligt, att det alltid är så första dagen. Det räcker som förklaring för mig. Men varför kom det bara en person från Moderna Museets hela personalstyrka när alla var inbjudna? Det förstår jag inte. Moderna, ni bjuder in en konstnär och sen är ni inte själva på festen…? Nåväl, en första dag har passerat och jag är taggad för nästa.

Bakgrund: Temat för Zon Moderna hösten 2010

Varje konstnärlig ledare på Zon Moderna får hitta ett tema för arbetet med ungdomarna, ett tema som knyter an till den aktuella utställningen. Modernautställningen som jag går i dialog med är en samlingsutställning utan någon lättdefinierad linje. Vi kommer därför att arbeta från tre utgångspunkter.

1. Konstnärerna på Modernautställningen använder sig av en mängd olika uttryck, tekniker och material. Vilket arbetssätt skulle du välja om du var konstnär idag?
Skulle du jobba med performance, video, textil, måleri, skulptur, installation, teckning, textverk eller foto? Eller kanske en blandning av alla dessa? Skulle du arbeta själv eller i grupp? Skulle ditt arbete vara självbiografisk och handla om din vardag, eller skulle det handla om dig men vara fiktivt? Kanske skulle det istället handla om andra. Men väljer du det dokumentära eller det fritt fabulerande? Skulle du använda dig själv i din konst, skulle du exempelvis fota dig själv, eller skulle du be andra att ställa sig framför kameran?
Uppgift: Välj ett material och ett tillvägagångssätt som du känner skulle passa dig.

2. Modernautställningen utgår från en tydlig frågeställning om Sverige idag. Hur ser svensk konst ut idag och finns det något sånt som svensk konst?
Jag vill att ni ställer er frågan vad svenskhet är för er. Vad innebär det att leva i Sverige idag? Vad innebär det att vara svensk? Vad är Sverige för något? Var gärna personlig och ge din egen bild av detta. Ni kan, som sagt, arbeta med olika material, arbeta i grupp eller själva, välja att hitta på en berättelse eller dokumentera och kommentera något. Vi kommer att utveckla detta tema med diskussioner i grupp och i enskilda samtal.
Uppgift: Vad är svenskhet idag?

3. Många konstnärer på Modernautställningen använder sig av forskning i sin konst och jag vill att vi ska utforska vårt arbete med projektet genom att skriva en processdagbok. Dagboken skriver vi gemensamt utifrån de diskussioner vi har och lägger upp som en blogg. Det kan vara texter, foton och små filmer. Detta material kommer att sammanfatta våra dagar tillsammans. Naturligtvis är inte bloggen slutmålet, det är en del av projektet.
Uppgift: Att beskriva processen.

Vårt Zon Moderna projekt avslutas med en utställning där vi presenterar de färdiga verken.

Bakgrund: Vad är Zon Moderna?

Zon Moderna är ett konstnärligt och konstpedagogiskt projekt på Moderna Museet som varit igång sedan 2004. Varje termin bjuder museet in en konstnär att arbeta med en grupp gymnasieungdomar apropå den aktuella utställningen. Hösten 2010 handlar det om Modernautställningen och jag är inbjuden! Gymnasieungdomarna brukar vara ungefär 16 stycken, komma från typ 4 skolor och gruppen träffas 15 heldagar spridda över terminen. Konstnären stakar ut kursen, väljer ett tema och samarbetar med konstpedagogen Lena Malm som alltid finns på plats. Zon Moderna-projekten kulminerar i en presentation av elevernas arbeten. Oftast en utställning i museets verkstad, men det har även varit happenings på stan eller performance i museisalarna.

Paris, Österlen och what not

När Niklas och jag övningskör kommer jag upp i 130 km i timmen på motorvägen innan han säger att jag måste sakta ner. Och ungefär i samma hastighet går hösten.

Niklas och jag åker till Paris. Vi hälsar på min kompis Fredrik som jobbar på Svenska institutet och bor hos honom i tjänstelägenheten mitt i Marais-kvarteren. Det blir lyckat. Vädret är bra, Niklas är snygg och jag kommer in gratis överallt med mitt presskort. Åh, Paris! När jag berättade att jag skulle dit fick folk gnistor i ögonen. Paris är romantik, och det känns också romantiskt för mig där, men varför? Vad är romantikens kärna? För mig handlar det om två saker.
1. Det är fler människor som är lediga. Fransmännen jobbar 35 timmar i veckan och går i pension tidigare. Fler människor sitter alltså i parkerna utan att göra mer än att drömma sig bort och dra handen genom sin älskades hår.
2. Människor kommer närmare varandra och har tunnare kläder på sig. Det är varmare i Frankrike och det är fler människor per kvadratkilometer. Därför snuddas det ben på caféerna och därför kan man stå och hångla långsamt vid floden utan att frysa häcken av sig.

Ok, dagen efter att vi kommer hem från Paris packar jag om väskorna och åker med smutskläderna till Skåne. Där undervisar jag en vecka med Thomas Millroth på Österlenskolan. Vi har en kurs i hur man skriver och talar om konst. Jag berättar om hur jag tänker när jag skriver, vi ser en utställning som vi recenserar, och de skriver om sitt konstnärskap. Jag har också föreläsningar och handledarsamtal. Eftersom jag bor på skolan och gärna sitter i elevköket blir jag indragen i fester, middagar och samtal långt in på natten. Det är en sorts handledarsamtal som tangerar allt från övernaturliga krafter till ätstörningar, och jag börjar undra vilka meriter som är lämpliga när man ska undervisa på en konstskola. Jag har hursomhelst full pott. Jag har försökt leva, och försökt ta reda på vem jag är. Tar man ett sådant uppdrag på allvar så utsätter man sig. Man går igenom smärta, lycka och hela landskap av existentialistiska frågeställningar. Och det är precis vad eleverna på skolan gör. Jag känner igen mig själv i dem, och det känns meningsfullt att vara en hjälp på vägen för dem.

Veckan efter att jag kommer hem från Skåne börjar jag som konstnärlig ledare på Zon Moderna, på Moderna Museet, och eftersom jag hittat på att en av mina arbetsuppgifter är att blogga om vår verksamhet så blir det mer skrivet av mig nu. Både på den här bloggen och på Moderna Museets hemsida http://blogg.modernamuseet.se.