tisdag 19 juli 2011

Cirkeln sluten




Från Jyväskylä åker vi via Tampere och Hämänlinna. Det förstnämnda är rätt trist. Det sistnämnda är Tavastehus, och ordet från historielektionerna stiger plötsligt ner bland oss vanliga och blir till kropp. En kropp av kullersten, rött tegel och gräsbevuxna vallgravar. Vi är nöjda och fortsätter vidare till Helsingfors.


Åh, äntligen en storstad där staden blir ett landskap, en skog, där staden bara fortsätter, förvånar, gäckar och utmanar. Inte bara några gatukorsningar med livets nödtorft. Ändå vill du ut i naturen så fort vi ska resa någonstans, påpekar Niklas. Ja, det andra är också bra, enligt samma principer. Antingen natur på riktigt, eller stad på riktigt, och vi har onekligen haft båda delarna på den här resan. Vi hämtar upp väskorna med videoutrustningen från Hanaholmen, kulturcentret där vi var den första veckan, och tar färjan från hamnen tillbaka till Stockholm. Två veckor har gått, det känns längre än så. Men inte för att vi gjort så lite, snarare tvärtom. När upplevelse läggs efter upplevelse ter sig vägen i backspegeln längre.



Alvar Aalto och turismens gåtor


Anledningen till att vi är i Jyväskylä är Alvar Aaltos arkitektur. Han är stadens son och det finns en del byggnader här som han ritat. Vi börjar med en kyrka, den är tom, en vakt kommer emot oss och säger att det bara är att fråga, ifall vi undrar något. Så vi går lite försiktigt runt och så kunde det ha slutat, men djävulen flyger i oss och vi börjar faktiskt fråga henne saker. Tur det, för hon studerar arkitektur i Cambridge och har rätt utstuderade saker att berätta om Aalto. Vidare pratar vi mer personligt med henne och Niklas får spela på pianot. Upplyfta går vi från kyrkan. Vi trivs i varandras sällskap igen.

Det är för sådana upplevelser man reser, där kan vi enas. Men då måste man söka sig fram till dem och ägna tid åt något som till en början inte verkar så spännande. Det är oftast där jag tappar tålamodet, för det är ju inte direkt som en resa till San Francisco, det här. Det är mer som att bespetsa sig på Hudiksvall och sedan Härnösand, och så gick den dagen. Jag hade aldrig planerat en sådan resa, men bara för att det är ett annat land, Finland, så tror jag att allt kommer vara så mycket mer spännande. Det är ungefär som att man ska se gamla stan i varje utländsk stad, men man skulle aldrig drömma om att spendera en dag i Gamla stan i Stockholm, och speciellt inte mitt i sommarrusningen.


Ok, Aaltos arkitektur är verkligen inte gamla stan, ur den synvinkeln. De eleganta husen är värda en omväg. Men ur en annan synvinkel så är det gamla stan, stilen känns gammal, och det är här som det blir riktigt vemodigt och intressant. Modernismen, framtidstron, ljusinsläppen och uppgörelsen med historian. Allt det har vänts till sin motsats. De eleganta, allvarliga husen pekar inte mot någon morgondag utan gonar in sig i en trygghet av mörkt tegel, gedigna metalldetaljer och meditativt stora fönster ut mot den täta grönskan. Här kan själen få ro istället för att storma iväg mot framtiden.


torsdag 14 juli 2011

A duble room in Jyväskylä, please

Det är tur att det inte finns våldsamt mycket att se i de finska städerna med tanke på hur våra dagar fortlöper. Vi vaknar 10.30, kommer iväg 12.00, kör 150 kilometer bakom husvagnar och traktorer, letar hotellrum i två timmar och är helt slut sedan. Jyväskylä är dessutom ett strå vassare än Kuopio vad gäller otillgängliga hotell, men först en parkeringsbot på något vi trodde var en kundparkering. Ett hotell har bytt namn, så det tar en stund att hitta, det är fullt, hotell två är obemannat och fullt, hotell tre ligger bakom en byggarbetsplats, går knappt att hitta och är outhärdligt trist, på hotell fyra checkar man in själv men det går inte att komma in trots att vi drar våra kort i kortläsaren.

Till slut slinker vi in efter några som redan har bokat. Bilen står parkerad på en utfart. Inne på hotellet finns en pekskärm, där man måste fylla i allt från Adam och Eva, och samtidigt springa ut och kolla bilen. Jag har varit med om automatiserad incheckning men inte så här krånglig. Så jag fyller i struntsaker på raden för e-mail-adress, gatuadress… Sedan kommer det: ok, du har betalat, koderna har mailats till dig. Till hitte-på-adressen, alltså…! Gud, tur att de även messar och att vi fyllde i mobilnumret samvetsgrant. Koden ska sedan slås in på fyra olika ställen innan man kommer in till rummet, men där inne har vi det bra. Ett fint rum på Omena hotell för 70 euro. Dubbelt så mycket som för stugorna, men vi kanske har tur trots allt.

onsdag 13 juli 2011

A double room in Kuopio, Puijo hill

Till en början har vi tur med övernattningar, men det vänder i Kuopio. Vi inriktar oss på att köra till utsiktstornet, där de även har ett pensionat, men trots att Puijo hill är en välkänd attraktion skyltas det inte till den vid stadens infart. Så är det ofta i Finland. Man snubblar inte över saker man inte hade en aning om. Nåväl, vi testar en camping istället. Hittills har vi haft bra eller acceptabla stugor, men det här är som en installation av Edvard Kienholz. Inte konstigt att folk kan ha fördomar mot campingar. Vårt nästa försök blir ett pensionat med stängd dörr. Vi ringer på mobilen, de ger oss en kod, till en högljudd tv-launch och till ett litet rum med en till tv… Ingen bra karma. Vid järnvägsstationen har de ett slitet hotell med tungt depressiva rum. Ja, vi kanske inte borde bli förvånade, vill man hamna under tusen kronor natten så blir det skit. Fast så borde väl inte världen se ut? Och så har det inte heller varit för oss. Vi kör till Pujio hill och hittar. Ett enkelt, charmigt rum på Pujio Maja med utsikt mot skogen för 60 euro. Hade vi bara kört till tornet direkt så hade vi sluppit två timmar av meningslöst letande.


På kvällen äter vi middag i den roterande restaurangen och varvar ner till en obruten horisontlinje. Vi har aldrig varit på en roterande restaurang förut, men kan konstatera att nöjet är överreklamerat. Det brummar som en finlandsfärja och ger ganska lite, när utsikten ändå är så vid och generös. Ja, utsikten i sig är det inget fel på, för äntligen får man se det berömda landskapet av sjöar och öar (om man inte kör till Koli, förstås). Landskapet som ser helt galet ut på kartan och som jag alltid velat se i verkligheten. När man kör nere mitt i det är det vatten och skog på ett ganska ospektakulärt sätt, men så här uppifrån stämmer det ju mycket bättre med kartan.


tisdag 12 juli 2011

Norrut, till Koli National Park

Vid sjöarna hade vi fantastiskt väder men nu när vi ska ett snäpp vidare för att paddla kajak blir det femton grader och regn. Av väderprognosen att döma är det ingen idé att ruttna i en stuga så vi griper efter reservplanen och kör norrut till Kolis nationalpark. Vägen dit går via dystra skogar och på bensinmackarna kan man få en flottig hamburgare. Redan södra Finland kändes kärvare än Sverige, och det här känns som det finska norrland.

Vårt första stopp på vägen blir Kärimeki kyrka, en fin träkyrka som till och med jag går in i. Annars får Niklas själv gå in i kyrkorna som han upptäcker längs vägen. Jag är inte så intresserad. Niklas däremot är urskillningslöst intresserad av allt. Jag vet att det är en bieffekt av hans goda sidor, men det skär sig ändå mellan oss. Han känner sig jagad av mig hela tiden. Jag känner att jag behöver vänta på honom när han ska köra in i varenda Nässjö och upptäcka något. Javisst, det är charmigt att upptäcka dolda småskatter, men vi måste väl komma fram till det vi vill se också, i någon vettig tid. Men behöver inte Niklas vänta på mig? Jo, när jag ska äta hela tiden. Vadå hela tiden? Jag har aldrig varit med om någon som bara vill dricka kaffe och äta kaka tills solen går ner. Så skriker jag till honom i en stuga av timmerstockar mitt i den vita natten, men det är först flera timmar senare.


Vårt andra stopp på vägen är Valamo kloster. Det har sina ljuspunkter men överlag är det under förväntan. Här kör vi hela dagen. I kyla och regn, för att hitta några hus på ett fält som påminner om Kista. Inne i kyrkorna är det betydligt bättre. Niklas tittar, jag fotograferar.



Sent på kvällen kommer vi fram till Koli, allt är stängt och skyltarna om övernattningar opålitliga. Vi hittar ändå, en god middag, en fantastisk utsikt och en mysig stuga, och där, när allt är bra igen, har vi som sagt vår urladdning.


Nästa dag är det slöjor av sol och regn när vi åker upp till Kolis toppar. Vi ska äntligen se det vi har kommit för att se: Det Finska Nationallandskapet. Koli Nationalpark är en milsvid utsikt och ett emblem. På 370 meters höjd, stående på en vit klippa av kvarts syns allt det som man gärna förknippar med finsk natur. En rikedom i grönt, blått och vitt. Väldiga barrskogar, vida vatten och enorma bulliga moln. Ett gytter av skogsbeklädda öar mot det stora, blanka och stilla. Det ser ut som mörka borstar slängda här och var på en spegel. Där uppifrån ser vi även var det regnar och var solen skiner, för i en jättelik utsikt kan flera väder få plats. I vänster öga finns blått vatten och grönt land, i höger öga har vattnet skiftat till grått och öarna är svarta. Det är som att se två solar på en gång. Väl värt vägen hit.



måndag 11 juli 2011

Sommarlov i Punkaharju med Retretti och Savonlinna



Det här är något jag alltid ska minnas. Niklas och jag åker ut på en slingrig väg bland höga tallar och sanddyner. Vi är på en högplatå med vatten på båda sidorna. Tallskogen på de gula sluttningarna och blå tungor av vatten, breda eller smala, på båda sidorna om väger. Vi stannar när vi ser en badstrand. Det är trettio grader varmt och sanden bränner under fötterna. Vattnet är ljumt. Vi simmar ut. Bara rakt ut på den stora stilla sjön. Så gör vi varje dag, här och var i Punkaharjus Nationalpark.


Retretti ser ut som en sämre sommarrestaurang från utsidan men inne finns ett bra, stort konstmuseum. Dessutom, och det är här det blir speciellt, finns det en stor grotta där installationerna samverkar med bergsrummen och de underjordiska vattendragen.

Vi gör en utflykt till Savonlinna, där Niklas velar ifall han ska gå på opera eller inte. Borgen, där operorna går av stapeln, är fin men det är eftermiddagshettan vid Savonlinnas strandpromenader, det glödande blåa vattnet och Marimekko-klänningarna som skapar en alldeles egen ö av magi.



söndag 10 juli 2011

Finland loves me

Det kommer ett mail som förändrar mitt liv. Just så brukar det vara för mig, nuförtiden. Att stora, vattendelande grejer meddelas med ett stillsamt mail. Saken är den att Aboa Vetus & Ars Nova, konsthallen i Åbo där jag deltar på biennalen, vill köpa min video My Secret Life! Ja, det är sant. Det är första gången jag säljer något till en institution. Jag känner mig som en ny människa. Typ, som en konstnär. Detta firas med en renskavspizza på campingen.

Och jag tänker på en telefonintervju jag hade för Upsala Nya Tidning. Jag var med på filmfestivalen och journalisten frågade vad jag hade för relation till Uppsala.
Jag: Uppsala älskar mig!
Sedan drog jag allt bra som hade hänt mig i Uppsala, professionellt och privat. Det slumpade sig så faktiskt, ett tag var jag stor i Uppsala. Nu är det Finland som älskar mig.

lördag 9 juli 2011

Energier i Borgå, Valkmusa, Lappeenranta och Imatra

Nu ska vi äntligen ut på vägarna och turista på riktigt. Vi ska se och göra. Det är vi båda överens om, men när det kommer till detaljerna vill vi göra olika. När och vad ska man äta? Hur djupt ska man inventera en viss stad? Så blir det i Borgå. Jag är nöjd med att se den röda husraden vid vattnet, typ en sådan som de har i Hudiksvall, bra, då kan vi åka vidare. Men Niklas vill se mer. Jag väntar i skuggan när han springer till kyrkan.

När det gäller natur har vi dock samma energier och smak. Vi ger oss fan på att hitta den oskyltade nationalparken Valkmusa, ställer bilen på en gudsförgäten parkering och är hela tiden nervösa medan vi går i en timme på spångar och njuter av våtmarkerna.

På kvällen slår vi upp vårt tält utanför Lappeenranta och hör plötsligt ett vrålande oväsen. Vi märkte det inte när vi trötta körde in på campingen och bestämde oss för att stanna. Nu låter det hela tiden, över skogen och över vattnet. Det är Fazers chokladfabrik. Inte visste vi att choklad lät så mycket.

Mest vill jag se Imatra för dess namn skull. För mig är det som Svarta havet eller Katmandu. Imatra är en högst alldaglig stad med en stor damanläggning över något som en gång i tiden var ett vackert vattenfall. Men vi är båda nyfikna på dammanläggningen och pressar oss sedan in på museet med våra journalistkort.


torsdag 7 juli 2011

Hanaholmen – Hanasaari

Vi åker till Finland. Det är tredje gången i år och femte gången på två år. Innan Niklas träffade mig hade han aldrig varit i Finland. Inte så att jag är en representant för allt det finska, det har bara slumpat sig så… Först fick jag ett vistelsestipendium på Åland, sedan blev jag inbjuden att delta på Åbo-biennalen, därefter var Niklas och jag gästlärare på en konstskola i Kokkola och nu fick jag ett vistelsestipendium till Hanasaari, Hanaholmen. Så vi tar en färja över den oändliga skärgården, som förbinder de två länderna, och kastar oss återigen handlöst in i något okänt.

Hanasaari-stipendiet syftar till att öka kulturutbytet mellan Sverige och Finland. Ett första steg kan då vara att komma till Hanaholmen eller Hanasaari, utanför Helsingfors och spendera några dagar där. Varje gång jag är på ett vistelsestipendium blir jag förvånad över hur olika de kan vara. Allt från folkliga Dalagårdar där man är moll allena till postmoderna ateljéer vid fjordar där man sällskapar med polska designers. Hanasaari är förstås speciellt på sitt sätt. En stor hotellanläggning på en liten ö sju kilometer öster om Helsingfors, allt förbundet med kraftiga motorvägsbroar till andra öar och till fastlandet. Vi är de enda konstnärerna på plats, och så gott som de enda gästerna. Det är mer ett konferenscenter som lever upp under terminerna och stänger i juli. Vi är där under de sista skälvande dagarna innan sommarsömnen och utforskar det modernistiska komplexet. Det andas nedtonad elegans och svårmod. Det är jordbundet av allt det bruna men har samtidigt en ambition om att lyfta blicken.



Själva sänker vi blicken ner i bassängen där vi badar minst en gång om dagen och ner i tallrikarna som serveras oss på den fina restaurangen. Vi är själva, allt är gratis och vi känner oss som kungar. Men vi skärper oss också, Niklas övar piano och klipper sig. Vi åker in till Helsingfors och ser utställningar jag kanske ska skriva om. Men det är ändå badet som är det klart bästa och det är där vi spelar in scener till såväl gamla som nya filmer.