lördag 10 oktober 2009

Gondolträsket




Det är fjärde gången jag är i Venedig. Jag får aldrig nog. Det känns lite skämmigt att jag fastnar så för världens mest turistiga stad, men jag har ett alibi i Biennalen. Vi ska åka och se Biennalen! Det är så det heter när Niklas och jag åker till Venedig. Och visst ser vi Arsenale liksom Giardini samvetsgrant, men sedan väntar La Serenissima…




Niklas och jag är här i en hel vecka så vi åker vaporetto fram och tillbaka på Canale Grande av hjärtats lust, äter glass varje gång vi ser någon och promenerar i samtliga stadsdelar. San Polo och Santa Croce är vindlande. Cannareggio avslappnat. Dorsudoro, San Marco, Giudecca… Vi känner av nyanserna och tittar var vi kan bo någonstans. Ja, varför inte?




Här har vi en våldsamt stilig stad med mycket konst, film, sol och vatten, god mat och fint språk. Vi bor några dagar i en uthyrningslägenhet i Castello, tvätten vajar över gränden, barnen leker och espresson ryker. Blir man trött på att följa Fellinifilmen live från uteserveringen är det bara att ta båten till Lido och bada. Till kyrkogårdsön och lukta på cypresserna, eller till Murano och köpa en kristallkrona i form av en flamboyant godis.




Bäst är lugnet och skönheten. Inga bilar. Tystnad. Och ljudet av en stad, en stad minus motorer. En massiv viskning av fötter som sätts mot stenläggningen, ett mjukt muller av röster, ett vågskvalp mot stentrappan. Vi vaknar på ett gammalt hotell nära Rialtobron, mitt i smeten alltså, och det finns en finkornig tystnad där, som innan elektriciteten, eller något? Vi kan inte förklara det.




Skönheten då, kan vi förklara den? Vi försöker hela tiden. De eleganta, kapriciösa palatsen, de tivolirandiga stolparna i vattnet, skrattet och solkatterna. Allt som guppar och kluckar, maskernas guld och kanalernas smaragdsörja. Gränderna är svala, trånga och djupa som ådrorna i ett stendjur. Plötsligt öppnar sig vägen i ett torg, ett brett leende med bänkar och höstblommande träd. Lika plötsligt kan gränden ta slut med en kaj, vi får gå tillbaka. De eviga tvättstrecken över våra huvuden och en madonnabild med några instuckna plastblommor.






Sista dagen åker vi gondol, och det är häftigare än jag trodde. Men precis som jag måste ha ett alibi för att åka till Venedig, måste jag bortförklara gondolen med att jag gör en film. Mer om filmen i annat skede, nu om gondolen. Äntligen får man se Venedig så som staden är tänkt att ses. Man sitter ner i all stillhet, begrundar de lagom slitna fasaderna och glider mitt i det smaragdgröna. Armen vilar på en svartlackerad kant. Gondolen är en farkost mitt emellan ett instrumentetui, en likkista och en fräsig bil. Så man känner sig som en violin, greve Dracula och en raggare. Rekommenderas.