En insändare i DN börjar med orden ”Aldrig tidigare har svenska folket mått så dåligt som de gör idag.” Artikelförfattaren är arton år och jag ursäktar henne, hon har ju dessutom inte tagit det ur luften, eller jo förresten, frasen finns flygande där hela tiden. Alla dessa kränkta och orättvist behandlade som mår dåligt. Jag å min sida tror att ”svenska folket” mådde sämre under andra världskriget men att det då inte fanns någon enkät där man kunde kryssa i om man mådde dåligt. En vän till mig, Kerold, säger att man skulle kunna omformulera påståendet till att svenskarna aldrig har varit lika besvikna som de är idag. Vi ler i samförstånd och jag pratar med Tomas om det, han:
– Varför är de så besvikna då?
– Jo, i vårt fina och fria demokratiska samhälle kan alla bli vad de vill, precis vad de vill. Då vill alla bli rika och berömda. Sen blir alla besvikna.
Men fanns det inget bra med artonåringens insändartext? Jo, för fan. Hon hade på förslag att skolan skulle undervisa mer om psykiska problem som många tonåringar drabbas av, istället för att plöja detaljerad knarkkunskap. På min gamla gymnasieskola fick vi lära oss mycket om narkotika och jag blev en riktig expert. Jag visste exakt sätten man tog det på, vilket rus man fick, hur länge det varade och vad som sparades i kroppens fettvävnader. Sedan kom det inte så mycket i min väg, förutom hasch en gång och då fick jag lära mig att ”tar du det en gång så är du fast” inte stämde. Så stor nytta hade jag av knarkkunskapen. Däremot hade jag ingen som helst beredskap för mina ätstörningar och depressioner. Förresten, jag har aldrig tidigare mått bättre än vad jag gör nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar