Go West, eller lite längre söderut i varje fall

Min vän Johan har fått BAC-stipendiet och är på tillfälligt Sverigebesök. Han gör ett ännu flyktigare besök i Stockholm och vi träffas. Hur är det? Läget? När jag svarat ”bra” tre gånger är det dags att prata allvar och Johan säger att jag verkar frustrerad. Javisst är jag det. Jag har nyligen visat film på festivalerna i Kassel och i Uppsala, föreläst på tre förberedande konstskolor och fläkt upp min portfolio för en bunt gallerister men i sann ”Nextopia”-anda grämer jag mig för att jag inte har en stundande utställning.

Johan menar att det är mycket lättare att slå igenom utomlands istället för att fixera sig vid det svenska konstlivet. Det är inte första gången jag hör det och jag antar att det stämmer. Men när ska jag få tid till att både etablera mig utomlands och göra konst när jag inte ens fixar tillräckligt med konst här? Till saken hör att jag inte bara upprätthåller myten om mig själv som konstnär utan även myten om mig själv som konstkritiker. Visstja, jag missade att åka till Berlin och etablera mig där. Skulle jag ha gjort det innan eller efter jag sett kulturnyheterna på TV? De som jag också alltid missar. Förresten, varför skickade jag mitt manus bara till sexton svenska förlag? Det finns ju mängder av förlag i New York... Johan är snäll, han vill bara hjälpa till. För att lugna mig lite skämtar han att han inte heller skulle vilja fly fältet om han hade en så fin lägenhet.

Och nu kommer vi till nästa hinder, till ett argument som jag aldrig trodde skulle komma över mina läppar: jag har vänner här, man här och en snygg lägenhet. Jag orkar inte och vill inte bosätta mig någon annanstans. Mina föräldrar kom hit för tjugo år sen för att det var omöjligt att leva i Polen. Har det blivit omöjligt att leva här också? Måste jag bryta upp igen? Visserligen skulle jag inte komma dit som flykting och utan att kunna språket men allt sånt tar tid. Språket också, där har vi en ordentlig smärta, för även om jag inte är författare så har jag (såsom jag tror) en författares förhållande till språk. Svenska är det enda språk jag kan ordentligt och en stor del av mig utplånas om jag inte får använda det. Men konsten då? Konsten!

På Nationalmuseum har jag stått och guidat om driftigt folk som levde vid förra sekelskiftet: ”de konstnärer som hade självrespekt åkte till Paris.” Hurdan konstnär är jag själv då? Jag har det för bra i Stockholm för att åka på vinst och förlust till Berlin, leta upp en industrilokal och börja om. Nu är det inte det Johan menar att jag måste, men jag borde se mig själv i ett större perspektiv. Mina föräldrar ville också vidga horisonterna för mig, de gav mig ett internationellt gångbart förnamn och flydde från östblocket. Det har alltid blivit problem med ”Magdalena” och Sverige genererar inte direkt några slag på den stora trumman. Så istället för att hatta runt i nordöstra hörnet av Europa och döpa barn bibliskt och ängsligt borde de kallat mig Tomtebloss och slagit ner bopålarna i England, Tyskland, Frankrike eller USA. För det som händer där händer i världen medan det som händer i Sverige händer i Sverige.
(Till mina föräldrar som alltid läser min blogg och missförstår allt: jag älskar er, ni gjorde alla rätt, jag ångrar inte ett skit.)

På kvällen träffar jag min vän Fredrik. Han har bestämt sig att återupprätta sitt liv i Frankrike. Han har en fransk själ fångad i en svensk kropp och han analyserar sin belägenhet: ”Jag har bott här i femton år sen jag kom tillbaka från Paris förra gången. Femton är länge nog!” Varje gång han ser en fransk film eller läser en fransk bok så vet han att det är där han hör hemma. Så säger han på den thailändska restaurangen. Det kan vara så enkelt.

Strudel i Kassel

Richards och min film om en tjuv har blivit utvald till Kassels dokumentärfilmsfestival och vi regissörer är bjudna. Självklart åker vi dit. Redan på Arlanda börjar Richard skämta om att han ställer sig upp och berättar för alla ”medan vi ändå väntar” om oss och vår film. Allteftersom resan framskrider förflyttas dock fokus från vår film till Tyskland. Både Richard och jag har skoltyskan latent i oss och en ständig lust att tolka allt i detta arma land till det sämsta. Således har Tyskland en ariskt blå himmel. Sedan kommer turen till Kassel, vari består dess kasslighet och vad är det som gör att staden inte skulle kunna vara svensk? Jo, det är alla dessa oförsonligt gråa klossar i öststatsfunkis, turkiska vattenpipor i skyltfönstren och spritbaren i kyrkan. Över till filmfestivalen:

Vi ackrediterar oss och får kort med koppel om halsen. Synd att kortet inte är identiskt med Uppsala kortfilmsfestivals, där endast filmens engelska titel och mitt namn stod. Således: ”Magdalena Dziurlikowska There are no limits to what I can do”. Onekligen en passande yrkesbeskrivning. Nåväl, Richard och jag bestämmer oss för fyra filmprogram och blir besvikna. Det som serveras är dokumentärt tråkiga och ändlösa kortfilmer och vi går i förtid från varje filmblock. Vi ger dem chans på chans men de bättrar sig aldrig. Visserligen finns det ett försonade drag i varje film och programmen är tematiskt genomtänkta men det räcker inte.

Sent på kvällen är det vår tur att visa film och den rullar klanderfritt men publiken rullar inte med. Tyskarna är vana vid dubbat och förstår ingenting trots den engelska textningen. Vi är vana att visa tjuvfilmen till skrattsalvor, nu är den välfyllda salongen knäpptyst. Situationen är helt absurd. Richard och jag vänder oss mot varandra och gapskrattar. Sedan följer en rad ändlösa kortfilmer vilka snittar på fyrtio minuter. Ska vi gå? frågar jag Richard, och vi rymmer från vårt filmsamtal! Det hade ändå inte gett någonting att komma upp på scenen och säga: ja, det var alltså vi som gjorde den femte filmen, den som handlar om en tjuv, minns ni den? Richard är dessutom febrig och sjuk, så vi går till hotellet. När Richard visade en film på festivalen i Toronto undrade kompisarna efteråt om han fick regi-knulla. Nej. Och i Kassel… det skulle i så fall vara om vi ställde upp för varandra, vilket ingen av oss hade lust med.

Nästa dag övergår Richards förkylning i astma och jag känner att jag måste ta en promenad. Jag går i Kassels extremt utdragna och platta barockpark. Jag går spikrakt i en timme längs kanaler, dammar och lusthus. Till höger och vänster är det skir vegetation och joggare. Efter en timme tar parken slut och där finns ett tillräckligt tätt buskage för mig att kissa i. Sen vänder jag och går ätandes min medhavda proviant av riskakor och nötter. Richard och jag sammanstrålar exakt samtidigt på hotellet. Han hade också gått i parken visar det sig. Men han såg ingen damm och varken kissade eller åt. Istället gick han i cirklar och undrade vad han gjorde i Kassel. Där har vi svaret till varför Richards och mitt samarbete funkar. Vi är hemskt olika, men gör ändå samma sak och vår timing är perfekt.