onsdag 22 december 2010

Till låns

Till sin julshow har Niklas skrivit en låt som handlar om mig. Han sjunger den vid pianot inför trollbunden publik. Låten heter ”Till låns” och går så här:

Jag ville väl. Jag ville dig. Och jag fick dig. Till låns.
Till låns av ett liv som skänkte en tid som levde oss runt. I rus, i frid, i mening, i kamp.
Det var en tid. En tid som var till låns av ett liv som började ställa krav. På dig. På mig. På oss.
Då gick det inte. Lånet var slut. Det var dags att börja betala av.
Med dagliga strider i tomhet och sorg började resan tillbaks. Mot ensam, frihet och uppgiven fröjd.
Det var en saga. Och den finns kvar i den berättelse som blev vår.
Så kort. Så intensiv. Så svår. Och hela tiden bara till låns. En tid.

Jättefint. Klart jag grät när jag hörde den första gången, men nu hör jag den för femte gången och istället för att grina säger jag att Niklas har mig på omlån i vinter. Så vi skriker julsånger i bilen (ja, jag har lättare att pricka tonerna om jag får ta i), vi köper fikon i cognac och hänger upp ljusslingor i fönstren. Det blir ännu en jul i Sävedalen.

Julshow

Niklas och Clara glänser i sin julshow på Atalante. Hon sjunger, han spelar och orkestern backar upp. Clara som tycker om tider som flytt går upp på scenen i lösögonfransar, partyhandskar och fjäderboa. Hon kör låtar från 10- till 40-talet och en del nytt som Niklas skrivit. Hennes röst är en kabarédivas, mörk, stark och häftig. Gud, tänk att kunna sjunga så. Niklas sitter vid pianot och spelar som en ängel. Gud, tänk… Men nu är det paus, nu är det inte tänk längre utan agera. Jag springer ut, jag har också en uppgift. På grund av manfall får jag stå i baren.

Naturligtvis vill alla dricka på samma gång, kön står som en klump framför mig och handhavandet är bökigt. Det hela underlättas inte heller av att jag själv bara brukar dricka vatten. Jag har ingen aning vad som skiljer punsch från sherry, jag tittar länge på flaskorna och frågar Niklas saker som ”var är den tredje spriten?” För Niklas svischar förbi ibland, ett lejon i vit skjorta, slips och kavaj. Jag pillar på blomman i hans kavajslag och säger ”den vita nejlikan är grön”, medan kassaapparaten piper. Undrar vad alla tror om oss. Det spelar ingen roll vad de tror. Jag tänker åt dem ”oj, tror den där inkompetenta kassatjejen att hon har chans på stjärnan?”

Hemma på kvällen spelar jag lite låtar för Niklas från Spotify och sjunger med. Han somnar i mitt knä, så jag kan sjunga hur falskt jag vill. Jag kör min egen julshow.

söndag 12 december 2010

Sista gången

Det är den sista veckan på Zon Moderna och vi samlas tre dagar i rad. Sliter med utställningsarkitekturen och städar rummet. Jag bär sopor, dammsuger och spikar fast mattor, tills jag kommer på att eleverna kan göra allt detta också. Jag sätter de i arbete. Nackdelen blir att jag får förklara i detalj vad som ska göras, och det är där tiden inte räcker till. Det är där som Lena och jag till slut gör deras jobb. Men så är det inte alltid. Flera tar ansvar och arbetar heroiskt i det tysta. Och utställningen tar form. Äntligen kan man se det diagonala mönstret av trasmattor på golvet. Äntligen växer skärmarna fram och skapar små rum där verken flyttar in. Verken, konsten, det är klart! Men inte helt och hållet. Många elever har varit sjuka och inte hunnit klart. De får komma tillbaka och avsluta sina verk nästa vecka. Då får de träffa Lena, för min tid med Zon Moderna är slut. Konstigt.

Jag knäcker en chokladkaka i bitar och samlar ihop gruppen. Det har varit intressant att lära känna er, säger jag. De nickar, inte bara av artighet. Jag säger att vårt arbete har varit ett äventyr som gått genom alla klimatzoner. Ett leende sprids. Åh, det har verkligen varit en stark upplevelse och ett minne för livet, och nu är det så märkligt att säga hejdå. Jag är inte gjord för det och ändå består mitt liv av så många avsked. Alla dessa frilansuppdrag och ständiga uppbrott. Vi ses på vernissagen nästa vecka, tillägger jag. Jag tillägger det många gånger och börjar snabbt prata om något annat. Att jag ska ta ett tåg om ett par timmar för en anställningsintervju (på Paletten, de söker ny chefredaktör). Det är himla tur att jag har den där intervjun. För vad skulle jag annars göra? Tja, fortsätta med mitt liv som vanligt kanske? Men mitt vanliga liv har ju helt gett vika för Zon Moderna. När jag kommer hem ikväll öppnar jag ett dokument på datorn. ”Att göra” heter det och jag har inte rört på veckor. Gud så skönt det varit. Men jag har längtat efter mitt vanliga liv också.

Schack matt

Tre tjejer i gruppen gör ett schackperformance. Det ska vara levande schackpjäser som agerar i ett drama, spelet om Sverige. Striden står mellan den traditionella och den moderna sidan. De har skrivit manus, hittat på koreografin, gjort masker och målat schackgolv. De har kontaktat MM:s vänner och föreslagit att de ska vara aktörer i spelet. Nu är det dags. Nu har golvet lagts ut i en av museisalarna och modernas tre fotografer springer runt och riggar kamerorna. Alla schackpjäserna samlas. Den vita drottningen står i höga boots, fluffig kappa, och lösögonfransar. Men var är den svarta drottningen?

Den vita drottningens kompis, tjejen som ska spela den svarta sidans stolthet är borta. Hon har försovit sig. Lena ringer och vill fixa en taxi, men det är för sent. Spelet måste börja. Du får vara den svarta drottningen! Jag? Ja. De sätter en krona på mitt huvud och snör på mig en korsett. Jag står rakare än jag någonsin gjort och lyckas komma ihåg mina repliker. De andra schackpjäserna sköter sig också, när vi kör scen efter scen och det blir sagolikt bra på film.

Den riktiga svarta drottningen kommer precis när vi filmat klart. Jag tar av mig kronan och sätter på hennes huvud. Åh, det kan vara så lätt att missa ett kungarike, även om det regnar kronor från himlen.

måndag 6 december 2010

Niklas är i stan

Niklas har slitit sig från Göteborg och är i Stockholm i tre dagar. Så ser mitt förhållande med honom ut. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela. Och kanske inte han heller när han sa att han ville ”allt” med mig. Men om det nu är så, så måste vi fixa allt på tre dagar.

Niklas följer med mig till mitt Zon Moderna-jobb på Moderna Museet. Där behöver saker köras. Varken Lena eller jag har körkort och teknikerna är lediga, sjuka eller upptagna. Niklas och jag kör till Hjorthagen. Det är tät dimma och man ser inte femtio meter framför sig, men vi hittar rishögen som parkförvaltningen tipsade om och lastar in två stora träd i bilen. Sen snabbt tillbaka, för att sponsorerna ska komma till Zon Moderna och jag ska ta hand om dem. Sponsorbesöket går mycket bra. Eleverna som behöver träd till sin installation blir också mycket nöjda. Men var är lunchen? Lena som brukar fixa den, var är hon? Eleverna tittar på mig, och jag svarar sanningsenligt att hon är ute på vägarna med min man. För Niklas kör mer idag, han kör hela dagen. Han hämtar skrivbord i Bromma och skrivmaskiner på Söder…

När Niklas kommer hem efter körningen får han konvertera film. Jag ska ha med en film på Vårsalongen, en film vi samarbetat i. Nu ska den exporteras i lagom bitrate för att inte förlora HD-kvaliten men samtidigt inte vara för tung. Följande format är tillåtna H.264, Matroska (MKV), MPEG1, MPEG2, MPEG4, TS, WMV9 HD (VC-1), Xvid, vob. Det är inte så att jag är helt tappad bakom en vagn, men grejerna är ganska svåra, även för Niklas som har tjugo års längre erfarenhet av det än jag. Efter ett antal trial and error fixar det sig.

Andra dagen får Niklas korrekturläsa mina texter. Den ena om Inge Schiöler, den andra om Martin Wickström, totalt 20 000 tecken. Sen är det dags att åka till mina föräldrar på middag. Men det är inte vilken middag som helst, det ska sjungas polska julsånger. Niklas tar med sig gitarren och lär sig melodierna på stört. Vi sjunger dåligt, han spelar himmelskt, och allt blir väldigt lyckat.

Sista dagen som Niklas är här måste vi lägga schemat för Kokkola. Det är en konstskola i Finland där vi ska vara gästlärare i två veckor. Schemaläggningen är komplex. Det ska vara en kurs i video, allt från manus, via filmning, redigering, efterarbete och export, men inte bara det. Vi ska också ha konstteoriföreläsningar, ekonomikurs och portfoliokurs. Niklas och jag sitter länge och råddar och jag blir sur. Sur inte bara för schemat, utan för att han ska åka tidigt nästa dag. När vi äntligen blir klara med Kokkola och jag lugnat mig något kommer jag på en sak till. Jo, jag har köpt ny mobiltelefon och kan inte öppna den. Det är som att försöka öppna en trilobit. Niklas tar i allt vad han kan, men kan inte heller till en början. Sen går det förstås. Och han hjälper mig med telefonen också.

Jag tycker inte heller det är idealt att Niklas måste hjälpa mig med allt. Jag hade också velat ha körkort och kunnat öppna mobiltelefoner. Men jag förstår bara inte hur andra klarar sig helt själva i sin vardag. Vissa saker kanske man till och med vill göra tillsammans? För det ses väl inte som våpigt att jobba med korrekturläsare eller undervisa som duo? Hade Niklas och jag dessutom bott i samma stad så hade vi inte behövt göra allt på tre dagar. Då hade gracerna spridit sig över några månader och jag hade inte behövt ha dåligt samvete. Och det viktigaste av allt, detta "allt" vi en gång ville och sa, det avser inte summan av ovannämnda göromål. Det är något större som jag inte längre orkar med, för jag betalar det med så mycket ensamhet.

torsdag 2 december 2010

What would Jesus say

Jag blir inbjuden på frilansmingel och film. De visar What Would Jesus Buy, och den är rolig, men paret som sitter bakom mig är inte alls skoj. Mannen tar hela tiden spjärn med knänen mot mitt säte och ändrar ställning. Det känns som sparkar i ryggen. Jag säger till.
Första gången jag säger till: mannen förnekar att han har vidrört mitt säte, bara sätet bredvid.
Andra gången jag säger till: mannen låtsas om ingenting. Han stirrar bara förbi mig.
Tredje gången: kvinnan säger att det var hon den här gången. Hon säger att det är märkligt att jag känner av det. Hon säger att de har långa ben.

Det är kanske inget märkligt med att man får säga till någon, och att den personen säger ursäkta. Men istället för ett oj, ursäkta, är det alltså så här man ska göra:
1. Förneka händelsen.
2. Ignorera den som säger till.
3. Säga att den som blir utsatt för obehag är konstig.
4. Hävda att de måste göra något som stör deras medmänniskor för att de är beskaffade på ett visst sätt.

tisdag 30 november 2010

På en vit häst

Jag sitter i min lägenhet och skriver en artikel. Grannarna bakom vardagsrumsväggen spelar TV-spel och det mullrar som ett åskoväder. De spelar hela dagarna. Vi har bråkat tre gånger. Grannen bakom sovrumsväggen har däremot skärpt sig och slutat röka. Annars kände jag av varje cigarett han tog. Grannarna under pratar. Ja, det hörs också. Varje gång någon öppnar käften eller går över golvet i en funkislägenhet så hörs det. Jag har fem grannar, så många grannar man kan ha och ändå ha fönster, och alla lever ett normalt liv. Det vill säga att de är hemma på dagarna, jobbar natt och har efterfester till 04.00. Så såg inte det vanliga livet ut då de lyhörda husen byggdes av rubbade män i hatt. Då var det ordning.

Jag skriver, som sagt, en artikel. Den handlar om Erik Aaltos alter ego Sir Eric Beyond och ska publiceras i Artlover. Jag kollar upp honom på nätet. Sir Eric poserar på en vit stegrande häst. Hm… Ända sedan jag flyttade in i detta snygga funkishelvete har jag klagat. Åh, kan inte någon bara komma på en vit häst och rädda mig? Underförstått att han har en lägenhet jag kan flytta till. Okej, Sir Eric har alltså hästen. Jag kollar in hans cv. Men vad fan… Han bor på samma gata som jag. I ett exakt likadant hus. När det för en gångs skull finns en man på en vit häst så bor han i samma funkisskit som jag. Jag återgår till att skriva färdigt artikeln istället för att ringa honom.

Utställningsarkitektur

Det är vernissage på Zon Moderna nästnästa vecka och inga verk är klara. Jag försöker vara överallt samtidigt och hjälpa eleverna. Men egentligen är det en annan sak som det är ännu mer bråttom med. Utställningsarkitekturen. Hur ska rummet gestaltas? Vad? Jo, rummet som är ganska intetsägande och slitet ska väl göras om på något sätt… Du kanske har några idéer? Så säger Lena till mig medan jag ser ut som en fån. Inte hade jag tänkt mig att det skulle hända något med rummet. Eller, visst, de solkiga väggarna kan väl målas mer vita. Men sen hade jag bara tänkt mig att verken skulle ställas där och that’s it. Precis som det är på Mary Kelly-utställningen, exempelvis. Skillnaden är att vårt rum inte är en toppklassig museisal där allt ser bra ut och att vår utställning kommer att bestå av många olikartade verk som mår bra av något samlande estetiskt grepp. Dessutom har alla tidigare Zon-konstnärer förhållit sig till rummet på något sätt.

Ok, bara jag vet det så ska jag nog hitta på något. Jag borde fattat. Jag börjar spåna på idéer om trasmattor, frigolitberg och bubbelplast och blir riktigt entusiastisk. Från att ha ställt mig skeptisk till idén går jag loss. Men kommer jag att hinna? Det är där vi börjar fundera på en utställningsarkitekt. Någon som kan spinna vidare på utställningens tema och skapa en miljö som lyfter verken. Lena har en vän som kan vara den person vi söker, Birger Lipinski. Han har arbetat med utställningsarkitektur på Moderna Museet tidigare och känner till rummen som sin egen ficka. Vi installerar Skype och ringer upp Birger som tillbringar vintern i Brasilien. Med hjälp av några stödord för vad vi vill uttrycka i utställningen gör Birger ett förslag. En skiss som vi köper rakt av. Det är löpande trasmattor i ett diagonalt rutnät, vissa mattor går upp på väggen, och avskiljande skärmar av träreglar och bubbelplast. Det ser fint ut, som en korg eller en present, kostar peanuts och teknikerna kan banka ihop det på en pisskvart. Hoppas vi.

På kvällen kommer det ett mail. Det rör något helt annat, men handlar ändå om samma sak. Jag ska vara gästlärare på en kurs för inredningsdesigners på Mälardalens högskola. Från att ha varit ytterst tvär till utställningsarkitektur blir jag nu indragen i det mer än någonsin.

fredag 19 november 2010

Snurror

Tiden på Zon Moderna har händer, fötter och vingar. Den förflyttar sig snabbt som ett vidunder. Efter två dagar har det gått tre veckor. Vi står halvvägs och men är långt ifrån halvfärdiga. Vi jobbar, men det finns en tröghet och den beror på två saker. Den konstnärliga processens karaktär och materialvalet.

Lena och jag vill att eleverna ska försjunka i en kreativ, tankeutvidgande process. Att de inte ska få en bilduppgift utan att de ska testa olika infallsvinklar på det de är intresserade av. Om det nu är träd, striptease, porslinskoppar eller stress som de fastnat för så ska de leta bilder och information på nätet om det. Utforska sitt ämne och skissa på gestaltningsförslag. Vi vill inte att de ska nöja sig med första bästa bildlösning de kommer på. En del gånger går det jättebra, elever glöder och jobbar. Andra gånger visar det sig vara svårt att förankra. Lena och jag stöttar, berömmer, skäller, hjälper och fixar. Vi förklarar i fyrtio minuter för en elev hur hon eller han kan gå tillväga. Men efter tio minuter är eleven sysslolös igen. Så kan det vara för mig också, i min egna konstnärliga process. Att jag i teorin vet vad jag ska göra, men att jag sen inte riktigt bottnar i det i praktiken. Men när jag ska ha hand om fjorton elever som går igenom en sådan svår sak så känns det som att ha fjorton snurror. Jag springer till en snurra, snurrar igång den, springer till nästa, men då har den första snurrar stannat…

Det kan också handla om att folk är sjuka eller glömt ta med sig hårddisken med bilderna på. Precis så har jag också gjort, kommit till ett viktigt utställningsmöte utan bilder, för hårddisken låg hemma. Jag förstår så väl, men jag är också orolig för att vårt arbete blir stillastående.

Den andra stötestenen är materialet. Vi vill inte ställa fem kilo lera på bordet och säga gör. Vi vill att de ska tänka efter vilket material de vill arbeta med. Jag har blivit positivt överraskad över att så många vill arbeta konceptuellt med installationer. Att de har visualiserat starka och känsliga verk och att de är öppna för ett, för de, okonventionellt sätt att jobba på. Men en sådan process kräver att Lena och jag ringer och fixar. Vi ringer till parförvaltningen för att få tag på ett träd, till neontillverkare för att få offertförslag och till privatpersoner från Blocket som säljer runda bord. Vi tycker inte att eleverna är i position att kunna göra det själva. De har exempelvis inte budgetansvar. Så det blir Lena och jag som mailar Moderna Museets vänner och frågar om de kan ställa upp som schackpjäser i ett performance och kontaktar museets fotografer för ett stort foto inne på Nationalmuseum. Åh, det tar aldrig slut, det är logistiska trapetskonster och vi har försatt oss i det helt själva.

Att ringa och fixa ett träd istället för att göra det för egen hand i papier-maché är en vanlig strategi för konstnärer idag men ett sådant handlande tar tid. Och vad ska man göra när det svaras att jo, ett träd, det kanske vi har nästa vecka? Ligger det konstnärliga arbetet nere då? Det är därför Dan Wolgers säger att man ska ha fem projekt på gång samtidigt. Så att man inte blir sysslolös när man blir strandsatt i ett projekt. Men på Zon Moderna har vi inte tid att ha så många parallella projekt. Elevernas plan B får vara att hjälpa varandra, titta på konst och göra studiebesök. Igår gick vi till Magasin 3 och till en ateljékorridor där Thomas Broomé och Jens Fänge tog emot oss i sina universum. En mycket givande eftermiddag att ha med sig som inspiration till nästa veckas tuffa jobb.

Ok, och i privatlivet då? Det som jag inte skriver om när jag skriver blogg för Moderna Museet och kopierar över texten till den här bloggen? Jo, Niklas och jag har haft en fin vecka i Stockholm. Vi har bråkat, varit nykära, sett film, köpt stereo, högläst skönlitteratur och sjungit. Jag har skrivit en ansökan som Niklas hjälpt mig med och jag har hjälpt honom med en fotografering. Men oavsett hur mycket vi gör känns det ändå inte som att vi inte hinner allt vi vill. Vi lägger oss 03.00 på natten. Vi kommer aldrig att bli klara med varandra.

fredag 5 november 2010

Höstlov: saknad på nätet och skratt i Gävle

Det är höstlov på Zon Moderna i Stockholm, vilket innebär att alla håller till på nätet och skriver att de saknar varandra. Jo, jag håller med, även om det är skönt att slippa konstpedagogiken ett tag. Men nej, jag slipper den inte. Jag åker till Gävle och leder en videokurs i Gävle Konstcentrums regi.

Till kursen kommer det tjejer från högstadiet och killar från mellanstadiet. Vi gör två filmer, en dans- och en actionfilm. Ni kan ana vem som gjorde vilken. Hursomhelst är det riktigt roligt, och det var väntat. Jag har ju valt att arbeta med videokonst av någon anledning... Man skrattar massor när man spelar in, sen skrattar man stort på nytt när man ser materialet igen och klipper i det. En sån lyckligt gapflabbande process har man definitivt inte när man fotar, målar eller skulpterar. Jag brukar säga att jag valde video för att där finns både bilden och berättelsen, det visuella och det verbala. Men är det egentligen så att jag valde video för att man har så himla kul när man jobbar med det?

Det är den ena sidan av steken. Den andra sidan är all frustration inom inspelningsteamet och strulande teknik, och då är det verkligen inga glittrande skratt som hörs. Tekniken var under kontroll i Gävle, men gruppdynamiken fick sig ibland en törn. Jag sa till en av tjejerna: ”Varje gång jag och min kille spelar in en film blir vi sura på varandra.” Hon sken upp. Vad kan vi lära oss av det? Ingenting. Men jag hoppas att någon på Zon Moderna vill arbeta med video.

Jaha, vad var det här för rafflande upplösning? Vad var där här för blogg? Inga utelämnande detaljer, inget som handlar om förhållanden eller Niklas... Niklas säger att min blogg blivit trist. Men det tar emot att skriva om allt det svåra vi går igenom. Och allt det fantastiska vi har... Det känns inte heller riktigt som bloggmaterial. Världen har plötsligt blivit så allvarlig.

tisdag 26 oktober 2010

Andra veckans kaos

Hej och hå till gruvan vi gå. Det är den första dagen av den andra veckan och allt har börjat kännas invant. Folk vet vad som kommer att hända, vad de kan förvänta sig… Så är det på ett plan. På ett annat plan är det kaos. Plötsligt vet folk inte vad de vill göra och ritar ögon med långa ögonfransar i sina böcker. Jag tar Lena åt sidan, kommer vi verkligen hinna genomföra projekten? Ja, säger hon. Absolut. Hon har varit med i så många år, hon borde veta. Jag bestämmer mig för att lita på henne. I alla fall kommer det inte bara vara mitt fel om vi inte hinner. Meh, det är väl klart att vi ska hinna! Jag har lärt mig att jag är en hemsk tidspessimist, så det är inget att bry sig om.

Lena och jag har handledarsamtal tillsammans hela dagen. Vi är en duo som sätter oss på bägge sidorna om en elev och kör. För det mesta tycker vi likadant så eleven får samma sak serverad i stereo. Lyckligtvis uppstår viss variation då vi har olika sätt att uttrycka oss på. Hursomhelst, vi går igenom samtliga projekt och försöker destillera essensen. Vad är ditt ärende med det här projektet? Vad är kärnan i det du vill? Svåra frågor. Frågor man ställer till fullfjädrade konstnärer. Men vi måste göra så för att komma loss från ett vanligt tänkande i bilduppgifter. De måste våga ge sig in i en konstnärlig process.

Likadant är det med bloggen som eleverna lagt upp. Lena och jag är stormförtjusta över all energi, alla filmklipp, foton och glada tillrop, men vi saknar en berättelse om konsten. Konsten vi ser och konsten vi gör under de här veckorna. Hur ska jag säga det till dem på ett bra sätt? Jag lyckas inte. Stämningen sjunker trots att jag berömmer dem, trots att jag bugar för dem på skämt. Jag levererar ju viss kritik och sånt är känsligt. Men vi landar mjukt ändå. Två elever utses till att föra en processdagbok och intervjua de andra. De ska få de andra att formulera sig om utställningarna vi ser, och om det egna arbetet. Det ska inte kännas pliktskyldigt och trist. Jag skulle dö om jag inte fick fläta in humor i allt jag gör. Jag tror att vi förstår varandra där.

Underbart. Lena och jag går ut från mötet med de två eleverna och viskar ”underbart” till varandra. Gud vad bra. Så är det ofta under den här dagen. Att vi när vi pratat klart med en elev blir alldeles saliga över hur bra det går. Och när vi inte är saliga, när projekten inte känns lika självklara är vi väldigt nyfikna på vad som kommer att hända. Jag bättrar på sminket och ser fram emot morgondagens kaos.

torsdag 21 oktober 2010

Svenskhet och tårta, kärlek och hat

Idag kommer det en ny elev till gruppen. Jag visar honom utställningarna, visar honom mina verk och när jag är klar tar Lena vid. Vi berättar allt det vi berättat för eleverna hittills och vi är glada. Vi brinner för det här och jag får för femtioelfte gången en aha-upplevelse om att jag älskar konstpedagogik. Det är ju konst, och bara det är häftigt, men sen är det möten med människor som man kan berätta intressanta och roliga saker för. Vi skrattar och utforskar världen tillsammans. Jag gör så att det lyser i deras ögon, de gör så att de lyser i mina. Finns det något bättre? Tidigare jobbade jag som guide på Moderna Museet och nu korsar jag mina egna spår i ny skepnad, som konstnär. Jag slutade guida när jag började skriva konstkritik, det skulle uppstå lojalitetskonflikter annars. Skrivandet älskar jag också, på andra sätt, mer om det en annan gång. Nu till den nya eleven.

Han har en utländsk bakgrund, är uppvuxen i förorten och han säger att han inte visste att det fanns rasism förrän han var 11 år och började åka in till stan. Där han är uppvuxen är alla olika. Vi pratar om vad han vill göra på Zon Moderna och han skissar snabbt upp en minimalistisk installation i sin anteckningsbok. Det är fyra stolpar, alla kastar skuggor åt samma håll förutom en. En skugga går åt ett annat håll. I Sverige är alla olika, det är vad svenskhet är för mig.

Jag samlar ihop hela gruppen och vi pratar igenom idéerna som kom upp under gårdagens enskilda samtal. Det handlar om en mängd saker på gott och ont och om hur man kan gestalta känslor. Vi pratar om fikakulturen där det är viktigt att hålla sams. Det är fint med god stämning, men vad gör man med allt det som inte ryms i trevligheten? De mörka känslorna kan kanske uttryckas med texter inne i kaffekoppar och det ljusa som man visar upp på kopparnas vita utsida? En elev säger att svenskar söker trygghet och följden blir att de inte vill säga upp sig från ett dåligt jobb eller avsluta ett uselt förhållande. En annan elev säger att kurder är mycket mer så, att svenskar hela tiden söker sig till friheten och vill testa sina vingar.

Vi pratar alkohol som en flykt från landet lagom. Skulle man kunna ställa dalahästar runt en vodkaflaska och inne i flaskan en massa andra djur som hästarna förvandlas till när de dricker, eller kommer det bara tolkas som om man hatar Sverige? En elev säger att hon var stolt över att vara svensk tills SD kom in i Riksdagen, och det kanske inte var SD:s mål att svenskar skulle känna sig förödmjukade? En annan elev berättar om hur svårt det är att förklara för hennes filippinska släktingar att de måste stå till höger i rulltrappan. De vill inte stå på rad, de vill stå bredvid och prata. En elev vill göra ett projekt med asagudar eller kungar. Jag säger att han ska undersöka vad som är så svenskt i svenska symboler. Tor som var så hetlevrad, han var ju värsta blatten, och att Karl XII gillade turkisk mat. En elev vill undersöka fördomar som svenskar har mot svenskar. Hon har fått slåss mot förutfattade meningar om sig själv på grund av sitt utseende. Så hur ser en svensk bitch ut?

Vi avslutar dagen med tårta. En i gruppen fyller år och prinsesstårtan delas i arton tunn-tunna bitar. Sedan skyndar jag hem och där finns ingen. Ingen människa och garanterat ingen tårta. Det är första gången i mitt liv som jag bor själv och jag hatar det. Men i Sverige ska man gilla att bo själv. Jag har ett distansförhållande med en man i en annan stad. Sånt ska man också kunna klara av, tydligen. Jag kanske ska göra ett konstprojekt om det?

onsdag 20 oktober 2010

Guidefloran och det personliga samtalet

Jag kommer för sent. Jag satt uppe till 03.00 inatt, redigerade en text till tidskriften Konstvärlden och arbetade med bilder för en presentation jag ska ha ikväll på Berns. Min dröm har alltid varit att ha fullt upp och nu har jag fått mitt lystmäte. Jag äter frukost medan eleverna tittar på och Lena Malm drar det praktiska. Sedan delar vi upp oss. Hon berättar för halva gruppen om tidigare projekt på Zon Moderna, och jag… Jag kommer snabbt på att jag kan berätta om textbaserad konst för dem. Det var inget jag hade förberett men jag hittar det i stunden. Så sker det från dag ett, att Lena och jag faller in i ett smidigt sätt att komplettera varandra på.

Vi får en guidad visning av Modernautställningen med Anders Karnell och det blir många skratt. Anders som är en sann estradör drar igång sin show. Han gör personliga djupdykningar i fyra verk och får eleverna med sig. Direkt efteråt slinker jag in på en visning av Mary Kelly, en annan utställning och en annan guide. Göran Ståhle berättar också kunnigt och engagerat, men på ett helt annat sätt, med ett helt annat manér. Vad häftigt att man kan gå på två så olika visningar på Moderna Museet, att det finns så olika sätt att berätta som båda fungerar så bra.
Efteråt diskuterar Lena och jag om olika sätt att guida på och om konstpedagogiska tillvägagångssätt. Vi står i köket medan eleverna äter och tjafsar i bästa sämja. Jag säger att dialogpedagogik är en svår genre som få behärskar. Anders är bra på det, men det får inte bli den enda måttstocken. Ingen har dött av en kunnig föreläsning och balansen mellan vad man ger och hur mycket man släpper in publiken får prövas från fall till fall.

På eftermiddagen har jag handledarsamtal, enskilda samtal med varje elev. Vi går igenom deras idéer och hur de ska fortsätta. Jag blir imponerad av att många har tänkt till. De är entusiastiska och jag rycks med. Tillsammans utvecklar vi deras projekt. Ja, precis, vi utvecklar projekten där och då. I stunden, i samtalet kommer vi på nya idéer och det föds saker som ingen av oss kunde ana när vi satte oss ner för fem minuter sen. Sånt är härligt.

Andra elever känner sig mer vilsna. Det behöver inte alls vara dåligt. Du ska akta dig för idéer, så sa Anders Widoff till mig när han var min lärare, och nu säger jag det till dem. Ni kommer att ändra er tusen gånger om vad ni vill göra och det är bara ett hälsotecken. Ni ska bli oroliga om ni inte ändrar er. För då blir det tråkigt. Då blir utförandet av verket bara en transportsträcka. Till de som ännu inte vet vad de ska göra säger jag: you can’t hurry love. Du kan inte bestämma dig för att bli förälskad ikväll, eller komma på en idé idag, och man ska inte underskatta värdet av att sova på saken.

Själv sover jag inte, jag går till Berns och är en av föredragshållarna i Pecha Kucha. Det är en japansk föreläsningsform där varje talare får prata till 20 bilder och varje bild visas i 20 sekunder. Jag pratar på så mycket jag hinner, det blir en performance i sig. Efteråt får jag ett tack-mail från arrangören ”du var grym! Autentiskt förvirrad och stringent på samma gång. Sant konstnärskap.”

tisdag 19 oktober 2010

Dag 1. Nu gäller det!

Kvällen innan jag ska börja som konstnärlig ledare för Zon Moderna sitter jag och spånar på ett tema. Jag ringer mina kompisar ondgör mig över att det är en så svår utställning. Hade jag bara fått arbeta med Salvador Dalí eller Edvard Munch skulle det gått som på smör. Då hade jag kunnat peka på mina videoverk och sagt: titta, självporträtt! Titta, uppmärksamhetstörst. Personliga problem, färger, humor, surrealism och kärlek. Men finns inte allt detta i Modernautställningen? Jo, naturligtvis, men inte lika lättillgängligt och inte lika samlat. Det är en utmaning och hittills har jag sökt mig till just utmaningar.

Första dagen för Zon Moderna och jag skyndar dit i regn och blåst. Det är relativt tidigt. Allt som har med barn och skolungdomar att göra måste börja tidigt på morgonen och eftersom det här handlar om ganska vuxna människor, gymnasieungdomar, börjar vi relativt tidigt, 9.30. Lena Malm tar emot mig i Modernas verkstad, rummet där vi ska hålla till. Lena och jag ska samarbeta och jag känner att det kommer gå bra. Gruppen som redan sitter i en ring när jag stormar in får också godkänt vid första ögonkastet. Tack gode gud för att de inte ligger på golvet, flätar varandras hår och koketterar med att de inget vet. Så gör de alltså inte, och jag är evigt tacksam.

Vi presenterar oss och jag skriver snabbt ner vilka frisyrer alla har. På så sätt kan jag komma ihåg namnen, tills de klipper sig. Det är ett väl beprövat knep som jag brukar köra i olika sammanhang, men det funkar inte nu. De är för många och presenterar sig för snabbt. Nåväl, jag presenterar temat, det om olika konstnärliga strategier, om svenskhet och om forskningsprocesser (se föregående inlägg). Sen går vi till Modernautställningen, jag berättar om några verk och de får nosa på egen hand också.

Efter lunch har jag en presentation av mitt eget konstnärskap. Jag står i det stora auditoriet med en reflektor i ögonen och eleverna sitter en kilometer ifrån mig. Det är tyst. Det här är gång nummer 13 som jag föreläser om mitt konstnärskap sedan jag gick ut Konstfack 2008 och jag är van vid en mer karnevalisk stämning. Folk brukar skrika, skratta och tigga om mer. Så sker det alltså inte, även om det tänds något leende och lite frågor söker sig fram. När jag ventilerar det med Lena säger hon med eftertryck att jag inte ska ta det personligt, att det alltid är så första dagen. Det räcker som förklaring för mig. Men varför kom det bara en person från Moderna Museets hela personalstyrka när alla var inbjudna? Det förstår jag inte. Moderna, ni bjuder in en konstnär och sen är ni inte själva på festen…? Nåväl, en första dag har passerat och jag är taggad för nästa.

måndag 18 oktober 2010

Bakgrund: Temat för Zon Moderna hösten 2010

Varje konstnärlig ledare på Zon Moderna får hitta ett tema för arbetet med ungdomarna, ett tema som knyter an till den aktuella utställningen. Modernautställningen som jag går i dialog med är en samlingsutställning utan någon lättdefinierad linje. Vi kommer därför att arbeta från tre utgångspunkter.

1. Konstnärerna på Modernautställningen använder sig av en mängd olika uttryck, tekniker och material. Vilket arbetssätt skulle du välja om du var konstnär idag?
Skulle du jobba med performance, video, textil, måleri, skulptur, installation, teckning, textverk eller foto? Eller kanske en blandning av alla dessa? Skulle du arbeta själv eller i grupp? Skulle ditt arbete vara självbiografisk och handla om din vardag, eller skulle det handla om dig men vara fiktivt? Kanske skulle det istället handla om andra. Men väljer du det dokumentära eller det fritt fabulerande? Skulle du använda dig själv i din konst, skulle du exempelvis fota dig själv, eller skulle du be andra att ställa sig framför kameran?
Uppgift: Välj ett material och ett tillvägagångssätt som du känner skulle passa dig.

2. Modernautställningen utgår från en tydlig frågeställning om Sverige idag. Hur ser svensk konst ut idag och finns det något sånt som svensk konst?
Jag vill att ni ställer er frågan vad svenskhet är för er. Vad innebär det att leva i Sverige idag? Vad innebär det att vara svensk? Vad är Sverige för något? Var gärna personlig och ge din egen bild av detta. Ni kan, som sagt, arbeta med olika material, arbeta i grupp eller själva, välja att hitta på en berättelse eller dokumentera och kommentera något. Vi kommer att utveckla detta tema med diskussioner i grupp och i enskilda samtal.
Uppgift: Vad är svenskhet idag?

3. Många konstnärer på Modernautställningen använder sig av forskning i sin konst och jag vill att vi ska utforska vårt arbete med projektet genom att skriva en processdagbok. Dagboken skriver vi gemensamt utifrån de diskussioner vi har och lägger upp som en blogg. Det kan vara texter, foton och små filmer. Detta material kommer att sammanfatta våra dagar tillsammans. Naturligtvis är inte bloggen slutmålet, det är en del av projektet.
Uppgift: Att beskriva processen.

Vårt Zon Moderna projekt avslutas med en utställning där vi presenterar de färdiga verken.

söndag 17 oktober 2010

Bakgrund: Vad är Zon Moderna?

Zon Moderna är ett konstnärligt och konstpedagogiskt projekt på Moderna Museet som varit igång sedan 2004. Varje termin bjuder museet in en konstnär att arbeta med en grupp gymnasieungdomar apropå den aktuella utställningen. Hösten 2010 handlar det om Modernautställningen och jag är inbjuden! Gymnasieungdomarna brukar vara ungefär 16 stycken, komma från typ 4 skolor och gruppen träffas 15 heldagar spridda över terminen. Konstnären stakar ut kursen, väljer ett tema och samarbetar med konstpedagogen Lena Malm som alltid finns på plats. Zon Moderna-projekten kulminerar i en presentation av elevernas arbeten. Oftast en utställning i museets verkstad, men det har även varit happenings på stan eller performance i museisalarna.

Paris, Österlen och what not

När Niklas och jag övningskör kommer jag upp i 130 km i timmen på motorvägen innan han säger att jag måste sakta ner. Och ungefär i samma hastighet går hösten.

Niklas och jag åker till Paris. Vi hälsar på min kompis Fredrik som jobbar på Svenska institutet och bor hos honom i tjänstelägenheten mitt i Marais-kvarteren. Det blir lyckat. Vädret är bra, Niklas är snygg och jag kommer in gratis överallt med mitt presskort. Åh, Paris! När jag berättade att jag skulle dit fick folk gnistor i ögonen. Paris är romantik, och det känns också romantiskt för mig där, men varför? Vad är romantikens kärna? För mig handlar det om två saker.
1. Det är fler människor som är lediga. Fransmännen jobbar 35 timmar i veckan och går i pension tidigare. Fler människor sitter alltså i parkerna utan att göra mer än att drömma sig bort och dra handen genom sin älskades hår.
2. Människor kommer närmare varandra och har tunnare kläder på sig. Det är varmare i Frankrike och det är fler människor per kvadratkilometer. Därför snuddas det ben på caféerna och därför kan man stå och hångla långsamt vid floden utan att frysa häcken av sig.

Ok, dagen efter att vi kommer hem från Paris packar jag om väskorna och åker med smutskläderna till Skåne. Där undervisar jag en vecka med Thomas Millroth på Österlenskolan. Vi har en kurs i hur man skriver och talar om konst. Jag berättar om hur jag tänker när jag skriver, vi ser en utställning som vi recenserar, och de skriver om sitt konstnärskap. Jag har också föreläsningar och handledarsamtal. Eftersom jag bor på skolan och gärna sitter i elevköket blir jag indragen i fester, middagar och samtal långt in på natten. Det är en sorts handledarsamtal som tangerar allt från övernaturliga krafter till ätstörningar, och jag börjar undra vilka meriter som är lämpliga när man ska undervisa på en konstskola. Jag har hursomhelst full pott. Jag har försökt leva, och försökt ta reda på vem jag är. Tar man ett sådant uppdrag på allvar så utsätter man sig. Man går igenom smärta, lycka och hela landskap av existentialistiska frågeställningar. Och det är precis vad eleverna på skolan gör. Jag känner igen mig själv i dem, och det känns meningsfullt att vara en hjälp på vägen för dem.

Veckan efter att jag kommer hem från Skåne börjar jag som konstnärlig ledare på Zon Moderna, på Moderna Museet, och eftersom jag hittat på att en av mina arbetsuppgifter är att blogga om vår verksamhet så blir det mer skrivet av mig nu. Både på den här bloggen och på Moderna Museets hemsida http://blogg.modernamuseet.se.

torsdag 16 september 2010

Aboa

Efter alla kriser och med många tankar på hur vi ska ha det åker Niklas och jag till Åbo för att filma. Och det blir underbart. Det börjar redan på båten. Niklas har aldrig åkt på finlandskryssning, för det gör man inte från Västkusten, och vi är helt klart inställda på att testa allt båten har att bjuda. Vi dansar. Men inte bara lite i ett hörn, utan showar loss ordentligt. Eftersom jag ska spela in en film har jag med mig kläder jag aldrig har annars, men som jag jämt borde ha: klänningar och högklackat. Och eftersom det är lågsäsong har vi dansgolvet för oss själva. Orkester spelar, publiken applåderar, vi kommer fram till Åbo i gryningen, checkar in på hotellet och lägger oss för att sova.



Först mot sen eftermiddag går vi till museet, säger hej vi är här nu, till Turku-biennalens curator och börjar filma. Det går också förvånansvärt bra. Annars brukar vi båda bli gråtfärdiga när vi spelar in film, för det är så himla jobbigt. Knepet för den här eftermiddagen är att vi tar alla scenerna som ett test. Vi ska inte använda materialet, vi bara kör igenom allt. Sen sitter vi på en kinesisk restaurang med världens snabbaste service och dricker sött vin.

Inlullade i falsk trygghet möter vi dag två men då går det plötsligt dåligt. I filmen ska jag spela två roller, den jag är och den jag skulle vilja vara. Den andra personen är självsäker på ett lugnt sätt och saker fixar sig för henne. Hur ska jag kunna spela en sån när jag grips av panik? När vi ska flyga hem imorgon eftermiddag och filmen som ska bli klar inte ens är påbörjad? Jag minns inte replikerna och utstrålar allt utom värdighet. Naturligtvis kan jag inte vara den självsäkra som jag skulle vilja vara. Så dumt av mig att tro att jag skulle kunna det! Skulle jag kunna vara henne så skulle jag inte behöva göra den här filmen, säger jag till Niklas.


Vi betar oss ändå igenom scenerna. Vi blir också insläppta i den hemliga parken, en rest från tiden då museet var ett stadspalats åt en tobaksmagnat, och som fortfarande är privat mark. Jag har efter många mail utverkat tillstånd om att få bada i fontänen. Men det är mer kallt än kul. Jag tänker också på det de skrev, att jag gör det på egen risk för vattnet kloreras inte och byts sällan. I vintras gjorde vi en annan film, jag hällde ketchup på mig själv i femgradig kyla i ett norskt fjordlandskap och sen dess har jag en rödprickig kind. På grund av det vänder jag bara vänster kind till i nästa film. Men nu har det gått bort lite, och då ska jag bada i septiskt vatten så att jag får amputera något. Nej, så roligt blir det inte. Istället sitter vi på den kinesiska restaurangen och har glömt hotellnyckeln i parken.


Dag tre är en försoningens dag. Vi blir klara. Och något som jag bara anade konturerna av når fram till mig, det går väldigt bra att filma på Aboa Vetus & Ars Nova. Jag kan inte komma på något museum i Stockholm där det skulle finnas bättre förhållanden för att filma. Inget museum där det finns en generös lounge, med sköna soffor som varken känns lyxiga eller sjaviga, och bakelser som både är bra och inte sätter en i konkurs. Vi kan lämna kameran på bordet, utan att den blir snodd och utan att det stör någon. Jag kan hänga kläderna precis vid kassan och behöver inte strula med skåp och stället är öppet till 19.00. Det är snyggt och tillåtande. De gör sitt jobb som ett offentligt konstmuseum och det gör det möjligt för oss att göra vårt jobb.

Vi åker hem. Från flygfönstret ser vi den Åländska skärgården i skymningen och alla tusen öar i våra inre på vilka Niklas och jag har glidit ifrån varandra ter sig ändå ganska fina, så här på distans. Vi håller hand.

onsdag 25 augusti 2010

Cash

Jag har inga pengar. Jag har aldrig brytt mig om pengar och det var för väl, för då slapp jag bli jurist eller ekonom utan kunde lugnt välja att vara konstnär. Problemet är bara att när man inte har några alls, så tänker man på dem hela tiden. Pengar…! Det var inte så här mitt liv skulle bli. Men nu är det som det är, och då är det dags att gräva där man står.

1. I bostadsrättsföreningen där jag bor finns femhundra lägenheter. Många av dem har utsikt över Norr Mälarstrand, och har man det så har man också råd att ställa ner champagneglas i soprummet. Jag tar glasen och ställer upp på hyllan i köket. Men så slår det mig att jag även kan ta saker som jag inte vill ha själv, och sälja på Blocket. Jag frekventerar soprummet, men ser inget som kommer i närheten av glasen.

2. Via Internetdejtingen träffar jag män som gärna bjuder på mat och då kan man i rask takt boka upp: frukostdejt, lunchmöte och en mysig middag. En inte helt oväsentlig utgift i min budget skulle kunna falla bort helt. Så blir det dock inte. Jag tröttnar på dejtingen innan jag ens har satt min plan i verket, och om jag känner mig själv rätt skulle jag aldrig göra så.

3. Ibland går jag på promenader med en kille från kultureliten. Honom har jag inte träffat på nätet. Han vill visa mig många fina promenadvägar. Han berättar också en del intressanta saker när vi går tillsammans. Jag säger att jag snart kan ge ut en bok: ”Promenader med XX” Succén skulle tätt kunna följas av andra, mer pikanta titlar i serien, fantiserar jag.

4. De ringer från radion, de vill ha mig som gäst i studion till en debatt om konst. Under förutsättning att jag liberal. Ja, de har redan en konstnär som är vänster. Nu vill de ha en konstnär som är höger, så det blir lite dynamik. Mmgrph… ideal eller bröd? En kvart senare ringer det någon som vill ha sitt porträtt tecknat. Jag är väl konstnär, eller? Jo, men jag hatar att teckna. Inte heller där kan jag hjälpa dem eller mig själv.

Internetdejting

Jag har alltid velat dejta på nätet och nu ska det äntligen bli av. Med sedvanlig effektivitet och viljestyrka skriver jag upp mig på fyra dejtingsajter: Happy Pancake, Spraydate, Match och Parship. Min kontaktannons ser ut så här:

Känslostyrd storstadstjej. Arbetar som konstnär och skribent. Jobbar mycket tjänar lite. Tycker inte om TV, sport och matlagning. Tycker om långa samtal, promenader och närhet. Söker en man, 30-40 år, som arbetar med kultur och som har humor.

Ok, let the game begin! …Wow …Jag är hooked. Det här är ännu mer beroendeframkallande än Hemnet. Det droppar in besök, jag skyndar mig att kolla in deras profiler, och ju mer aktivitet man skapar desto mer syns man. Det flörtas, skickas leenden och bjuds in till chattar kors och tvärs. Om jag dessutom hade haft en mer insmickrande presentationstext så skulle det vara en syndaflod av mail. Nu får jag lite lagom sådär, och jag svarar alla. Men för det mesta svarar jag att vi inte är så lika. Tyvärr. Samtidigt slösar jag bort en massa tid. För vissa killar är ändå roliga att prata med i telefon i någon timme, men de är inte min kopp te. De är säkert fina och bra, men för någon annan.

Några vill jag träffa i verkligheten, men inte heller där blir det klick. Så känns det också för min kompis, men han tycker ändå så synd om tjejerna han dejtar att han ligger med dem. Dit har jag verkligen inte kommit. Jag får mig också en tankeställare. Efter att ha varit på en dejt mailar jag skuldtyngd att vi inte är så lika. Det kommer ett glatt svar att han tänkte så också. Här sitter jag och tycker synd om honom. Det är egentligen mig det är synd om. Jag dög ju inte heller. Och jag kommer duga allt sämre för en del killar söker bara tjejer som är yngre än dem, inte ens 38 när de själva är 38 utan högst 37. Jag påpekar det surt för några som hör av sig till mig och föreställer mig att jag bygger en feministisk värld, men min kompis säger att även en del tjejer letar enbart efter yngre killar. Han fortsätter: patriarkatet kommer inte att avskaffas, alla kommer bara att få det sämre.

En vecka efter att jag lagt upp min profil på sajterna raderar jag den. Internetdejting är både för bra och för dåligt. För bra, eftersom jag blir besatt av det. För dåligt för att det är så trubbigt. Det blir grisen i säcken även om man har foton och pratar i telefon i timmar innan man ses. Det finns inget som går upp mot ett möte i verkligheten. Men det här mötet i verkligheten är ofta på en krog där det är mörkt, där musiken överröstar allt och där man har ungefär femtio killar att välja på, till skillnad från flera tusen. Det var därför jag trodde att nätet skulle frälsa mig, men alla medier har sina trögheter.

Julikrisen

Den här bloggen borde ha blivit skriven för länge sen. Åland var fint i juni, Niklas och jag filmade på slottet, dansade och reste en midsommarståg. Vi tog de små färjorna tvärs över den åländska skärgården och badade bastu. Vi kom till Finland, på Turkubiennalens bekostnad, och hade ett hotellrum med en bild av en jättestor ros över sängen. Jag skrev ett manus som jag vill filma i Åbo, en film som jag ska ha med på nästa biennal. Och Niklas ska filma mig. Men sedan vet vi inte längre. Vi kanske måste göra slut. Vad? Varför? När vi berättar det för våra vänner känns det helt sjukt. Vi sitter där och är kära i varandra. Vi brukar bli sura efter fyra dagar tillsammans, och det var inte bara en idyll på Åland, men inför den stora krisen står vi bara kvar med alla starka och rena känslor. Vi skulle lika gärna kunna hålla hand medan vi berättar att vi ska göra slut. Men visst förstår vi varför vi ska göra slut, och här är mina skäl.

Jag vill ha barn. Niklas har detta bakom sig. Hans barn är tjugofem och tjugosju år. Han vill inte gå på föräldramöten på gymnasiet när han är sjuttio. Det är dags för akt tre i hans liv, en tid när han äntligen kan satsa fullt ut på sitt konstnärskap och ta hand om det han redan har. När vi träffades ville jag inte ha barn. Jag har ju gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn. Men med honom så ville jag, plötsligt, det var en chock för mig med. Och en chock till eftersom det är ganska bråttom, med tanke på mina år som tickar iväg. Fertilitetskliniker i Danmark tycker att kvinnor upp till trettionio har en sportslig chans. Fyra år kvar alltså. Niklas och jag går på promenad och gråter. Hade jag haft barn sedan tidigare så hade det inte varit problem. Hade jag varit garanterad att kunna få barn om tio år hade det inte varit problem. Hade Niklas och jag varit trettiofem båda två och med livet framför oss så hade det definitivt inte varit några bekymmer alls. Vi håller varandras händer och önskar det sistnämnda innerligt, men vad spelar det för roll? Det kommer ju inte att hända för det.

Skäl två är att Niklas bor i Göteborg och jag i Stockholm. Vi har byggt upp varsitt slott av sammanhang och ingen av oss vill flytta. Meh, nu får vi ge oss! Är det inte sånt man gör för den stora kärleken? Flyttar 400 kilometer? Jo, jag har alltid tänkt att jag ska flytta längre än så, till New York, London, Berlin eller Paris. Inte till Partille. Jag ondgör mig över Göteborg för Niklas på kvällarna. Det regnar hela tiden och folk pratar fult. På morgonen åker Niklas till jobbet och jag går ensam på promenad bland villorna i förorten. Hur har mitt liv kunnat bli så här? Jag älskar att vara hos Niklas, jag bor i hans hus i veckor, men jag är hela tiden på besök och har inte min egen verklighet. När Niklas kommer till Stockholm är det på samma sätt. Han är en satellit bortskjuten från sin egentliga värld under en begränsad tid. Vi packar och bokar biljetter hela tiden och vi kan inte säga ”hem” och mena samma sak. Det saknar jag mycket. Jag är inte gjord för att sova själv, äta frukost själv och arbeta själv hemma med mina egna projekt. Det hade mildrats om jag haft en arbetsplats att gå till, men likväl hade jag kommit hem till en tom lägenhet och så vill jag absolut inte leva. Jag är i en ålder då man ska expandera, träffa någon och bygga ett livsprojekt tillsammans.

Skäl tre är Niklas ex. Hennes kriser har påverkat vårt förhållande från dag ett, och det bara fortsätter, oavsett vad hon kommer fram till. Extra smärtsamt blir det när det är Niklas och hon som bor i samma stad, jobbar tillsammans, har barn och äger ett sommarhus gemensamt. Jag sitter i ensam Stockholm och får lyssna på telefonrapporter från deras vardag. Allt det han har med henne vill jag ha med honom. I wasn’t jelous before we met, säger jag till Niklas. Åh, Niklas har försökt. Han bjuder in mig till sina platser och sammanhang, som samtidigt är hennes. Han kan se fram emot att passa sina barnbarn tillsammans med mig. Vart tog mitt liv vägen? Niklas förstår mig, jag förstår honom, problemet är bara att vi inte vill åt samma håll.

Det mest smärtsamma är dock att jämföra hur vi hade det i början av vårt förhållande med det som är nu. Hur vi ville ”allt” med varandra, hur vi fantiserade om att gifta oss. Vi hade varandra och allt var möjligt. Gör inte slut med Tomas för min skull, sa Niklas. Nej, jag gjorde slut för att göra plats för oss. Men med detta ”oss” har vi menat olika saker. Jag känner mig så lurad. Inte av Niklas, bara av den stämning vi skapade i början. Jag hade ett liv med Tomas och jag trodde att det var färdigt. Det jag hade med Tomas ville jag ha med Niklas, fast bättre. Jag ville ha ett tydligt ”vi”. Det var inte för att bo själv i en etta som jag rev upp allt. Men vad skulle vi göra då? Skulle jag och Niklas ha låtit bli? Nej, vi var för kära för det. Och vi är fortfarande för kära för att gå ifrån varandra så som vi borde, men vi ska försöka.

måndag 21 juni 2010

Åländsk specialitet



Niklas och jag cyklar runt på Åland. Grönskan bolmar, det är hela hav av hundkex och doftande syrener och alla foton ser underbara ut, men det är kallt som i ett kylskåp. På en väderlekssajt står det: sexton grader, känns som tolv. Det betyder att det blåser mycket och då känns allt på ett annat sätt. För myrorna också. De går in i huset, som de gör på vårkanten. Ingen fara, de är ganska små, och inte så många. Man kan döda dem med fingret. Niklas som är en gentleman ut i fingerspetsarna dödar dem genom en pappersservett. Han är den hygieniska mördaren.

Vi släpper myrorna ett tag och bläddrar i en turistguide. Niklas säger att det ser kallt ut på varenda bild. På ett par foton har de betalat folk för att klä av sig och leka sommar. För oss är det bara en klädsel som gäller, allt vi har med oss. Vi upprepar hela tiden att det är fint ändå. Och visst är det vackert när glittriga vågor slickar röd granit, men hade det varit som i Bingsjö förra året så hade allt varit annorlunda…



Ja, där var det sommar på riktigt. En annan inte helt oväsentlig aspekt var att vi var nya för varandra. Nu har det gått ett år och vi sitter i var sitt rum och jobbar. Meh, hur ska man annars göra? Man måste ju jobba, äta, sova. Inte bara vara helt galna i varandra. Nej, det skulle vara outhärdligt i längden. Men är det här uthärdligt? Att allting har sin gilla gång?


Vi skärper oss och åker till Mariehamn. Där finns det verkligen inget att göra. Gud, varför måste jag envisas med dessa vistelsestipendier i kylan? Varför är vi inte i New York istället? Det blir bättre när jag ätit socker. Åländsk pannkaka med sviskon och snömos (grädde). Sen ser vi en påfågel som spänner upp alla sina fjädrar. Det har jag aldrig sett i verkligheten, och trodde verkligen inte att jag skulle se här. Vi går på ett mysigt museum. Vi badar. Det där sista är det bästa. Mariebad är ett riktigt äventyrsbad med mängder av sätt att njuta av vatten på. Bubbelpool, strömma kanaler, simma som vanligt, vattenrutschbana, ångbastu, lek med stora skumgummibitar, simma ut i utomhuspoolen och se utsikten. Vi gör allt, om och om igen. Sen tar vi den sista bussen tillbaka till slottet.



Nästa dag paddlar vi kanot och det är också häftigt. Jag börjar skriva på ett filmmanus om favoritsaker. Annars brukar jag jämt klaga på allt i mina filmer. Men här sitter jag och tänker efter varför jag tycker om olika grejer. Det får inte bli för smörigt, bara. Det kanske inte är så illa här ändå?

Åland, Eckerö Post- och tullhus


När jag satt på mitt vistelsestipendium i Norge kom jag på att jag måste fixa något fint boende till sommaren också. Jag mailade en ansökan från en vintrig fjord och fick ett slott vid Ålands hav. Eckerö Post- och tullhus, där jag sitter nu, var en gång i tiden Rysslands västligaste utpost. Här gick gränsen mellan tsarens Ryssland och det svenska fastlandet, fyra mil bort. Det skulle markeras med ett pampigt slott! År 1828 byggdes, på order av den ryske tsaren Alexander I, en maktlåda i gul puts med huvudbyggnad och två flyglar.


Det överdimensionerade posthuset blir idag en hägring för Eckerölinjens lulliga passagerare, när de närmar sig Åland, och båten ankrar bara 500 meter bort. Så de kör förbi, går in på borggården och undrar vad som döljer sig bakom dessa murar. Artist in residence! Alltså jag. Dock disponerar jag bara ett par modesta rum i fil mot gården. Resten av slottet tas upp lokalt producerade utställningar, museum, café och hantverksaffär. Under 1950-1994 användes det som ett semesterhem för Postens anställda. Sedan har det förvaltats av Ålands landskapsregering. Vad ska man ha ett slott till idag? Buden har varit lite olika, orkidéodling, massageinstitut och pensionat. Själv ska jag spela in en film här, tror jag.


Jag fotar också en del, men missar Postrodden. Den folkliga begivenheten som genomförs i åminnelse av postgången över Ålands hav. Yrvaken skyndar jag till postbryggan, motströms en människomassa, men tio över tio är båtarna bara små smulor på horisonten. Istället läser jag i en broschyr: ”Eckerö Post- och tullhus utgjorde en viktig del på den långa och farliga Postvägen från Stockholm till Narva och senare till S:t Petersburg. Färden över Ålands hav i postrotebåtarna var den farligaste delen. Här färdades bland andra Carl von Linné och Gustav den III. Väl i hamn på Eckerö skulle post och passagerare vidare med häst.” En annan sak som jag inte håller reda på är: ”Den svenska arméns slutstrid om det som kom att bli det ryska storfurstendömet Finland, utkämpades på isen utanför Eckerö.” Nu tror jag att jag ska sova vidare.

söndag 20 juni 2010

Alla sov

Sommaren har kommit igång på allvar. Niklas och jag har hoppat studsmatta och blivit jagade av kossor. Det var på Niklas systers sommarställe i Halland. Va? Packade jag inte nyss upp kartongerna på Lundagatan? Jo, men sen skulle jag föreläsa på HDK och då passade vi på att hälsa på Lotta också…

Jag skriver nöjt ytterligare en plats som Niklas och jag har sovit på under det år vi varit tillsammans. Listan heter ”Alla sov” och från juni förra året har det blivit 21 stycken. Genom de första trevande vandrarhemmen i Stockholm, mina vistelsestipendier i Norge och Dalarna, vänners lägenheter i olika städer, hotell i Venedig och London, reservlägenheter när Niklas hus renoverades, min gamla lägenhet i Stockholm när Tomas var bortrest, sommarställen och tillfälligheter. Och nu den tjugoförsta platsen på ett år som vi slarvigt kallar ”hem” när vi går hem från vår kvällspromenad.

Det har varit ett galet jobbigt år. Det snurrar i Niklas huvud när han tänker på det. En del av allt det här hade vi gärna sluppit. Men mycket är självförvållat. Vi trissar upp varandra till att ständigt göra mer. Om några dagar åker vi på vistelsestipendium till Åland.

Lundagatan

Äntligen ska jag flytta till min egen lägenhet. 41 kvm funkis vid Zinkensdamm. Stora fönster med utsikt, fina trägolv, bevarat glasparti och vita väggar. Ingen annan lägenhet jag tittade på var lika fin. Den kändes så leende och lycklig, och jag tänkte: nu när jag inte vill flytta från det hem jag skapat och när jag för allt i världen inte vill bo själv, men måste, så kommer jag bli deprimerad och då är det bra om lägenheten är lycklig. Ja, jag måste ha en lägenhet som är lätt, när jag själv är så tung. Så budade jag sönder alla andra och fick den. Jag tittade på den i tio minuter och betalade mer än för något annat jag någonsin köpt. Nu packar jag trettio kartonger och gråter.

Min tillkommande ettas lyckliga utstrålningen hjälper inte när jag ska montera ner elva års gemensamt liv och rycka bort min del av det. Tomas tar det inte så hårt. Han skruvar lätt sönder möbeln som han för några år sedan byggde åt mig, och vi bär ner den till grovsoporna. Man gör något, man tror att det ska bli bra och finnas kvar en stund. Men nej. Hur ska man någonsin hinna med någonting när man bara måste slänga allt man bygger? Tomas svarar: you brought it on us. Sen går hem till sin flickvän. Niklas…? Han är i Marocko tillsammans med sin före detta. Ok, han är där med jobbet och hon ingår där som en självklar del men åh, jag vill ju vara där med honom! Niklas ringer mig på mobilen från Marocko, det kostar en förmögenhet och det enda jag gör är att gråta.

Han kommer tillbaka, han hjälper mig, vi går till lägenheten jag köpt, han får se den för första gången. Jag sitter på golvet och gråter. Är det så det ska kännas? När man flyttar, när man ska börja på nytt, när man precis har köpt det dyraste i sitt liv? Nåväl, flytten går i alla fall bra. En kompis säger att det var ett under av effektivitet. Det är det också, och undrens tid är inte förbi. Jag packar upp som en furie och på två dagar ser det ut som om jag bott där i två år. Lägenheten strålar, den är precis så glad och mysig som jag kände att den var när jag köpte den.

Niklas undrar hur det känns. Bra! Plötsligt är allt bra, plötsligt är nålsticket över. Jag har min verklighet här och nu. Inte någon annanstans. Genom fönstren ser jag syren och rododendron som blommar och människor som promenerar. Det har jag saknat, att se grönska och folk från fönstret. Inte bara ett hus mitt emot. Men mest av allt har jag under det senaste året saknat en lägenhet i Stockholm som Niklas och jag kan vara i utan att behöva byta sängkläder efter oss. Det borde jag bjudit på direkt, ett hem i vilket han kunde lämna sina saker. Nu står mitt och hans namn på dörren. Den stora karusellen av att bryta upp har äntligen stannat. Det otroliga projektet att leda om sitt livs flod har lyckats. Visst, han bor inte här, han har inte köpt lägenheten med mig, det är inte så jag vill ha det egentligen. Men vi kan vila en stund i det här.

torsdag 20 maj 2010

Men, är inte Niklas upptagen?

När jag träffar folk i Göteborg och säger att jag är tillsammans med Niklas blir de förvånade. Det blir lite tyst och sen säger de: Men, är inte han tillsammans med Eva? Jag säger då snällt att nej, de skilde sig för fem år sedan men båda fortsätter att vara konstnärliga ledare på Atalante.

De första tio gångerna roade det mig, men nu går det mig på nerverna. Vad förväntar sig folk när de frågar så här? Kanske följande samtal.

Jag: Niklas och jag är tillsammans…
Valfri person: Men, är inte han tillsammans med Eva?
Jag: Ja men visst! Attans, jag glömde det. Eller… Vad sa jag förresten? Sa jag verkligen att Niklas och jag var tillsammans…? Nej, det menar jag inte. Niklas är ju förstås tillsammans med Eva. Ni har rätt, jag har fel. Nej, Niklas och jag… vi bara… vänstrar! Just det! Det är ganska hemligt, egentligen. Det är därför jag säger att jag är tillsammans med honom. Säg det inte till Eva, bara!

Har jag inte flyttat till Göteborg än?

Det är ett år sedan jag blev tillsammans med Niklas. Han bor i Göteborg och jag i Stockholm, och vi vet inte riktigt hur vi ska lösa detta. Tja, ett förslag är att flytta… Förslag hit och dit från utomstående har jag inga problem med. Men jag har problem med följande:
Alla jag möter föreslår inte att jag eller Niklas ska flytta. Alla förutsätter att jag flyttar. De säger: ”Jaha, har du träffat en man i Göteborg, men då har du flyttat dit alltså.”

Det är inte en jävel som frågar Niklas om han ska flytta. Nej, tjejen ska flytta. För inte kan hon väl ha något jobb eller kontaktnät? Och om hon trots sitt kön har det så är väl detta något att bara hiva över bord illa kvickt nu när hon äntligen hittat en man? Total konsensus råder om den saken.

måndag 10 maj 2010

Scilla

Tomas och jag går på promenad. Det är svinkallt som vanligt men vårblommorna har börjat komma upp. Jag pekar på några påskliljor och säger: påskliljor.
Tomas: Nej, Scilla.
Jag: Det är det ju inte.
Tomas: Va? Vet du också vad det är?
Jag: Ja, vem har berättat för dig vad Scilla är, är det Erika eller?
Tomas: Ja… Har Niklas berättat för dig?
Jag: Ja….
Tomas: Jävla botanister!

Inte imponerade

Jag ska ha en föreläsning på Mälardalens högskola. Mycket bra går det och eleverna är kanske imponerade. Men det handlar inte om det. Det handlar om saker som utspelade sig innan.

För att kunna börja föreläsningen 9.30 måste jag ta ett tåg från Stockholm 7.25. Jag försover mig helt osannolikt mycket men hinner mirakulöst med. Jag är jättestolt över att jag fixade det. Att bara rafsa på mig kläder, rafsa ner dator, biljetter, frukost ner i rullväskan och inte glömma något och spriiinga och hinna. Jag är lycklig och helt illamående och ringer Tomas.

Gissa när jag vaknade och ändå hann med tåget 7.25?
Tomas: Ja, du gick upp 7.10…?
Åh, är det inte ens realistiskt det du säger? Har du inte läst för mycket si-fi nu? Jag gick upp 7.05 och hann. Det tycker jag är fantastiskt nog.

Hm. Jag ringer Niklas, säger att jag vaknade 7.05 hemma hos mig på Söder och hann med tåget från centralen 7.25.
Niklas: ja, Stockholms tunnelbana är bra, alltså…
Åh! Tunnelbanan… Men jag då? Är inte jag fantastisk? Jag fattar inte hur jag ska imponera på män.

Barn nu. Bäst före datumet går ut.

Jag läser Maria Zennströms bok ”Hur ser ett liv ut om man inte får tillräckligt med kärlek”. Den handlar till stora delar om hur den 45 åriga Maria förgäves försöker få barn. Hon testar allt. Akupunktur, inseminering i Danmark, fertilitetskliniker, och helt vanliga killar som man kan ligga med bara för den sakens skull. Inget hjälper. Det skulle kunna vara en trist bok. Men den är vacker, litterär och gripande. Jag läser den i ett streck, från det att solen står högt på himlen till att månen syns utanför fönstret. Maria och jag liknar varandra. Vi tänker likadant och vi har ett liv fullt av osäkerhet när det gäller jobb, försörjning, livsprojekt och självförverkligande. Ska jag om tio år fortfarande sitta i samma frilansskit, lika ensam och lika oförverkligad som nu?

Vänta nu, har jag inte gjort två filmer om varför jag inte vill ha barn? Jo, den senaste i vintras. Ska jag inte föreläsa om dem på Uppsala videokonstfestival om några veckor. Ja, det stämmer. Men jag inser plötsligt att jag någon gång i mitt liv borde få barn. Det är inte en biologisk klocka, det är logik. Jag borde få barn för att ha en förankring i livet och för att inte bli ensam. Människor umgås i släktband, det finns inget annat. Tyvärr har jag inte själv upplevt något som motsäger det. Och det värsta är att jag måste bli med barn inte ”någon gång” utan typ nu, för om sju år är det förmodligen försent. Jag känner inte igen mig själv, jag skäms och jag får panik.

Joanna Rytel har alltid sagt till mig att jag ska frysa mina ägg. Det skulle onekligen ge mig lite respit. Jag tar kontakt med en fertilitetsklinik. Vänta nu…? Jag vet. Det här är inte jag men jag har inte tid att vänta. Kliniken säger att man inte kan frysa ägg. Man kan bara frysa embryon. För att frysa embryon måste man uppfylla följande krav:
1. Vara ett par som vill få barn men inte kan. En utredning ska utföras. Att få sperma till ett embryo när man är ensamstående går inte.
2. Man måste vara beredd att bli med barn direkt. Det går inte att frysa in ett embryo utan att bli inseminerad direkt också.
3. Man måste fortfarande vara tillsammans med sin man om de ska sätta in det andra embryot. Högst efter sex år.

Jag uppfyller inte 1 och 2. 3 vet jag inget om. Åh, om myndigheterna skulle få bestämma så skulle knappt någon vara god nog för att få barn. För tänk om man exempelvis blir ensamstående? Det finns danska fertilitetskliniker som inseminerar ensamstående kvinnor. Behandlingen ska påbörjas innan man fyllt 39 år. Ok, fyra år kvar alltså. Men inte direkt så som jag har tänkt mig livet. Nej, det här går inte. Jag kan inte vända allt uppochner. Jag är nöjd med det förhållandet jag har. Jag kan bara leva, vänta och se och ta dagen som den kommer. Det blir som det blir. Det här är inte speciellt likt mig. Jag brukar inte tänka så. Men vad spelar det för roll om jag är lik mig själv eller inte? Jag försöker bara leva.

måndag 26 april 2010

Drömmen om Mejan

Kungliga Konsthögskolan, top of the heap, crème de la crème och alla hobbykonstnärers dröm. Tänk att få komma in där… När jag gick på förberedande konstskola var Mejanfixeringen total. The Konsthögskolan var toppen av lyxpiramiden bland konsthögskolorna och vissa elever sökte bara till dit. Jag hoppas också hett, såg klasskamraterna komma in, men kom aldrig in själv. Efter fem år på Konstfack och två år i det riktiga konstlivet har upprördhetens damm lagt sig lite. Konstfack var säkert bra för mig, och livet efter Konstfack är säkert detsamma som efter Mejan.

Ändå slår hjärtat ett revanschistigt slag när det blir klart att jag ska till Mejan och föreläsa. Ha! Ville de inte ha mig som elev får de mig som lärare! Så ska en slipsten dras. Jag går dit med lätta steg, solen skiner och vinden från Sibirien viner som alltid. Till min föreläsning kommer det knappt en handfull elever. Äh, så var det också för Pia König. Vem? Ja, precis, är man inte Ernst Billgren så kommer inga mejanelever. Fast det var så på Valand och Konstfack också…

På eftermiddagen ska Niklas och jag ha en kurs i kulturekonomi tillsammans. Det är en annan dröm, detta att undervisa tillsammans med Niklas. Nu ska vår dröm gå i uppfyllelse. Eleverna på Mejan har också efterfrågat en sådan kurs, men knappt någon kommer. Däremot kommer en smått rättshaveristisk kvinna som inte går på skolan. Hon var bara i krokarna för att se ifall de missat hennes namn på en lista… Och halkade in på föreläsningen.

Niklas och jag tar en fika i caféet och Niklas säger att föreläsningen gick ju bra, men nästa gång hade det varit roligt att göra det inför publik. Jag svarar att går man på Mejan så behöver man inte komma på några föreläsningar, man är redan i det lyckliga huset på Skeppsholmen och har allt. Åh, så orättvis jag är. Eleverna vill ju egentligen komma på föreläsning, men är bortresta. De vill lyssna på oss men har mycket jobb med egna utställningar. Mailkommunikationen mellan lärare och studenter funkar dessutom inte.

Följande dag ska jag ha ateljésamtal med en rad elever. Kvällen innan droppar det in återbud på mail och telefon. Jag tar det inte personligt, men blir uppgiven. Det är ju så synd. Det är inte synd om skattebetalarna. 1% av skatten går till kultur så svinnet är större på annat håll. Det är inte heller så synd om mig, jag får mina pengar och äran av att ha föreläst på Mejan. Eleverna däremot tycker jag synd om, att de inte får en bättre, mer sammanhållen utbildning. Allt är frivilligt på Mejan. Niklas tycker det är jättebra. Han har undervisat på Valand och tycker att har man bara bra kontakt med sina elever så kommer de till föreläsningarna. Jaha, svarar jag, du och jag går aldrig ut och joggar fastän vi vill och säger att vi ska. Är det för att vi inte har tillräckligt bra kontakt med varandra? Eller med våra kroppar? Men hade vi varit tvungna till det, eller hade vi fått pengar för det så hade vi förstås gjort det. Så funkar människan tyvärr. Jag hade velat se Marie-Louise Ekman ta bort alla obligatorier på Dramaten, tillägger jag surt. Men jag har förstås fel och min jämförelse haltar.

Niklas och jag tar en promenad på kvällen. Vi sitter i solnedgången och pratar om vad vi skulle kunna göra istället för att försöka och försöka inom kulturfältet. Niklas hade en tidigare karriär inom musikterapi, då var det inte tal om att föreslå sig själv och misströsta, utan att kolla ifall man kunde klämma in ytterligare en tid i kalendern. Jag då? Jag skulle kunna leda kurser i kbt, kommer jag på. Lära mig det lite snabbt och sen vara lycklig resten av livet. Men nej, vi väljer kultur, som om vi vore dumma i huvudet.

Morgonen kommer och jag träffar ett antal elever i ateljésamtal på Mejan. Det känns givande och utvecklande. De gör bra saker konstnärligt och jag har något att ge dem utifrån den jag är och vill vara. Jag får också skriva en text till en av dem. Jag växer, och det känns som att jag är på precis rätt plats. Dum i huvudet förvisso, men ändå rätt.

onsdag 14 april 2010

När möblerna dricker mellanmjölk

Efter att Niklas skjutsat mig till flyget och kommit hem plockar han bort fruktfatet från bordet och ställer stolarna dit han vill ha dem. Han njuter. Nej, han är sur, för han får inte plats i sitt eget hem. För jag tar för mycket plats. Jag vill måla om hans möbler, slänga hans grejer och bestämma var fruktfatet ska stå. Så länge vi tycker samma är det förstås inga problem men bortom detta finns inget ”vi”, där finns bara han eller jag. Någon måste bli överkörd. Så har det inte varit tidigare i våra liv. Han levde med någon som hade tålamod att pröva sig fram. Jag levde med någon som lät mig hållas. Nu är det annorlunda och jobbigare än vi trodde.

Men är det inte patetiskt att bry sig så mycket om inredning? Om färger, stolar och fat? Javisst, vi har båda långt intressantare saker att göra men vad hjälper det när man lyfter blicken och det bara skär i en? Jag har aldrig försökt ha ett hem där jag lider av detaljer jag inte får ändra. Jag kanske får ändra dem, men då lider Niklas.

Åh, det här är det svåraste förhållandet jag haft, och inte bara inredningsmässigt. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Min fantasi räckte inte till. Jag har träffat många killar, men ingen hade svarta väggkontakter. Jag visste inte ens att sånt fanns. Ingen har heller haft samma höga möbeldensitet, ärvda spetsdukar eller en f.d. som jämt gjorde sig påmind. Jag har aldrig försökt vara tillsammans med någon i en annan stad. Aldrig halvbott hos någon i en villaförort till en stad där jag knappt känner någon. Där jag väntar som ett husdjur på att Niklas ska komma hem och blir väldigt krävande när han väl gör det.

Men jag behöver inte sitta och vänta. Niklas gillar inte heller rollerna vi har. Jag kan åka in till stan och hitta på saker. Jaha, ska jag sitta på café och fika när jag borde jobba? Vi kan ordna middagar, träffa folk... Hur ska vi träffa folk när vi inte ens har satt fast badrumsspegeln? Det är som att vara hungrig och undra om man ska ta en joggingrunda. Nej, äta hade väl varit det rätta, eller? Så Niklas åker till jobbet och jag går till lampaffären. Jag borde också jobba, med mitt fria yrke, med mitt konstnärskap. Redan på vinden i Stockholm var det svårt att jobba. Ringa och jaga uppdrag, göra konst som inte bär sig, vara off the grid och promenera själv kring Årstaviken. Här, utanför Göteborg, är det ännu knepigare.

Jag har alltid trott att skulle jag flytta från Stockholm så skulle det vara London, Berlin, Paris eller New York. Inte Sävedalen. Inte till en mindre ort. Jag trodde att mina frilansuppdrag skulle bli fler, inte färre. Det går åt fel håll. Det här är inte bara det svåraste förhållandet jag haft, det här är också den svåraste perioden i mitt liv, hittills. Så nu när jag inte har kontroll över mitt liv i stort försöker jag ha det i smått. Jag målar väggkontakterna vita. De blir inte bra, men vita, och det är mer ett tillfredställande och direkt resultat än jag får av den konst jag gör. Är jag inte lite väl kräsen nu? Jag ställer ju ut min konst ibland. Ja, men den utställningen ser jag inte från köksbordet, men den svarta kontakten ser jag jämt.

På övervåningen i Niklas hus är det färdigt. Där finns en likadan lägenhet men där bor människor som klarar av att renovera och inreda utan att gå ner i arbetstid och utan att gråta på nätterna. Niklas säger att jag klagar på allt, allt är fel. Jag säger till Niklas att jag inte begär så mycket. Det är inte så att jag vill ha en tårta influgen från Milano, jag vill bara ha samma mellanmjölk som alla andra. Bo med den jag är tillsammans med, ha ett jobb, och att renoveringen ska bli klar. Niklas förstår allt, förutom en sak. Han tror inte på att jag skulle bli nöjd med mellanmjölk. Ett vanligt jobb, en vanlig man... Nej, naturligtvis inte. Jag vill ju ha ett ovanligt jobb och man som är lik mig. Niklas är den mannen. Det är viktiga saker som är bra och viktiga saker som är dåliga, säger jag till honom innan jag somnar.

fredag 26 mars 2010

Hål i bloggen, hål i huvudet

Här på bloggen ser det ju ut som om inget hänt på flera veckor. Helt missvisande. Jag har haft vernissage i Eskilstuna, köpt lägenhet, Tomas har köpt lägenhet. Men det är hål i den här bloggen för att jag skrivit för Konstfrämjandet istället. Jag glömde att tala om det här när järnet var varmt och nu är mina texter där skrolligt långt ner. Men visst, give it a try, om ni vill www.konstframjandet.se

Härom kvällen åt jag middag med en man som inte tycker om att bli ombloggad. Han sa att jag skulle dricka mer. Tanken var att jag inte skulle minnas något då och följaktligen inte kunna skriva. Jaha, är det därför man super ner småtjejer (nåja) nuförtiden? Senare under kvällen sa han att han i sina försök att supa ner mig under bordet söp ner sig själv dit istället. Äh, så illa var det inte. Och själv lovade jag att ha ett hål i huvudet.

fredag 5 mars 2010

Bostadsrätter säljes och köpes

Tomas och jag har sålt vår lägenhet för 4,3 miljoner. En etagelägenhet på 78 kvm på Söder i Stockholm kostar tydligen det. Till en början ville ingen ha den, för den låg på fjärde våningen utan hiss. Jag blev förbannad. Folk springer på löpband varje dag innan jobbet men ingen kan tänka sig gå i trappor…! Ett annat aber var att lägenheten knappt hade kök. Dinks skulle kunna köpa den, tänkte vi, double income, no kids. Men helt otippat var det en barnfamilj med tre ungar som la upp cashen. Jag avundas dem i varje por, jag älskar den här lägenheten men nu ska vi alla gå vidare. De ska flytta in i maj och Tomas och jag äntligen köpa var sin 1,25:a att bo i.

Vi vill köpa billigt så vi letar på Hemnet med sökordet ”renoveringsbehov”. Snart kommer vi på att det heter ”renoveringschans”. Är lyan sliten bortom sans och förnuft kan det också kallas ”potential”. Vi fastnar för samma sunkiga lägenhet här på Söder och går tillsammans på visningen. Ja, tillsammans, vi har skiljt oss, men vi går på lägenhetsvisningar ihop och säger saker som ”om du köper lägenheten, får jag vara inneboende hos dig då?” eller ”banken vill inte ge mig lån, kan inte du låna mig pengar?”. Mäklaren skriver upp mig på listan och tror att allt är klart. Tomas säger till mäklaren att vi inte är tillsammans. Mäklaren skriver upp honom också.

Så går Tomas och jag till vår egna, sålda, gemensamma lägenhet och bråkar. Vi sitter i vår underbara sekelskiftesetagepärlamåsteses och tjafsar om vem som ska få köpa det fula härket några gator bort. Jag hotar med att jag ska buda upp det för Tomas, om han inte låter mig köpa vraket till utgångspris. En dag senare har vårt drömvrak gått upp med 800 000, till 2,7 miljoner och ingen av oss vill ha det längre.

Nästa dag springer jag på en annan visning. Lägenheten är liten, utan charm, ligger off och på bottenvåningen i ett slitet hus. Men om den bara kostar 2 miljoner så vill jag ha den! Egentligen vill jag inte ha den alls, men jag okynnesbudar mot en annan tjej och det kostar henne 200 000 extra, helt i onödan. Sen ringer jag Tomas och vi går en promenad i snöslasket för att svalka nerverna. Jag går framför honom i min fula vinterjacka. Han: Varför har du bajsbrunt på dig? Jag: Jag har inte råd med någon annan färg.

torsdag 4 februari 2010

Lägenhet till salu

Tomas och min lägenhet på Ringvägen i Stockholm är till salu. Japp, det stämmer, kom och bo i Magdalenas lägenhet! Tomas har städat som aldrig förr och jag har gråtit massor som vanligt. Vi tycker båda att lägenheten är den bästa vi haft och jag avundas de som kommer bo här.
Fotona blev förresten mycket snygga.

Och nu mer utförligt. Jag kommer hem från Norge, från stipendievistelsen, för att vara i Stockholm i två dagar och recensera två utställningar. Allt i lägenheten är bortplockat. Mikron, datorn, vattenkokaren, mattan... Det är homestylat till smärtgränsen. När Tomas och jag fortfarande var tillsammans och sålde lägenheter var det jag som homestylade. Om vi ställer stolen där kommer vi säkert att torska minst 20 000! Så nervös var jag. Nu har jag suttit vid fjorden medan Tomas har gått lös. Det är kliniskt snyggt i det som tidigare var vårt hem och jag tänker något jag aldrig kommer kunna hålla. Jag ska aldrig mer klaga på Niklas när han vill ha saker liggande framme. Niklas tittar på mäklarbilderna och säger att det ser hemskt ut, men snyggt. Han är nog helt ensam om att tycka att det är hemskt. Nuförtiden vill folk bo i strikt fulländning. Men är det någon som mot förmodan gillar ett mer vildvuxet hem så kan jag skicka bilder på hur det ser ut nu, 24 timmar efter att mäklarfotografen var här.

lördag 30 januari 2010

Computer love

På morgonen skriver jag brev och lyssnar på musik. Sen lånar jag en bok, går en kurs i samba, köper lite teknik, efterbehandlar mina foton, ser en film och pratar med någon i en annan stad. Så när dagen är slut har jag använt mig av papper, pennor, cd-skivor, stereoanläggning, bibliotek, biograf, kursverksamhet, affär, mörkrum och telefon. Nej. Det enda jag har använt är datorn. Min silvriga Mac som jag lärt mig att älska. Mail, Skype, Spotify, Pirate Bay och Photoshop. Jag vet inte hur jag skulle ha överlevt utan det här. Jag är full av kärlek och tacksamhet. Det är nästan så att jag gråter.

Ibland får jag för mig att jag skulle vilja leva i en annan tid, i en avlägsen historisk epok. Skitsnack. Är det någon tid jag möjligen skulle vilja byta till så är det framtiden, då tekniken har utvecklats ytterligare. Men skulle det inte vara roligt att gå ut och träffa lite människor av kött och blod? Ja, men det gör jag ju också! Skillnaden är bara att många saker som tidigare inte blev gjorda blir av. Lekande lätt går det. Och så som det är nu sitter jag ensam i ett snöigt och tyst Dale. Hade jag inte haft dator och internet så hjälpe mig gud. Tja, hade jag inte haft nätet så hade jag fått handskas med tiden på ett annat sätt. Det hade varit en utmaning och visst kan jag vara svag för ett sånt hard core, men att ha tillgång till hela världens kunskap och dårskap med ett klick är också väldigt utvecklande.

Hopp för människorna

Jag sitter och jobbar koncentrerat i ett snöigt Dale. Ensam med datorn hela dagarna. Människorna och deras sätt lär jag känna via det de skrivit, sagt, gjort och lagt upp på internet. Jag känner mig mer och mer som en marsmänniska som betraktar jordefolket på håll och jag har följande att rapportera från min antropologiskt distanserade horisont:

Människorna tycker om att ha roligt. De är ganska smarta och de har gjort fantastiska saker men hela tiden tittar de bara efter hur de skulle kunna ha det kul. De sitter och jobbar, men inte så mycket, för rätt som det är förälskar de sig, får barn, går på fest, köper glittriga kläder, åker till stranden, skaffar katt och äter godis. Människorna vill helst bara vara med andra människor. Tända ljus, äta gott, röra vid varandras mjuka kroppar, skratta mycket och titta på något vackert.

Här skulle man kunna bli förbannad, men jag blir rörd. Jag tycker det är så häftigt att människor tillåter sig själva att vara så pass barnsliga och luststyrda under en så stor del av sina liv. Och att det finns en ekonomi som kan bära upp ett sånt sätt att vara på. Åtminstone just nu och i en liten del av världen. Men är det inte just det som är problemet? Att västvärlden flummar sött medan resten av klotet får betala? Ja, det stämmer, men det som gör mig glad och lite förbryllad är människans stora lust till att leka och le. För så fort de har skjutit färdigt för natten i Sierra Leone så bakar de också en kaka och planterar en blomma. Kakan får man hål i tänderna av och blomman vissnar om några dagar, men under tiden har man haft det fint, roligt och gott.

tisdag 12 januari 2010

Vinter på NKD


Jag vaknar och det är knäpptyst i mitt stora rum av trä och glas. Jag går ut på balkongen och tittar på berget. Det är också knäpptyst. Klockan är tio och landskapet är ordentligt upplyst men solen har inte kommit över bergskrönet än. Vid sådana förhållanden behöver inte ens jag missa soluppgången. Jag går ner till Dales centrum, det är vitt. På samma sätt som husen är röda i Sverige är de vita i Norge och tillsammans med snön blir det überfräscht. Men jag ger efter och fotar lite röda stugor också. Vid vägen ut från stan står en skylt, Bergen 143 km. Bra, då vet jag på ett ungefär var jag är.


Nästa morgon ryker fjorden. Ångorna stiger högt i viken, högre än husen. När Vättern kokar kommer isen, så säger man. Jag har ingen aning om hur kallt det är för alla affärer i centrum har sålt slut på sina termometrar. Färjan till Eikenes går fortfarande tryggt fram och tillbaka.


Det är en man som skottar snö uppe på NKDs platta tak. Jag tar foton på honom och har ingen aning om att vi tjugo minuter senare ska bestiga berg. Ahmed kommer från Istanbul och är volontär på centret. Han har gått upp för berget många gånger, han springer. Jag blir svettig och tar av mig tills jag bara har en t-shirt under jackan. Kom, vi måste gå snabbare för att inte missa solen! ropar han. När vi nått en viloplats med himlastormande utsikt säger jag att det räcker för mig. Han kan springa resten av vägen om han vill. Jag är sanslöst andfådd och spyfärdig. När jag lugnat ner mig packar jag upp matsäcken och vi sätter oss. Att äta makrill med händer, dricka lite snö till och titta på en rykande fjord, det är väl en norsk upplevelse? Runt oss är det helt stilla och milsvida vackert. Det är precis som att befinna sig inne i en tavla.




Vägen tillbaka går mycket lättare för vi glider och hoppar ner för stupen. Snön yr om oss och famnar runt allt det som står still. Varje kvist är kladdig och varje form är mjukt rundad. När vi vadar fram i detta lekfulla kaos av mild vithet tänker jag på grädde och badskum. Hade snön varit varm så hade vinter varit min favoritårstid, alla gånger. Det är något skämtsamt med snön som tilltalar mig. Det är som om vi alla larvade runt i en stor gräddtårta, och eftersom de flesta inte ler när de gör det blir det bara ännu roligare.


Solnedgången kommer vid halv fyra. Den häller ut sig själv över bergen och ner i vattnet. Jag fotar och det blir rena Rocky Mountains. Fjorden har förvandlats till apelsinläsk. Det är märkligt att så mycket varma färger kan finnas i ett så kallt landskap. Att det är rött och rykande utan att det vita smälter bort.






Det blir svart och stjärnklart. Jag sitter med min bärbara dator och älskar att leva nu, i den här tiden av datorer, internet och digitala bilder. Aldrig att jag skulle vilja leva i någon annan tid. Det som räddar mig från mig själv här i stugan är Spotify och Skype. Niklas och jag skypar för första gången och ser varandra i bild! Jag blir förlägen först, men ganska snart visar jag brösten. Det är lite som att sitta i fängelse och få besök. Ett amerikanskt fängelse på film där man får meddela sig med varandra genom ett glas.

När jag tänker efter är det väldigt få saker jag lärt känna via direkt erfarenhet, men här i Dale har jag lärt mig att inte frysa, skypa och att göra upp eld. Bra saker att bära med sig i sitt konstnärskap.

Nordisk Kunstnarsenter


Jag söker ett vistelsestipendium vid NKD, Nordisk Kunstnarsenter Dalsåsen, http://www.nkdale.no/ Eftersom jag vill komma dit på sommaren funderar jag ut ett projekt som bara kan förverkligas då det är grönt och varmt ute. NKD hör av sig direkt, de vill ha mig men de har bara vintermånader att erbjuda. Okej, jag tar det! svarar jag med vändande post. Så är det med mig. Jag vet alltid vad jag vill, tvärsäker i några sekunder, tills nästa infall kommer. Den här gången visar det sig vara helt rätt.


Två propellerplan tar mig till Dale i Sunnfjord. Från kabinfönstret ser jag ett vidunderligt landskap. The terrible beauty. Mörkblå berg, vit snö, rosa himmel och svart fjord. Jasmina, koordinator på nkd, hämtar mig i stor bil från den lilla flygplatsen. Vi kör från Førde till Dale i 40 kilometer i timmen. Ibland måste hon stanna för att släppa förbi mötande trafik. Inte för att skrämma dig, men jag körde av vägen häromdagen, säger hon, det är så mycket snö. Ja, vintersagan fortsätter även när man inte flyger. Det är perfekta bergstoppar, poetisk frost på träden, fabulöst med snö och en gnistrande fjord. Jag klarar inte av all denna skönhet! Det är översinnligt. Jag är tokigt heltsåld innan jag ens har kommit fram.


Jasmina är mer van, hon håller ögonen på vägen och tar mig tryggt till huset där jag ska bo. Där är dags för ännu mer förtjusning. Den så kallade stugan är en postmodernt finurlig limpa av trä och glas. Förutom mina glada utrop är det helt tyst runt oss, och mörkt. Du är inte rädd? frågar Jasmina. Inte än, svarar jag.


Nej, rädd behöver jag inte vara i mitt stora lyxhus, men frusen. Stugan är underbart fin med sitt panoramafönster från golv till tak, med det höga välvda taket, med sin rymd… Ni hör hur kallt det låter. Jag eldar i kaminen och all den gosiga värmen lägger sig någonstans under taknocken, högt ovanför mitt huvud. Äh, det blir varmt. Men det sipprar ständigt in kall luft från fönstren. Jag tätar med maskeringstejp och lägger alla kökshanddukar ovanpå. Sen sätter jag mig i soffan fast mest i en upplyst glaskub. De stora fönstren från alla håll gör natten påtaglig. De vita nätterna är säkert underbara här men nu sitter jag sårbart synlig i mörkret. Jag reser mig och diskar, spiller på det obehandlade träet. Diskhon är infälld i en träskiva och ytan runt om är vattenskadad. Nästa dag är problemet ur världen för det finns inget vatten i kranen. Huset är byggt på styltor istället för att ligga på marken så ledningarna fryser lätt. Åh, jag älskar mitt stipendiehus, men hatar att man bara har tänkt på estetik här och aldrig på vinter.


Ateljébyggnaden går i samma stil och jag blir helt lycklig av livsrummet. Jag dansar fram över de ändlösa trägolven, jublar av fem meter högt i tak och står förtrollad vid fönsterväggarna men så märker jag att jag har täckbyxorna och tjockjackan på, utan att smälta av svett. Termometern visar 2 grader inomhus. Hur mycket kostar det inte att värma upp såna rymder? Hur häftigt är det inte att man ändå, på tvärs mot vintern och allt förnuft bygger sådana miljöer och menar att japp, nu ska det vara precis så flådigt som vi vill, för det är vi värda.