Go West, eller lite längre söderut i varje fall

Min vän Johan har fått BAC-stipendiet och är på tillfälligt Sverigebesök. Han gör ett ännu flyktigare besök i Stockholm och vi träffas. Hur är det? Läget? När jag svarat ”bra” tre gånger är det dags att prata allvar och Johan säger att jag verkar frustrerad. Javisst är jag det. Jag har nyligen visat film på festivalerna i Kassel och i Uppsala, föreläst på tre förberedande konstskolor och fläkt upp min portfolio för en bunt gallerister men i sann ”Nextopia”-anda grämer jag mig för att jag inte har en stundande utställning.

Johan menar att det är mycket lättare att slå igenom utomlands istället för att fixera sig vid det svenska konstlivet. Det är inte första gången jag hör det och jag antar att det stämmer. Men när ska jag få tid till att både etablera mig utomlands och göra konst när jag inte ens fixar tillräckligt med konst här? Till saken hör att jag inte bara upprätthåller myten om mig själv som konstnär utan även myten om mig själv som konstkritiker. Visstja, jag missade att åka till Berlin och etablera mig där. Skulle jag ha gjort det innan eller efter jag sett kulturnyheterna på TV? De som jag också alltid missar. Förresten, varför skickade jag mitt manus bara till sexton svenska förlag? Det finns ju mängder av förlag i New York... Johan är snäll, han vill bara hjälpa till. För att lugna mig lite skämtar han att han inte heller skulle vilja fly fältet om han hade en så fin lägenhet.

Och nu kommer vi till nästa hinder, till ett argument som jag aldrig trodde skulle komma över mina läppar: jag har vänner här, man här och en snygg lägenhet. Jag orkar inte och vill inte bosätta mig någon annanstans. Mina föräldrar kom hit för tjugo år sen för att det var omöjligt att leva i Polen. Har det blivit omöjligt att leva här också? Måste jag bryta upp igen? Visserligen skulle jag inte komma dit som flykting och utan att kunna språket men allt sånt tar tid. Språket också, där har vi en ordentlig smärta, för även om jag inte är författare så har jag (såsom jag tror) en författares förhållande till språk. Svenska är det enda språk jag kan ordentligt och en stor del av mig utplånas om jag inte får använda det. Men konsten då? Konsten!

På Nationalmuseum har jag stått och guidat om driftigt folk som levde vid förra sekelskiftet: ”de konstnärer som hade självrespekt åkte till Paris.” Hurdan konstnär är jag själv då? Jag har det för bra i Stockholm för att åka på vinst och förlust till Berlin, leta upp en industrilokal och börja om. Nu är det inte det Johan menar att jag måste, men jag borde se mig själv i ett större perspektiv. Mina föräldrar ville också vidga horisonterna för mig, de gav mig ett internationellt gångbart förnamn och flydde från östblocket. Det har alltid blivit problem med ”Magdalena” och Sverige genererar inte direkt några slag på den stora trumman. Så istället för att hatta runt i nordöstra hörnet av Europa och döpa barn bibliskt och ängsligt borde de kallat mig Tomtebloss och slagit ner bopålarna i England, Tyskland, Frankrike eller USA. För det som händer där händer i världen medan det som händer i Sverige händer i Sverige.
(Till mina föräldrar som alltid läser min blogg och missförstår allt: jag älskar er, ni gjorde alla rätt, jag ångrar inte ett skit.)

På kvällen träffar jag min vän Fredrik. Han har bestämt sig att återupprätta sitt liv i Frankrike. Han har en fransk själ fångad i en svensk kropp och han analyserar sin belägenhet: ”Jag har bott här i femton år sen jag kom tillbaka från Paris förra gången. Femton är länge nog!” Varje gång han ser en fransk film eller läser en fransk bok så vet han att det är där han hör hemma. Så säger han på den thailändska restaurangen. Det kan vara så enkelt.