Lika som bär i London

Det är dags för säsongens London-resa, dags för en uppdatering i konst då jag ser utställningar och föreslår recensioner för tidningar. Det känns som att jag åker till London för att hinna ikapp en bakläxa i allmänbildning och jag får mitt lystmäte även denna gång, men det intressanta är att två av utställningarna parafraserar det som nyligen hänt på svenska institutioner.

Tate Modern visar A Bigger Splash: Painting after performance. I somras visade Moderna Museet Splash! Måleri som handling. Och det var inte en samproduktion. På Hayward kan man se Light Show med installationskonst som använder sig av elektriskt ljus. I vintras kunde man se Upplyst på Artipelag med elektriska installationer i en annan mönstring. Hur kommer detta sig? Kanske är vi barn av samma tid, idéhistorien är full av upptäckter som gjordes samtidigt på skilda håll i världen. Eller så har man sneglat på varandra. Museerna lägger ju upp information om kommande utställningar långt i förväg. Men det sistnämnda alternativet verkar så barnsligt, jag vill hellre tro på barnet än det barnsliga.

Och hur står sig Stockholm mot London? Kort sagt är Tates utställning bättre än Modernas och Artipelags bättre än Haywards. De här bildningsresorna jag gör en gång per termin känns plötsligt inte lika mycket med mössan i hand.

Kvinna och inte konstnär

Jag förbereder en föreläsning om kvinnliga konstnärer genom tiderna. Ni vet, breda svepet, Artemisia Gentileschi, Judith Leyster, Rosalba Carriera, Berthe Morisot, Georgia O’Keeffe och många fler. Jag läser deras biografier och inser hur fel jag gjort i mitt liv och konstnärskap. Deras framgångsrecept var att de började tidigt med konsten, hade bara detta för ögonen, reste dit det fanns uppdragsgivare eller ett konstliv värt namnet, knöt kontakter och ingick i konstnärsgrupper.

Själv har jag gjort precis tvärtom, börjat med konsten sent, spridit mig på utvidgad karriär, rest tillsammans med pojkvän till fina platser, köpt en lägenhet i Stockholm och arbetat hemma. Åh! Hursomhelst, föreläsningen om de andra, de som har lyckats, går i alla fall bra. Och på kvällen är det en tjej som hör av sig och undrar hur hon ska överleva som konstnär, för jag verkar klara mig så bra. Jag säger att jag bara har gjort fel.

Backlash

Det är pressvisning på Fotografiska av Henri Cartier-Bresson-utställningen. Två curatorer i dialog med varandra och en sittande publik. Samtalet glider in på Cartier-Bressons politiska utgångspunkter, curatorn som pratar amerikansk engelska och jobbar på Fotografiska säger:

– It is not a secret he was a little bit leftish.

Den franska influgna curatorn skruvar på sig och svarar:


– He was actually not only a little bit leftish, he was a member of the communist party.


Det blir allmänt fniss och den första curatorn försöker rädda situationen genom att säga att hon ville vara politiskt korrekt.

Här blir det konstigt. För trots den amerikanska kulturen som Sverige är så influerat av, och trots högervindarna kan det väl inte vara politiskt inkorrekt att vara vänster? Sedan när i så fall, och i konstkretsar? Visst, Cartier-Bresson var naiv när han åkte till Sovjet och totalitära regimer är inte att leka med. Men att vilja sopa en konstnärs politiskt röda utgångspunkter under en blå matta är märkligt.

Teorin och praktiken

Nästa vecka är det teorikurs på Gerlesborgsskolan och jag har utsetts till att välja texter. Det är därför jag skyndar på Götgatsbacken med en kasse klassiker från Konstfacks bibliotek och blicken riktad mot Pocket Shop. Där ska jag få tag på kompletterande litteratur, Ernst Billgrens Vad är konst? Min egen gamla är alldeles för understruken för att kopiera från. Jag minns att jag tyckte mycket om den, men i vissa kretsar är det som att svära i kyrkan när man säger så.

Framme vid disken frågar jag om de har Vad är konst?

– Det enda vi har kvar är Vad är sex?

För ett ögonblick tappar jag bort mig helt. Först och främst, gud vad kul med oprovocerade inviter, och av en kvinna dessutom! Kanske hade det varit lättare som lesbisk. Jag och min tajtaste tjejkompis är rörande överens om vad vi vill ha av livet och av förhållanden, men istället för att gifta oss med varandra försöker vi hitta detta hos en man. Hon bakom disken verkar dock inte inne på det spåret. Ok, då kör vi en annan förklaring. Det har alltså gått så långt… Att jag går runt på stan och utstrålar ”Snälla, vad är sex för något?” Nej, så är det visst inte heller för när expediten ser min förvirring fortsätter hon:

– Ja, alltså en annan bok i serien ”Vad är…?” den av Katerina Janouch…

– Hm, det passar nog inte för kursen, får jag fram, och lämnar bokhandeln.

Varför måste jag hålla på med konstteori? Hade det inte varit roligare att vara Katerina Janouch? Var det inte Groucho Marx fru, Ruth Johnson, som sa ”Jag vet ingenting om sex, jag är gift”. Själv är jag inte ens gift.

Oxveckorna

Catti och jag tar tunnelbanan hem efter en lång dag på skolan och hon suckar att den här tiden på året, det är oxveckorna. Jag har aldrig hört uttrycket men tycker mig förstå det intuitivt. Som en oxe fastspänd vid plogen arbetar man sig långsamt igenom vintern. Det finns inga genvägar eller thinking outside the box. Det finns bara en låda, behållaren för ens liv. Veckorna då man borde arbeta men har för mycket privat trassel, pressvisningarna som man släpar upp sig till och måndag morgon på Gerlesborgsskolan som en välbehövlig käftsmäll efter helgens flummerier.

En annan lärare har med sig en bok åt mig, en självbiografi där han beskriver ett barndomsmöte med någon som han tror kan vara konstnären Einar Hylander. Eftersom jag guidat i Hylanders bevarade hem och allkonstverk ska jag nu ta ställning till om det verkligen rör sig om honom. I scenens början har Hylander precis fått ett stipendium, så han står vid Karlaplans fontän och delar ut tusenlappar till förbipasserande som antar utmaningen att bada i fontänen. Berättarjagets pappa känner Hylander, avbryter spektaklet och väser:

– Du kan väl åtminstone supa upp pengarna!

De tar en taxi hem till den märklige herrn. Där gråter Hylander och klagar teatraliskt på sitt liv:

– Jag är sååå olycklig!

Och pappan svarar:

– Jaja, vem fan är inte det?

Plats på scenen i Hälsingland

Om en månad ska Niklas och jag visa våra tre filmer om Hälsingland på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Det är ett jätteprojekt som initierades för två år sedan och som vi har jobbat med intensivt från sommaren och framåt. Vi filmade som dårar i juni och juli, träffade massor med folk, såg mängder av hälsingegårdar, landskap, stadsskap, fanskap… Det blev tjugo långa intervjuer, sexton timmars bildsättningmaterial och tre terabytes hårddisk. Nu sitter vi med allt det på var sitt håll, i Stockholm och Göteborg, och försöker lägga ett meningsfullt pussel.

Jag berättar om allt detta för en vän jag träffar på tunnelbanan och han blir glad över den positiva utvecklingen i mitt konstnärskap, att jag inte är med själv i filmen utan ger plats åt andra. Han associerar till 1700-talets Frankrike när Diderot(?) i rollen som teaterkritiker jagade bort aristokratin från scenen. Ja, bokstavligen, adeln brukade sitta på teaterscenen under föreställningens gång. I vägen för skådespelarna, handlingen och den allmänna upplevelsen. Han som säger detta och jag lärde känna varandra en gång i tiden när han klagade på att jag alltid förekom i bild när mina verk presenterades. Att det enda jag gjorde i min konst var att ta bilder på mig själv och berätta om mig själv. Det var så vi började prata.

Och nu fortsätter vi prata, för jag har inte hunnit berätta allt om Hälsinge-filmerna. En inte oväsentlig del av bildmaterialet är att jag har lånat en folkdräkt och agerar ut olika performances, jag dansar till hårdrock, klättrar i museihyllor, balanserar på en hängbro eller bara går gatan fram. Min roll är att vara projektionsyta för de andras berättelser, jag är alla, vemsomhelst, jag är Hälsingland. Tanken är att nutid och dåtid ska sammanstråla och att man ska kunna känna: jaha, det som Emma i Bollnäs berättar är inte bara ett privat vittnesmål ur hennes liv, det har en allmängiltighet som sträcker sig bortom hennes person och hennes tid. Och vänta nu, de här stiffa personerna i folkdräkt på de svartvita fotografierna, kunde de också drömma? Jag har ingen aning om det kommer gå fram, men jag hoppas att man ser bortom mig, trots att det är mig man ibland ser på bilderna.

Skjut mig i hjärtat

 Jag är mer singel än jag varit på länge. Ok, det finns män i mitt liv, Niklas, min trygghet, men inget självklart tvåsamt vi. Ingen att bo tillsammans med eller få barn med. Allt det där är det andra som har. Varje gång jag går in på Facebook finns färska bilder på gamla flammor som håller upp sina bebisar. Hur kunde det bli så här? Nåväl. Jag får göra något åt det. Jag får gå ut mer, träffa folk, ge mig själv och andra en chans, sluta tänka, blunda och hoppa(s).

Jag går till Rönnells Antikvariat, till ett föredrag av Peter Johansson om hans utställning på Zornmuseet och en bokpresenatation. Helt genialt förresten att ha ett pådrag i Stockholm som en pendang till det man gör någon annanstans, för ställer man ut utanför huvudstaden kan man inte förvänta sig att kulturmaffian ser. Det är som att ställa ut på månen.

Väl på plats börjar jag prata med folk (män) och jag skärper mig, är så trevlig jag bara kan, men naturligtvis är det ingen som frågar om mina kontaktuppgifter. Nähä, då får jag väl skjuta med hagelgeväret istället. Ja, det är också en möjlighet, där på antikvariatet. Peter Johansson har förberett grafiska blad på dalahästar med måltavlor. Man får fem skott. Det är bara män i kön så jag ställer mig där för att förändra världen. Geväret är riktigt tungt. Det lilla bladet på tjugo meters håll, mina händer som darrar, siktet som går fram och tillbaka, det är som träffa kärleken.

Jag skjuter i ramen och sen väldigt mycket över målet. Dålig på att skjuta. Inte ens det lilla får man alltså. Det hade väl världen kunnat bjuda på? Det hade väl inte varit så mycket begärt? Det hade varit lite sexigt att vara bra på att skjuta, men nej.

             Niki de Saint Phalle kan. Varför kan inte jag?