Min vän Henrik vill göra ett fotoreportage om min konstnärliga process. Och då räcker det inte med att bara sitta vid datorn som jag brukar, nej, mer visuellt än så ska det bli. Jag föreslår collage och Henrik gillar, men Tomas säger efteråt att Henrik borde fota installationskonstnärer istället för att dokumentera klipp-och-klistra-dagis om han hoppas sälja in det någonstans. Nåväl, visst finns det alltid bättre lämpat folk för allt, men nu råkar det vara Henrik och jag som lever här och nu.
Jag går runt på stan på jakt efter tidskrifter från sent 50-tal och Henrik fotar mig massor med sin fina stora kamera. Å, folk kan få för sig att jag är något! Så viktig att även mitt köp av en gammal blaska är värd att dokumenteras. Men helt bekväm är jag inte med att plåtas. Va? The attention whore Dziurlikowska? Jo, och så här ligger det till:
När jag och Tomas åker på semester och han fotar mig har jag bestämt allt i bilden och sen får han visa mig displayen mellan de tjugo tagningarna. Så kan vi inte hålla på nu, vi har ju inte semester trots allt, så istället tar Henrik en massa fula bilder på mig. Nej, det gör han inte, han är professionell. Det är bara jag som inte är professionell samarbetspartner för jag litar aldrig på att någon gör sitt jobb.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar