fredag 23 maj 2008

Surprise your wife

Tomas och jag ska åka till Wanås i Skåne, för att jag ska recensera en utställning. Vi ämnar ta bilen och är glada. Men så kommer en natt då jag inte kan somna: vore det inte bättre att ta tåget? Jo, mycket bättre. För miljön, för restiden, för att skona bilen (som ändå ska ta oss runt halva Europa snart) och för oss själva (man kan syssla med annat när man åker tåg, men inte när man kör). Jag klickar runt på SJs internetbokning. Ska jag? Klockan är 2.30 och Tomas sover så honom kan jag inte fråga om de ej ombokningsbara biljetterna. Äh, jag sliter upp Visa-kortet. Utanför lyser fullmånen. Sedan författar jag ett informations-/ursäktsmail till Tomas och somnar gott.

Han svarar kl. 7.09 och är sur. Bussen som ska ta oss till Wanås går inte på söndagarna och tåg blir mycket dyrare än bil. Ååå, jag som trodde att det skulle bli så bra! Tomas kommer över det snabbt, han är den sorten. Men det är inte jag så jag plågar honom med mitt ”ååå, vad har jag gjort?” på vår promenad. Sen, som om jag inte vore irriterande nog, tappar jag bort min scarf och går tillbaka för att leta efter den, så Tomas får gå sista biten själv. Dålig hustru.

Jag tänker på en stor reklamskylt vi såg i en bilkö utanför New Delhi. En man och en kvinna, han pekar, hon tittar och över dem texten: ”Surprise your wife with a new home.” Han slår ut med handen mot ett betongghetto. Jaha, tänkte vi, är det så man ska göra? Bara komma hem och:
- Älskling, vi ska flytta. Jag har köpt en lägenhet i Flemmingsberg.
- M-men… Habibi..!
- Inga men, packa väskorna kvinna!
Det var så solklart för oss att man inte borde göra så. Fast nu har jag gjort precis samma sak. Brutit den oskrivna regeln om att inte ställa någon inför fullbordat faktum.

Radiohead

De ringer från radio, de får inte tag på mig och ringer Tomas: var är hon?! Ja, jag kan prata i Nya vågen (20/5) om filmbildens framtid och estetik apropå mobilfilmen ”En enastående studie i mänsklig förnedring” av Patrik Eriksson. Jag går på bio snabbt som ögat och tror inte att jag ska stå ut.

Allt filmat med en mobil och jag ser en riktig videokamera i filmen där den står på någons skrivbord och tänker: snälla ta den istället! Sen kommer jag på att de valde rätt kamera till rätt berättelse. Patrik gråter, onanerar, har sex. Jag tror varken att han eller publiken hade stått ut med total skärpa, inte för att någon är pryd men för att det är onödigt. Med den uppixlade mobilkamerabilden skapas ett distanserande filter som också har en målerisk kvalitet. Filmen är bra klippt, dialogen är rolig och det kan aldrig bli riktigt ointressant när någon berättar om sig själv på ett så öppenhjärtigt sätt.

Jag lyckas säga det och mycket annat i studion och de andra är snälla mot mig, programledaren Erik Schüldt låter mig alltid svara först och medspelaren Gunnar Bolin anknyter till det jag sagt. Och ändå. Det är en så himla hämmande miljö där i studion! Två meter ifrån varandra vid varsin mick som sitter för högt. Jag känner mig helt stelopererad men det märks inte i direktsändning. När Gunnar leder mig ut ur Radiohuset kommer det, inspiration i trappan, och jag berättar:

I höstas sa min filmarkompis Richard Dinter att det skulle vara roligt att göra långfilm. Nej, fy för satan svarade jag, en dyr cirkus som tar en evighet. Nej, nej, menade han, så behöver det inte alls vara, vi kan filma med en mobil! Va? Suger inte vårt ljud och vår bild tillräckligt som det är? Jag nobbade hans förslag om att göra en mobilfilm.

Efteråt säger Tomas: vad mild du var. Så sa han också om katten när den låg helt utslagen av sommarvärmen och inte orkade jävlas. Tomas tyckte att jag var bra, vettig och sansad men inte riktigt mig själv förstås. Det som saknades var allt det vilda. Bättre klor nästa gång.

Fiender, vänner och de som inget begriper

Konsten är på plats på Konstfacks stora vårutställning. Min film går för fulla muggar och alla får reda på varför jag inte vill ha barn. Som om de inte visste det innan? Folket har fått höra i radio, läsa i KRO-tidningen och nu senast i Svenska Dagbladet. Är det inte nog snart? Nej, inte riktigt än för att DN ringer och bokar tid för en intervju. Yess! Jag kastar på mig en klänning, sminkar mig, tar med transkriberingen av allt som sägs i filmen och skyndar iväg till Kulturhuset där vi stämt träff.

Sen står jag på Plattan i 20 minuter. Jag genomgår alla stadier av förväntan och uttråkning. Däremellan läser jag i en bok och ringer DNs växel för att få reda på att de inte har någon ”Per Silver”. Visst, jag vet också att det inte finns någon kulturjournalist med det namnet, men kanske ny för På Stan eller Ekonomi? Nej, och han ringde från ett skyddat nummer. Jag åker hem och googlar, alla stavningar av Phär Silffwer, och det enda jag hittar är en karaktär i Rederiet. Jaja, easy come, easy go.

Jag berättar för Renee Padt, Konstfacksutställningens curator, om incidenten och hon tar det hårdare än jag. Ok, jag kanske blev filmad där jag stod. Jag var också lätt att skjuta på håll men inget hände, jag orkar inte bry mig om det längre. Renee ringer mig nästa dag och undrar om vi ska massmaila de andra på skolan för att varna. Nej, det tycker jag inte. Förföljare sporras av uppmärksamhet. Ändå skriver jag den här bloggen, men först en tid efteråt.

En tid senare på utställningen går en tjej fram till mig:
- Åå, är det du som har gjort den här verket? Tack så mycket för att du berättar om det här i din film!
Hon och jag kramas, vi skrattar, vi känner inte varandra men vi tycker massor om varandra där i stunden. Folk blir lyckliga alltså, folk blir även ilskna, jag får breda ut mig i massmedia och sen frågar en klasskompis om jag inte sparkar in öppna dörrar med min film.

Dorinel frågar

Konstfacksvernissage (13/5), det väller in folk genom fönster och dörrar och någon har släppt in Dorinel Marc, som det brukar heta. Dorinel kan reta gallfeber på utställare med sin klarsyn. Han drar sig inte för att ventilera sina åsikter och till råga på allt har han för det mesta rätt. Han har blivit utslängd från begivenheter förr men ikväll klarar han sig. Dorinel går ju runt med en bandare från Sveriges Radio och ska göra ett program, så hur skulle det se ut..?

Inslaget ska handla om konstnärskap och konstkritik och vem är inte tacksammare att dyka på än mig? Jag är både konstnär och konstkritiker och nu får jag förklara min dubbla position för femtioelfte gången. Det är så många som frågar att jag har författat ett svar. Ett dokument på datorn, det är bara att maila ut vid behov. Fast nu står jag med en mikrofon under näsan och kan varken tänka efter eller revidera. Säg tre bra konstnärer! Sånt torskar jag jämt på. Tre ätbara saker eller tre träd skulle inte heller gå. Dorinel vill att jag och en klasskompis ska tycka till om varandras verk. Sen säger han:
- Nu har du recenserat en vän, fast du sa att du aldrig skulle göra det.
- M-men, det är inte ett uppdrag…
- Hela Sverige kommer höra, nu förlorar du ditt jobb!

Jag blir rädd på riktigt för sånt är så himla känsligt. Gud vet vad min mentor Mårten blir sur på. Jag vill spela in igen, säga rätt den här gången men Dorinel bara skrattar. Det ska vara spontant, han är inte ute efter att dra ner någons byxor, han vädjar till min tillit. Dorinel har ett gott hjärta, försäkrar hans gravida flickvän. Och jag får väl skaffa mig nerver av stål.

lördag 3 maj 2008

Black Magic

P och jag går på Moderna Museets vernissage och P upptäcker att hans arbetskontakter är trevligare mot honom nu när jag är med. Så är det också på restaurang, hävdar P, bättre service när man har en kvinna med sig. Personalen utgår från att mannen ska ha ett uppvisningsnummer för kvinnan, skärper till sig och spelar med. Tillbaka till Ps kontakter, de frågar: ”ska ni göra något roligt efteråt?” Precis som om vi gjorde allt tillsammans, säger P till mig och: ”De trodde säkert att vi var ihop, jag får ringa och rätta till det.” Vi går vidare och jag ser en annan manlig vän tillsammans med en kvinna. Direkt har jag en bild i huvudet: han och hon i säng med varandra. Jag gör en minnesnotering, jag får reta honom för det vid tillfälle.

Men hur är konsten då, denna vernissagekväll? Jo, P och jag går in i Lucio Fontanas vita labyrint. Vi vindlar in oss i gångarna och längst in, i ljusets hjärta, finns ett svart snitt. Fontanas adelsmärke, han gör såna hela tiden: en delikat, vertikal, vass glipa med sensuellt buktande kanter, en fitta alltså. Tomas tyckte så när han såg tavlorna på en annan utställning. Jag höll inte med. T: ”Det går inte att tänka på något annat när man ser det här, det är som med cigaretterna Silk Cut, vaaad kan det vara?” Nu berättar jag om det för P och han: Ja, men fitta tänker man på hela tiden ändå, det behöver man inte ha konsten till. Det här är helt överflödigt.” Vi skämtar också om installationens teatrala uppbyggnad: folk irrar i gångar, förväntningarna stiger, vissa förvillar sig i en återvändsgränd, andra ser inte åt vänster när tid är, går ut och missar det hela. Men för den som är ihärdig nog öppnar sig Sesam. Man träder in i det innersta rummet och ta-dah: Behold The Fitta!

Utanför träffar vi C och L och eftersom labyrinten var snygg gör vi om samma procedur, nu med dem. Alla fyra når vi slutligen rummet där det är skönt och gott att vara. Där ledet av varför-frågor slutar. Vi tycker att det är väldans fint, helt oironiskt. Vi gestikulerar lite för att uttrycka oss, går jämsides med undret och vrider på huvudet för att kunna iaktta glipan från lite olika vinklar. Trollbundna som en bunt osaliga spermier. Varför är det så himla lockande?