Jävla Amalfikusten, Tomas rispar bilen och jag blir bränd av en manet. Äh, det var bara en navkapsel och ett finger och inget behöver bytas ut. Annars är det snyggt förstås med blommor, terrasserade berg och hav men uj, uj vad lite plats som finns för allt. Vägarna är smala, stränderna välpackade och parkeringshusen stuvas tätt; man lämnar sin nyckel i bilen så att föreståndaren kan flytta runt i pusslet vid behov.
Trullihusen har vita konformade tak och är söderns specialitet. De kan ses kring staden Alberobello i en nätt byklunga men också utspridda i landskapen. Fräscht och sött med alla dessa sockertoppar och de gör sig ju så bra med grönska. På tal om flora så är autostradan smyckad med blommande buskar i mittremsan. Vitt och rosa om vartannat så att man inte ska somna. Uppiggande att åka längs med så mycket fägring. Det känns också välkomnande, som en röd utrullad matta, som en upptakt till något, bara det att detta något aldrig kommer och vägen bara fortsätter.
Dagens siesta spenderar vi i bilen med ac-n på och det känns helt rätt. Av vägreklamen att döma är buffalomozarella Campangians viktigaste mat och man ska greppa osten och äta den som ett äpple. Vi smakar en piccolo till middag och den är multo bene. All italienska slutar på a, e, o eller i, vilket gör det riktigt lämpligt att skrika ut orden. Konstigt nog har jag inget emot det för det låter sjungande och retoriskt.
Mot eftermiddagen ser vi ruinerna i Paestum. Enligt Lonely Planet skådar man tre vita tempel bredvid varandra i ett fält av vallmo. Templen är gulbruna, står långt ifrån varandra och inte en vallmo så långt ögat kan nå. Inte ens på vykorten har de fått till en sådan vy. Författaren måste ha fått solsting, men det gör inget för tallarna doftar och havet lockar och vi hittar en campingstuga. Först badar vi i deras pool och sedan i havet. Stranden är smutsig och vattnet grumligt men varmt och nu är det skönt med de kalla stråken! Skogen på vägen till stranden är intrigerande mörk, svart som satan. Jag har sett tät skog med noll undervegetation men den här är något extra. Dessutom finns fullt av vitt skräp på marken som gör sig bra mot allt det mörka.
Vi åker sydväst, förbi Thessaloniki och upp i bergen. Där får Tomas stanna var hundrade meter för vägkapellens skull. Jag öppnar de små glasdörrarna och tittar in i terrarier för andlighet: urblekta helgonbilder, ett ljus, en flaska vatten, en flaska olja, ägg på aluminiumfolie och pappersservetter. Allt man behöver för att få kontakt med något inom sig, eller som det står i min citatbok: det finns ingen gud och människan är hans profet, och: religionen förändrar inte världen men den förändrar människor och människor förändrar världen. Det är kanske därför jag tycker om religiösa prylar? Tur att jag köpte dem i Bulgarien, för här är vi i västvärlden där allt är rent och fungerar till priset av att det kostar dubbelt så mycket.
Grekland, vilket land! Efter Bulgarien kan man inte låta bli att förundras: vägarna går som smör, polisen pratar engelska och så är det varmt. Äntligen ska man få nytta av deras stenhus och vattenmeloner. Vi hittar ett väghotell med pool och vill inte gå upp ur vattnet. Ingen annan badar, det är bara en liten pojke som tittar avundsjuk från sin balkong.
Rila är Bulgariens mest kända kloster och det är inte svårt att lista ut varför. Det är stort och randigt och gör sig bra på bild. Där finns också ovärderliga muraler och en hel vägg av kråsigt guldtjofräs jämte ikonostasen. Den romerska kyrkan må vara mäktigare med sin papa, men Bysans är en hel värld mer stämningsfull. Mystik, allvar och skönhet på ett helt annat sätt än de kyrkor som jag satt av mina barnår i. De smala ljusen, rökelsen, guldet och mörkret i ikonerna och ljuset som silas in. Men deras ägg är trista. Av trä och röda krängs de i souvenirbodarna. Äggen i de rumänska klostren var målade med intrikata flerfärgsmönster på urblåsta äggskal, men så var det nunnor och inte munkar som skötte stället.
Längs alla vägar från Sofia, vid alla avfarter och på alla asfaltsöar står horor i guldsandaletter och ser bra ut. Varje gång blir jag förvånad över att de ser så bra ut och glad för deras skull. Jag blir också ledsen och arg och nyfiken. Hororna har allt, helt enkelt. En drös lastbilar stannar på sin väg till Istanbul. Tomas undrar vad som händer om man bara vill stanna ändå, för att ta en paus. Jag behöver dock inte beskydda honom som på Hamburgs eller Amsterdams gator, vi stannar först där bönder använder vägen till att torka hö på.
När vi passerar gränsen till Bulgarien spelar Sverige mot Spanien och ingen tulltjänsteman försitter chansen att upplysa oss om matchen, oavgjort. För oss går det däremot bra, vi rastar vid en bulgarisk äng och ser en hästkärra nalkas. Tomas: Vi kommer att bli rånade, långsamt.
Från Melnik kan man köra 10 km till Rozenskiklostret eller gå 3 km över bergen. Det senare tar två timmar och är värt det. Klostret är inget att svettas för, de har förvisso en fridfull innergård och en snygg präst med svart skägg men det är vägen dit som är målet. Man får stirra och trampa sig mätt på de ovan nämnda sandiga bergen, finfina och hårda som betong.
Vi stannar till i staden Ohrid vid vid sjön Ohrid, den djupaste på Balkan, och vid dess stränder finns Balkans mest irriterande caffelatteghetton, precis som i städerna vid Balkans havskust. Makedonien är tvugna till prefixet FYR (Former Yugoslav Republic) för Greklands skull, för de har också ett Makedonien och var oroliga. Grekland löjlade sig med handelsembargo tills Makedonien bytte namn och flagga.
Från båda sidorna av vägen glor bensinmackar på varandra och de heter saker som Eso eller B Petrol. Gubben vid pumpen sitter i skräddarställning, toaletten är ett hål i golvet och genom fönstret syns en minaret. återigen kommer jag på att jag bor på fel plats i världen. Ståtoaletter känns mer naturliga, jag tycker att böneutrop är snyggare än kyrkklockorjag och kan inte sitta bekvämt om jag inte får ha något ben uppe. Människorna är också så förtvivlat hjälpsamma här – det måste de vara när inget fungerar och sånt bök hade jag inte velat leva i. Inte heller med alla sopor och haltande hundar vilket är ett säkert tecken på att grejer degenererar. Det börjar med lösspringande katter, nästa steg är hundflockar och slutligen människor utan hem. Apropå hus; Albanien excellererar i grälla karameller. Starkt ljuslila mot detaljer i brunt, kvalmigt orange mot ilande gulgrönt och koboltblått. En annan självklarhet tycks vara att man bygger precis så mycket hus som krävs för att hålla en verksamhet igång och om den bär sig så bygger man vidare.
Tirana, för tre år sedan deltog jag i Biennalen och nu guidar jag Tomas runt i staden vilket känns nästan rörande och mycket märkligt för allt är precis som det var då. På restaurangen är det språkförbistring som vid Babels torn. Jag ber, medelst teckenspråk, att få gå in i köket och peka mat. Det gillar jag, kanske ska börja så i Stockholm också?
Dubrovniks gamla stad ser lovande ut redan på håll med löjligt välbevarad ringmur. Inuti blir ingen besviken heller. Det är samma koncept med glädjestrålande marmorgator som i Zadar och Split men här finns en större öppenhet och mer av härligheten. Gränder lummiga av krukväxter och badklippor strax utanför stadsmurarna gör sitt till. I skyltfönstret bland dockor och porslinsklockor finns boken ”Dubrovnik at war”. Till ackompanjemang av raska folkvisor bläddrar jag igenom bilder av lyxjakter i brand. Pang-bom för femton år sen. Helt bisarrt vad tiden går, men även kriget i sig förstås. Det är som om: ”Japp, nu ska det bli krig av, nu bombar vi Årstavikens marina!”
Jag har läst att de kroatiska städerna har marmorgator, det låter sagolikt och visst är marmor fallet men inte putsad och ådrig utan enfärgad och blanksliten. Ljust, det är det inte tu tal om, men annars mindre inspirerande än jag trodde. Det finns romerska ruiner i tillståndet av ”assorted stones”, flotta latteserveringar, italiensk glass och virkade östatsspetsdukar. Vi river av Zadar och Split och tar båten över till ön Hvar. Vi har rest i exakt en vecka och inte stannat längre än en natt per ställe. Nu bromsar vi in och packar upp i ett spatiöst rum med kök. Utanför har vi vår veranda med tät grönska. Nedanför huset det obligatoriska smaragdfärgade vattnet och en småstad på gångavstånd. Folk som kommer hit slår sig ner i en månad, lär känna husvärden, lär sig språket. Det kanske inte är så hemskt.
Jag ägnar tiden åt att skriva medan Tomas läser ut sina samtliga böcker. Tomas bantar också, det vill säga han äter ingenting. Ett och annat plommon lyckas jag lura i honom, men öl går an och cigaretter förstås. Han ger öl- och cigarettdieten ett ansikte och skulle säkert kunna sälja den på internet. Sen sitter han i solen utan solskyddsmedel och tycker bara det är roligt när han bränner sig. Jag ska nog skvallra för hans föräldrar. Om vi lyckas komma i kontakt någon gång. Tomas har försökt i ett par dagar utan svar. Mina ringer varje dag och säger att vi inte ska åka genom Kosovo till Bulgarien, fastän vi aldrig planerade att ta den vägen.
När vi stannar till vid vägen för att titta på utsikten säger jag till Tomas: ”Du är i Kroatien!” och han: ”Mest du, faktiskt.” Så är det också när han frågar vad jag tittar på och jag svarar förvånat att allt, och du? Ingenting. Det är jag som är upplevaren i vår familj och han kör, men nu har vi två bilfria dagar och ska bada.
Vi åker på slingrande väg vid kusten, ser smaragdvatten, vita klippor, mörka cypresser och silvriga olivlundar och jag undrar varför jag bor i Sverige. Eller varför jag föddes i Polen, när det är här som jag hör hemma. Det känns så rätt varje gång jag kommer till Medelhavet. K föredrar havet vid Lofoten där han kan få kall vind i skägget. Själv vill jag vara naken bland blommor. Var och en i sitt rätta element. ”När jag blir stor” har omärkligt ersatts med ”när jag blir gammal”. Då ska allt äntligen gå i uppfyllellse och jag ska ha ett hus vid havet med tropisk växtlighet och katter. Med verandor och terasser, i ett klimat där man kan vara ute när man är hemma. Men inte i Spanien för där läspar de så förbannat. Sydamerikansk spanska är bättre men då är det så långt från Europa. Italien är fullt av vespor och i Kroatien finns ingen konst eller feminism utan lavendel och olja istället. Förresten så ska man inte utsätta sig för höga temperaturer när man är gammal, då ramlar man bara av pinn. Speciellt som man som medelhavstant måste gå i svart.
Jag försöker somna i nattlinne, kofta och Tomas yukata. Över mig har jag hotellets filt och egen filt men märker att det inte kommer att gå. Jag vecklar ut picknickfilten som turligt nog är försedd med ogenomsläpplig gummiplast på insidan. Jag har frusit i Mexico City, New Delhi och nu vid det regniga Medelhavet. Överallt dit vi åker i lågsäsong för att undivka olidlig hetta. Tomas problem är av annat slag. Jättekudden tar upp en tredjedel av sängen och räcker till korsryggen. Täcket är kvadratiskt. Nie dobrze, inte bra, med betoning på ”nie”. Tomas har lärt sig mer användbara fraser på polska. Själv har jag en intuitiv förståelse för kroatiska och stoltserar vid varje skylt vi ser. Tomas rycker på axlarna: ”Ja, det är kommunistiska.”
Vid ingången till området finns en stor reklambild med en blond kvinna i rustning. Sköld och lans har hon också, och... naken häck! Vad kan det vara reklam för? Jo, recycling. Det är ju glasklart. Ser man en kvinna hälften i metall och hälften naken då vet man att man ska återvinna saker!
Vi stannar till på ett ambitiöst väghotell och jag får tid att begrunda diskrepansen mellan den tillkämpade flärden och den inhemska inälvsmaten. Av utsmyckning att döma borde köket servera idel citronskivor. Inte berg av fläsk. Det skär sig att rapa dött djur i pastellig 80-talskitsch, men jag kanske kommer förlika mig med det också? Så här är det: jag har under långa tonår känt avsmak för det polska. Språkljuden, maten, männen, vad som helst egentligen. Fast nu tycker jag om plastblommor, långa spetsgardiner och östatsfrisyrer. Så jag kanske kommer tycka att Nietztschemustacher doppade i flottig brosksoppa är sexigt rentutav? Det är iallafall 1800-tal och det har jag alltid tyckt om, så varför inte? Brrr!
