fredag 28 oktober 2011

Underbart är kort i Uppsala

Ibland anfäktas man av strategiska tankar: hade det varit bättre att försöka sin lycka på en mindre ort, hade det varit lättare att komma fram som konstnär och som människa på ett annat ställe än i huvudstaden? Men hör och häpna, jag behöver inte välja. Jag kan testa båda dessa vägar i Stockholm och i Uppsala. Det tar bara 40 minuter med tåget och plötsligt känner folk igen mig från någon katalog. Ja, det är jag som har gjort filmerna, svarar jag, och bjuder in de till min retrospektiv (!) på en biograf (!). Det är tredje året som jag är med på Uppsala Internationella Filmfestival. Niklas och jag ska visa sju filmer och prata om dem. Två uppslag i katalogen med fyra bilder från filmerna, det vill säga bilder på mig.

Visningen blir mycket lyckad. Allt går bra. Entusiastisk och frågvis publik. Jag glad i blommig blus. Får applåder efter varje film, går upp på scen och säger något roligt mellan filmerna. Efteråt är jag helt speedad. Men även besviken, på att färgåtergivningen var konstig, på att ljudet skruvades upp för mycket eller för lite, på att bion och publiken var liten, och på att jag inte pratade bättre än jag gjorde. Förmodligen tänkte ingen annan på det. Jag fick ju frågor om helt andra saker än det, och uppskattande kommentarer. Någon hade laddat hela veckan med sina kompisar genom att titta på mina filmer på Vimeo. Någon ledde ett projekt i syfte att stärka unga tjejer i Malmö och skulle vilja visa mina filmer där. Sånt gör en lycklig. Och dessutom var det en bild på mig i DN. Men i nästa stund tyckte jag att bilden var liten. Ja, underbart är kort, så som det stod i DN:s rubrik, apropå kortfilmstemat i Uppsala.

söndag 23 oktober 2011

London

Att flyga till europeisk storstad under en svensk höst känns så fuskigt. Plötsligt kan man ha solsken i Hyde Park istället för nedkylt regn vid Årstaviken, plötsligt kan man befinna sig mitt i världen istället för mitt i ingenstans. London, det är den närmaste och enklaste lösningen och jag har varit där så många gånger förut. Ändå hittar jag inte i staden, jag har ingen koll på gallerier, matställen eller shopping. Jag skulle kunna göra London till min bakficka, men det är något som hindrar mig. Stoppklossen heter stolthet. Jag vill att Stockholm, där så gott som hela mitt liv utspelar sig, ska vara bra nog. Trots att jag älskar att resa vill jag inte överväga ett alternativt liv. Jag vill inte låta mig störas av att det finns tusentalas roligare, soligare och bättre platser för mig.

Förra året som jag var i London med Niklas gjorde vi staden. Själv hade han inte varit i London på länge så vi fotade Houses of Parlament och Tower Bridge i smällkall december, och det var fint, men det är skönt att det är betydligt varmare nu och att det inte finns några turistiska måsten. Så vi tar aldrig med oss kameran när vi går ut på stan och vi vaknar alltid efter det att hotellfrukosten slutat serveras. Vi är på resa men ändå hemma, och dessutom har jag jobb att göra. Jag har tjatat in att jag ska skriva om Gerhard Richters stora utställning på Tate Modern, och jag ska försöka få in en text om Pipilotti Rist fantastiskt fina utställning på Hayward också. Eller varför inte Nathalie Djurbergs galna glasinstallationer och videofilmer på Camden Art Centre? Jo, jag kommer loss i det turistiska. Niklas och jag hyr cyklar och jag får se London på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det finns alltid en till plats på den plats man trodde vara upptäckt för länge sedan.

lördag 15 oktober 2011

Mitt liv står stilla i Gävle

Rullväska, dator och några ombyten. Så ser det ut för mig var och varannan vecka nu under hösten. Jag undervisar på konstskolor än här än där och reser omkring. Det låter kanske glamouröst. Det låter definitivt som en dröm jag hade för bara något år sedan, men nu när den besannas är jag inte alls så lycklig som jag borde vara. Det känns inte som att jag kommit till regnbågens slut. Jag har bara kommit fram till Gävle.

Jag blir hämtad på stationen och ska undervisa på konstskolan i Gävle, där har jag varit förut. Visserligen har jag aldrig haft just den kursen på just den konstskolan och visst ska det bli roligt, men lite mer omväxling skulle vara välgörande. Efter skoldagens slut uppsöker jag hotellet. Det är exakt samma hotell jag bodde på förra gången jag undervisade i Gävle. Jag går till rummet. Det är exakt samma rum jag hade förra året.

Så lägger jag mig på sängen under den ännu mer urblekta planschen på den gråtande harlekinen och försöker tänka positivt. Då, förra året, var det november och inte oktober. Jag undervisade i Gävle konstcentrums regi i video, istället för i skrivande på Konstskolan i Gävle. Dessutom har jag mycket snyggare kläder nu än då. Men det hjälper inte.

Det som hjälper är att Thomas kommer på besök. Han kommer från Stockholm, resan fram och tillbaka tar längre tid än vad vi kan vara med varandra. Han är besviken på att vi jämt ska umgås i sådana hålor. Han vill ta mig till London, Paris eller Venedig, men nu tar han mig till en krog i centrum. Jag tycker massor om det som är. Plötsligt räcker min värld till för mig, och jag hittar ändå knappt tillbaka till hotellet efter att jag har följt honom till tåget.

Förresten var det roligt på Konstskolan också, och om allt vill sig väl ska jag tillbaka dit under våren igen. Obs! Första gången i Gävle som inte blir under hösten. Mitt liv står inte stilla.

torsdag 6 oktober 2011

Carmen på Operan

Kungliga Operan, där har jag inte varit på femton år, men ikväll är det dags. Niklas har fått fribiljetter och det är ju trots allt raffiga, klassiska Carmen. Vi går uppför marmortrapporna, in i spegelsalarna, men sedan kommer utrymmen som inte alls är så svulstiga. Det är lågt i tak och bedagat på ett avslappnade sätt. Gamla känslor från sommarjobb på slott kommer upp. Operan känns lika mysig som den bakre rumsfilen på Stockholms slott där man gick för att släcka och larma på. Nåväl, vi går in i salongen, det vinröda, mjuka hjärtat med alla sirligheter i guld är som en pralinask och det är trångt på ett mänskligt sätt. De som sitter runt oss, ja, i hela lokalen är i pensionsåldern, och det brukar ju också påpekas att operan är en föråldrad konstform. Hur ska det gå för operakonsten i framtiden? Operacheferna brukar svara så här: Det kommer ständigt nya femtioåringar, jag lovar.



Ridån går upp för en modernistisk uppsättning. Det är avskalad nutid med svarta uniformer, grå morgonrockar och blont trä. Även om jag älskar röda blommor i svart hår, solfjädrar och strumpeband inser jag den samtidsbaserade estetikens poänger. Handlingen är så pass 1800-tal att något måste överbrygga tidsglappet (men ibland står de inte heller ut och drar på sig en snygg klänning). Det bästa är förstås musiken, jag blir inte mätt på den. Nynnar den om och om för mig själv utan att få till melodin, blir gråtfärdig, allt är som det brukar vara. På plats nummer två kommer det passionerade förhållandet till livet, det som inte riktigt är rumsrent och därför så lockande. Erotiken, kvinnor som gäckar och män som tuppar sig. Folk som vill mörda när saker inte går deras väg. Så ska livet levas, mer blod. På betryggande avstånd och som en sorts kärlekslivets science fiction är det förstås vackert.

I pausen står jag tillsammans med de flesta kvinnorna i toalettkön. Plötsligt dyker Niklas upp: Darling, de tar inte kort i baren… Jag himlar med ögonen. Aldrig att han har kontanter på sig. Jag ger honom plånboken utan ett ord. Nej, jag vill som vanligt inte ha något från baren. Men stämningen mellan oss är god. Kvinnan närmast mig ser händelsen som en ice-breaker. Hon ler och säger: Män, vad hade de gjort utan oss? Jag skrattar lite och vi inleder ett trevligt samtal om Carmen, om uppsättningen. Hon är klok och känslig, men öppningsraden begriper jag mig inte på. Det kanske bara är första bästa man säger för att inleda ett samtal, men jag tänker på det ändå.

Ja, männen hade inte haft det så livat utan oss, men hur hade vi å andra sidan haft det utan männen? Det är så sammantvinnat att man inte ens borde orka påpeka det. Och det är ju inte heller så att jag ställer upp en massa för Niklas utan att han har vett att uppskatta det. Snarare är det tvärtom. Men hade jag varit femton år äldre så kanske jag hade levt i ett unket förhållande och kunnat instämma i ”männen, vad hade de gjort utan oss”. Aristoteles Onassis sa att pengar inte skulle ha något som helst värde om det inte funnits kvinnor i världen. Jag kan väl säga att jag aldrig hade gjort av med mina cash, så snål som jag är, och definitivt inte på overpriced vin i baren, om inte Niklas hade funnits.

söndag 2 oktober 2011

Göteborgsbiennalen

Det goda med att vara konstnär, lärare och konstkritiker, istället för exempelvis bara konstnär, är att man har större chans att komma med på tåget. I en eller en annan skepnad går det att klänga sig fast, och jag kan upprätthålla illusionen om att ”jag är med”. Jag är naturligtvis inte med som konstnär på biennalen, det hade varit för lyxigt för att vara mitt liv. Men jag får säga min mening via Sydsvenskan, och det är också en lyx. Basunera ut det du vill säga och få betalt. Jag är ganska nöjd.

Foto: Lennart Rehnman

Och härligheten slutar inte där. Har man dessutom en chokrosa jacka och ställer sig lite snyggt mot en vit skulptur hamnar man också på bild i GT (Obs! min dekorativa pojkvän fick också vara med) . Återigen får jag "vara med" och blir superglad för det lilla. En tid senare intervjuar jag konstnären Sophie Tottie. I uppdraget ingår det att ta några porträttfoton. Precis som de flesta trivs inte Sophie med att bli fotad sextio gånger på femton minuter. Hon säger ”Du vill väl också att dina verk och inte du ska synas.” Ha, där fick jag mig en frågeställare. Jag svarar att jag använder mig själv så mycket i mina verk. Istället borde jag svara att jag är så upptagen av att få vara med att jag inte bryr mig om på vilket sätt det nu blir, bara det ser någorlunda ut.