onsdag 22 december 2010

Till låns

Till sin julshow har Niklas skrivit en låt som handlar om mig. Han sjunger den vid pianot inför trollbunden publik. Låten heter ”Till låns” och går så här:

Jag ville väl. Jag ville dig. Och jag fick dig. Till låns.
Till låns av ett liv som skänkte en tid som levde oss runt. I rus, i frid, i mening, i kamp.
Det var en tid. En tid som var till låns av ett liv som började ställa krav. På dig. På mig. På oss.
Då gick det inte. Lånet var slut. Det var dags att börja betala av.
Med dagliga strider i tomhet och sorg började resan tillbaks. Mot ensam, frihet och uppgiven fröjd.
Det var en saga. Och den finns kvar i den berättelse som blev vår.
Så kort. Så intensiv. Så svår. Och hela tiden bara till låns. En tid.

Jättefint. Klart jag grät när jag hörde den första gången, men nu hör jag den för femte gången och istället för att grina säger jag att Niklas har mig på omlån i vinter. Så vi skriker julsånger i bilen (ja, jag har lättare att pricka tonerna om jag får ta i), vi köper fikon i cognac och hänger upp ljusslingor i fönstren. Det blir ännu en jul i Sävedalen.

Julshow

Niklas och Clara glänser i sin julshow på Atalante. Hon sjunger, han spelar och orkestern backar upp. Clara som tycker om tider som flytt går upp på scenen i lösögonfransar, partyhandskar och fjäderboa. Hon kör låtar från 10- till 40-talet och en del nytt som Niklas skrivit. Hennes röst är en kabarédivas, mörk, stark och häftig. Gud, tänk att kunna sjunga så. Niklas sitter vid pianot och spelar som en ängel. Gud, tänk… Men nu är det paus, nu är det inte tänk längre utan agera. Jag springer ut, jag har också en uppgift. På grund av manfall får jag stå i baren.

Naturligtvis vill alla dricka på samma gång, kön står som en klump framför mig och handhavandet är bökigt. Det hela underlättas inte heller av att jag själv bara brukar dricka vatten. Jag har ingen aning vad som skiljer punsch från sherry, jag tittar länge på flaskorna och frågar Niklas saker som ”var är den tredje spriten?” För Niklas svischar förbi ibland, ett lejon i vit skjorta, slips och kavaj. Jag pillar på blomman i hans kavajslag och säger ”den vita nejlikan är grön”, medan kassaapparaten piper. Undrar vad alla tror om oss. Det spelar ingen roll vad de tror. Jag tänker åt dem ”oj, tror den där inkompetenta kassatjejen att hon har chans på stjärnan?”

Hemma på kvällen spelar jag lite låtar för Niklas från Spotify och sjunger med. Han somnar i mitt knä, så jag kan sjunga hur falskt jag vill. Jag kör min egen julshow.

söndag 12 december 2010

Sista gången

Det är den sista veckan på Zon Moderna och vi samlas tre dagar i rad. Sliter med utställningsarkitekturen och städar rummet. Jag bär sopor, dammsuger och spikar fast mattor, tills jag kommer på att eleverna kan göra allt detta också. Jag sätter de i arbete. Nackdelen blir att jag får förklara i detalj vad som ska göras, och det är där tiden inte räcker till. Det är där som Lena och jag till slut gör deras jobb. Men så är det inte alltid. Flera tar ansvar och arbetar heroiskt i det tysta. Och utställningen tar form. Äntligen kan man se det diagonala mönstret av trasmattor på golvet. Äntligen växer skärmarna fram och skapar små rum där verken flyttar in. Verken, konsten, det är klart! Men inte helt och hållet. Många elever har varit sjuka och inte hunnit klart. De får komma tillbaka och avsluta sina verk nästa vecka. Då får de träffa Lena, för min tid med Zon Moderna är slut. Konstigt.

Jag knäcker en chokladkaka i bitar och samlar ihop gruppen. Det har varit intressant att lära känna er, säger jag. De nickar, inte bara av artighet. Jag säger att vårt arbete har varit ett äventyr som gått genom alla klimatzoner. Ett leende sprids. Åh, det har verkligen varit en stark upplevelse och ett minne för livet, och nu är det så märkligt att säga hejdå. Jag är inte gjord för det och ändå består mitt liv av så många avsked. Alla dessa frilansuppdrag och ständiga uppbrott. Vi ses på vernissagen nästa vecka, tillägger jag. Jag tillägger det många gånger och börjar snabbt prata om något annat. Att jag ska ta ett tåg om ett par timmar för en anställningsintervju (på Paletten, de söker ny chefredaktör). Det är himla tur att jag har den där intervjun. För vad skulle jag annars göra? Tja, fortsätta med mitt liv som vanligt kanske? Men mitt vanliga liv har ju helt gett vika för Zon Moderna. När jag kommer hem ikväll öppnar jag ett dokument på datorn. ”Att göra” heter det och jag har inte rört på veckor. Gud så skönt det varit. Men jag har längtat efter mitt vanliga liv också.

Schack matt

Tre tjejer i gruppen gör ett schackperformance. Det ska vara levande schackpjäser som agerar i ett drama, spelet om Sverige. Striden står mellan den traditionella och den moderna sidan. De har skrivit manus, hittat på koreografin, gjort masker och målat schackgolv. De har kontaktat MM:s vänner och föreslagit att de ska vara aktörer i spelet. Nu är det dags. Nu har golvet lagts ut i en av museisalarna och modernas tre fotografer springer runt och riggar kamerorna. Alla schackpjäserna samlas. Den vita drottningen står i höga boots, fluffig kappa, och lösögonfransar. Men var är den svarta drottningen?

Den vita drottningens kompis, tjejen som ska spela den svarta sidans stolthet är borta. Hon har försovit sig. Lena ringer och vill fixa en taxi, men det är för sent. Spelet måste börja. Du får vara den svarta drottningen! Jag? Ja. De sätter en krona på mitt huvud och snör på mig en korsett. Jag står rakare än jag någonsin gjort och lyckas komma ihåg mina repliker. De andra schackpjäserna sköter sig också, när vi kör scen efter scen och det blir sagolikt bra på film.

Den riktiga svarta drottningen kommer precis när vi filmat klart. Jag tar av mig kronan och sätter på hennes huvud. Åh, det kan vara så lätt att missa ett kungarike, även om det regnar kronor från himlen.

måndag 6 december 2010

Niklas är i stan

Niklas har slitit sig från Göteborg och är i Stockholm i tre dagar. Så ser mitt förhållande med honom ut. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela. Och kanske inte han heller när han sa att han ville ”allt” med mig. Men om det nu är så, så måste vi fixa allt på tre dagar.

Niklas följer med mig till mitt Zon Moderna-jobb på Moderna Museet. Där behöver saker köras. Varken Lena eller jag har körkort och teknikerna är lediga, sjuka eller upptagna. Niklas och jag kör till Hjorthagen. Det är tät dimma och man ser inte femtio meter framför sig, men vi hittar rishögen som parkförvaltningen tipsade om och lastar in två stora träd i bilen. Sen snabbt tillbaka, för att sponsorerna ska komma till Zon Moderna och jag ska ta hand om dem. Sponsorbesöket går mycket bra. Eleverna som behöver träd till sin installation blir också mycket nöjda. Men var är lunchen? Lena som brukar fixa den, var är hon? Eleverna tittar på mig, och jag svarar sanningsenligt att hon är ute på vägarna med min man. För Niklas kör mer idag, han kör hela dagen. Han hämtar skrivbord i Bromma och skrivmaskiner på Söder…

När Niklas kommer hem efter körningen får han konvertera film. Jag ska ha med en film på Vårsalongen, en film vi samarbetat i. Nu ska den exporteras i lagom bitrate för att inte förlora HD-kvaliten men samtidigt inte vara för tung. Följande format är tillåtna H.264, Matroska (MKV), MPEG1, MPEG2, MPEG4, TS, WMV9 HD (VC-1), Xvid, vob. Det är inte så att jag är helt tappad bakom en vagn, men grejerna är ganska svåra, även för Niklas som har tjugo års längre erfarenhet av det än jag. Efter ett antal trial and error fixar det sig.

Andra dagen får Niklas korrekturläsa mina texter. Den ena om Inge Schiöler, den andra om Martin Wickström, totalt 20 000 tecken. Sen är det dags att åka till mina föräldrar på middag. Men det är inte vilken middag som helst, det ska sjungas polska julsånger. Niklas tar med sig gitarren och lär sig melodierna på stört. Vi sjunger dåligt, han spelar himmelskt, och allt blir väldigt lyckat.

Sista dagen som Niklas är här måste vi lägga schemat för Kokkola. Det är en konstskola i Finland där vi ska vara gästlärare i två veckor. Schemaläggningen är komplex. Det ska vara en kurs i video, allt från manus, via filmning, redigering, efterarbete och export, men inte bara det. Vi ska också ha konstteoriföreläsningar, ekonomikurs och portfoliokurs. Niklas och jag sitter länge och råddar och jag blir sur. Sur inte bara för schemat, utan för att han ska åka tidigt nästa dag. När vi äntligen blir klara med Kokkola och jag lugnat mig något kommer jag på en sak till. Jo, jag har köpt ny mobiltelefon och kan inte öppna den. Det är som att försöka öppna en trilobit. Niklas tar i allt vad han kan, men kan inte heller till en början. Sen går det förstås. Och han hjälper mig med telefonen också.

Jag tycker inte heller det är idealt att Niklas måste hjälpa mig med allt. Jag hade också velat ha körkort och kunnat öppna mobiltelefoner. Men jag förstår bara inte hur andra klarar sig helt själva i sin vardag. Vissa saker kanske man till och med vill göra tillsammans? För det ses väl inte som våpigt att jobba med korrekturläsare eller undervisa som duo? Hade Niklas och jag dessutom bott i samma stad så hade vi inte behövt göra allt på tre dagar. Då hade gracerna spridit sig över några månader och jag hade inte behövt ha dåligt samvete. Och det viktigaste av allt, detta "allt" vi en gång ville och sa, det avser inte summan av ovannämnda göromål. Det är något större som jag inte längre orkar med, för jag betalar det med så mycket ensamhet.

torsdag 2 december 2010

What would Jesus say

Jag blir inbjuden på frilansmingel och film. De visar What Would Jesus Buy, och den är rolig, men paret som sitter bakom mig är inte alls skoj. Mannen tar hela tiden spjärn med knänen mot mitt säte och ändrar ställning. Det känns som sparkar i ryggen. Jag säger till.
Första gången jag säger till: mannen förnekar att han har vidrört mitt säte, bara sätet bredvid.
Andra gången jag säger till: mannen låtsas om ingenting. Han stirrar bara förbi mig.
Tredje gången: kvinnan säger att det var hon den här gången. Hon säger att det är märkligt att jag känner av det. Hon säger att de har långa ben.

Det är kanske inget märkligt med att man får säga till någon, och att den personen säger ursäkta. Men istället för ett oj, ursäkta, är det alltså så här man ska göra:
1. Förneka händelsen.
2. Ignorera den som säger till.
3. Säga att den som blir utsatt för obehag är konstig.
4. Hävda att de måste göra något som stör deras medmänniskor för att de är beskaffade på ett visst sätt.