söndag 13 januari 2013

Skjut mig i hjärtat

 Jag är mer singel än jag varit på länge. Ok, det finns män i mitt liv, Niklas, min trygghet, men inget självklart tvåsamt vi. Ingen att bo tillsammans med eller få barn med. Allt det där är det andra som har. Varje gång jag går in på Facebook finns färska bilder på gamla flammor som håller upp sina bebisar. Hur kunde det bli så här? Nåväl. Jag får göra något åt det. Jag får gå ut mer, träffa folk, ge mig själv och andra en chans, sluta tänka, blunda och hoppa(s).

Jag går till Rönnells Antikvariat, till ett föredrag av Peter Johansson om hans utställning på Zornmuseet och en bokpresenatation. Helt genialt förresten att ha ett pådrag i Stockholm som en pendang till det man gör någon annanstans, för ställer man ut utanför huvudstaden kan man inte förvänta sig att kulturmaffian ser. Det är som att ställa ut på månen.

Väl på plats börjar jag prata med folk (män) och jag skärper mig, är så trevlig jag bara kan, men naturligtvis är det ingen som frågar om mina kontaktuppgifter. Nähä, då får jag väl skjuta med hagelgeväret istället. Ja, det är också en möjlighet, där på antikvariatet. Peter Johansson har förberett grafiska blad på dalahästar med måltavlor. Man får fem skott. Det är bara män i kön så jag ställer mig där för att förändra världen. Geväret är riktigt tungt. Det lilla bladet på tjugo meters håll, mina händer som darrar, siktet som går fram och tillbaka, det är som träffa kärleken.

Jag skjuter i ramen och sen väldigt mycket över målet. Dålig på att skjuta. Inte ens det lilla får man alltså. Det hade väl världen kunnat bjuda på? Det hade väl inte varit så mycket begärt? Det hade varit lite sexigt att vara bra på att skjuta, men nej.

             Niki de Saint Phalle kan. Varför kan inte jag?

måndag 7 januari 2013

Får man ha det så bra?

Jag har börjat gå ut. Nalen, disco på Fotografiska, Scandic Malmen, är ett par ställen under den senaste tiden. Jag är inte alls van att gå ut, knappt att dricka heller, så det är en ny värld där jag står storögd och undrar: får man ha det så bra? Jag har ju hittills bara jobbat, även på lördag kväll, så jag undrar: får man verkligen tillbringa timmar med att lyssna på musik, prata med folk, slösa pengar på sprit och göra sig själv inkapabel att jobba på söndag? Tydligen går det bra. Och jag som trodde i alla dessa år att jag inte fick, för mig själv.

Visst, men ibland måste man jobba även i paradiset. C och jag ska dra ihop stolar till ett par vänner som kommit. Vi går fram till ett annat bord och jag fastnar i samtal där. Han som pratar med mig är precis så varm och skämtsam man önskar att alla vore, han blir imponerad av allt jag berättar, och han frågar snabbt: så vad är ditt nästa drag?
Jag: det är väl att få barn…
Han: Det borde inte vara svårt! Du kan få vem som helst här inne. Eller, skriv en kontaktannons ”Konstnärinna, journalist och lärare på Beckmans söker man att ha barn med.” Du kommer få sexhundra svar om dagen!

Jaha, det är alltså så jag borde ha skrivit min kontaktannons för några år sedan. Istället skrev jag att jag ogillade sport och tv. Det kanske var därför knappt någon hörde av sig. "Konstnärinna" skrev jag definitivt inte. Kom igen killar, vilken kvinnlig konstnär som har ett värdigt konstnärskap kallar sig konstnärinna? Folk är författare, poeter… inte poetissor. Men visst, han har en poäng. Jag spelade inte på några söta strängar. Jag stod väl där som vanligt och undrade: får man ha det så bra?

lördag 5 januari 2013

Nyårslöftet

Mitt nyårslöfte år 2013 är att jobba mindre. Jag har varit så duktig hela mitt liv, så ambitiös, att jag inte hunnit med det andra kallar fritid. Har jag gått på fest har det varit på en konstskola där jag jobbat. Har jag gjort något som kan liknas vid en hobby har jag snabbt dragit in det i mitt konstnärskap, skrivande eller undervisande. Har jag träffat en man har det varit på en pressvisning, eller på något annat sätt ett olycksfall i arbetet.

2012 var värst, och samtidigt bäst. Allt gick på högvarv. Jag arbetade med två stora filmprojekt där det äntligen fanns budget, och fick tacka nej till uppdrag, något jag aldrig trodde att jag skulle tillåta mig själv.

Sent en söndag natt betade jag av tidningshögen som brukar samlas vid veckosluten och läste att kineserna har två veckors semester per år. Lyckliga dem! Det var min första tanke. Själv hade jag haft en veckas semester. Så jag tog ut en vecka till i samband med julen och bestämde mig för att ha en lugnare vinter. Men så som det ser ut hittills i januari blir det att jag kommer jobba lika mycket men tjäna mindre. Det här med arbetstimmar och timlön följs inte riktigt åt när man frilansar.

torsdag 3 januari 2013

Gerlesborgsskolan


Jag har börjat på Gerlesborgsskolan i Stockholm, som en av deras fasta lärare. En dag i veckan, måndagar. Det är precis lagom för att hinna med andra uppdrag, konsten och livet. Det kanske inte ser så mycket ut för världen med en dag i veckan, och jag har varit gästlärare på konstskolor massor med gånger, men jag är jublande lycklig. Äntligen har jag en fast punkt i tillvaron, mitt livs andra fasta jobb.

Ett återkommande sammanhang jag saknat. Plötsligt har jag arbetskamrater och elever, som jag får lära känna under en längre tid. Plötsligt får jag gå på möten, utbildningsdagar, ansvara för en ateljé och känna mig vuxen. Eftersom lönen är bra ger det också en ekonomisk grundtrygghet, men mest gör jag det för äventyrets skull. För att ge av mitt hjärta och för att bege mig ut på resa in i konsten tillsammans med så många nya människor.