Rila är Bulgariens mest kända kloster och det är inte svårt att lista ut varför. Det är stort och randigt och gör sig bra på bild. Där finns också ovärderliga muraler och en hel vägg av kråsigt guldtjofräs jämte ikonostasen. Den romerska kyrkan må vara mäktigare med sin papa, men Bysans är en hel värld mer stämningsfull. Mystik, allvar och skönhet på ett helt annat sätt än de kyrkor som jag satt av mina barnår i. De smala ljusen, rökelsen, guldet och mörkret i ikonerna och ljuset som silas in. Men deras ägg är trista. Av trä och röda krängs de i souvenirbodarna. Äggen i de rumänska klostren var målade med intrikata flerfärgsmönster på urblåsta äggskal, men så var det nunnor och inte munkar som skötte stället.
Längs alla vägar från Sofia, vid alla avfarter och på alla asfaltsöar står horor i guldsandaletter och ser bra ut. Varje gång blir jag förvånad över att de ser så bra ut och glad för deras skull. Jag blir också ledsen och arg och nyfiken. Hororna har allt, helt enkelt. En drös lastbilar stannar på sin väg till Istanbul. Tomas undrar vad som händer om man bara vill stanna ändå, för att ta en paus. Jag behöver dock inte beskydda honom som på Hamburgs eller Amsterdams gator, vi stannar först där bönder använder vägen till att torka hö på.Mot kvällen är vi framme i Koprivshtitsa, Bulgariens folkloristiska idyll. Det kryllar av nya och gamla trähus enligt traditionella mönster och ibland i starka färger. En del går att se invändigt och jag blir som väntat förälskad i de brokiga och intima rummen. Jag som tycker så mycket om folklore när den har färg, jag borde bli guide i folkdräkt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar