Men finns det frukt?

Alltid när jag reser bort och skriver hem om det jag upplever undrar mamma: men är det enkelt att köpa mat, finns det vatten och finns det frukt? Det här med frukt har vi ett gemensamt dille på. Det måste finnas mycket färsk frukt dagligen, annars går det utför. Här finns förutom de allsmäktiga apelsinerna och äpplena även en massa konstigheter.


Chico är mastig, söt och brunorange; som en korsning av päron och potatis. Jackfruit är gul, segkladdig, intensivt söt och 10 kilo tung. Utanpå är den knottrig och grön. Rambutan är vit, liten, halvgenomskinlig och gruvligt söt, men taggig och rödgrön utanpå. Dragonfruit är vacker: ceris med flärpar och det vita fruktköttet prickigt av små svarta kärnor, men smaken är en vattnig besvikelse. Helt klart falsk marknadsföring.


Durian är däremot en frukt med karaktär. Den är stor, trubbigt taggig och stinker. Det krävs övning i att gilla den, ungefär som med alkohol och cigaretter. Vissa finare hotell får man inte ta in durian på. Jag gör det ändå, några vitgula skivor, som jag bara får äta den i badrummet för Tomas. Kräkreflexerna kommer efter ett par tuggor av det slemmigt sönderfallande köttet. Det är gammal ost, en kropp i upplösning och hela djungelns förmultning, men också något spännande som inte lämnar en ifred! Visst skulle jag kunna lära mig att äta durian, men den här gången spolar jag ner den i toaletten.