Love at first sight. Jag får erkänna det, jag har förälskat mig i det sköna hotell-vid-stranden-konceptet, men då ska mycket till. Lone Pine byggdes på 50-talet och var det enda hotellet på den nu överhettade strandremsan, på norra Penang. De är lugnt lyxigt, gammalmodigt och stillsamt.
Rummen är gräddvita, möblerna mörka och badrumskranarna gedigna. Vi har skjutdörrar i glas ut mot verandan och utsikt över pool och hav. Hotellet har bara 50 rum och klientelet är stillsamt. Huskropparna är utsträckta, sammanflätade med grönska och indragna en bra bit från den stökiga gatan. Hotellet är inte heller byggt direkt på stranden vilket gör att avgaserna och mullret från alla som åker jetski kan fördras. Där, i den fridfulla low-key-lyxen kan vi leva ut 50-talets dröm om den perfekta semestern. Vi äter bananer med skinn tunt som tomater, badar i mörkret i poolen och sover under lojt vispande takfläktar. Och jag älskar det faktum att de inte har rivit och byggt nytt för att det är lite kantstött eller bytt ut allt mot plast bara för att det syns att det inte producerades igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar