Guldköpet

Nu ska jag klaga på Vietnam igen, men till och med Tomas blev sur den här gången. På affären Phu’óc har de taskig attityd men en snygg guldklänning. Jag vill få ner priset. Nej, det går inte för det är äkta silke. Jag upptäcker ett litet brännmärke som med sitt smälta runda hål bevisar att det är syntet. Det är ok, jag behöver inte silke, det är också ok att den har ett litet hål för då kan jag få ner priset. Nej, just den brännmärkta är ett skyltexemplar som de inte säljer. Däremot går de med på att sänka priset lite grann på en ny som de ska sy upp.


Jag får den några timmar senare men det är den gamla! Till priset av den nya, och det har vi redan betalt, för man betalar alltid i förväg. Dessutom har den fläckar. Bara vatten, sägs det, men fläckarna vägrar torka. Ok, de ska tvätta den. Vi kommer tillbaka igen, nu har det blivit en stor oregelbunden fläck istället. Nu börjar expediterna och jag att skälla på varandra och jag inser hur mycket av mänskliga överenskommelser som bygger på tillit och respekt. Tomas och jag har rätt i sak men är maktlösa. De kan göra vad de vill och vi kan inte sätta emot någonting. Det slutar med att vi får tillbaka ett par dollar och att jag går tvärs över gatan till snälla Gia Hung som vi beställde kläder av tidigare och som lagar klänningen kostnadsfritt. Och klänningen är, i alls sitt imperfekta skick, ändå ett guldköp.