Kuala Kangsar

Den kungliga staden och den vanliga. Det finns ett centrum vid busstationen av folk, oväsen och kinesiska mathak med sin smutsiga plast, men det finns också en annan sorts stad bortom floden. Välskött park, förfallna trähus och ett par kulturminnesmärken. Vi går längs de långa gatorna, längs med tjock blomstrande grönska och i mopedavgaser. Där ser vi Masjid Ubudiah som är materialiseringen av mina drömmar om hur en moské ska vara.


Sedan går vi den stora öglan runt Istana Iskandariah som är Perak-sultanens residens. Palatset byggdes 1933 och har inte sluppit den tidens fascistiska smak.


Avslutningsvis finns Istana Kenagan, ett tillfälligt sultanboende som nu är ett museum. Ett ovanligt hus då det är konstruerat av flätad bambu och utan spik och då det går getter kring det – de första mjölkdjur jag ser i Malaysia.


Ja, mjölk tycks bara användas till kaffe och te här och någon egentlig frukostmat existerar inte, men nu är det kväll så vi köper det sedvanliga riset med grönsaker och kött och sätter oss vid floden. Folk ler när de går förbi eller skriker hej från sina mopeder och jag matar katterna med kycklingben.