Åh, det passar dem så bra att vara sura. Det svarta håret, den vassa hatten och de fladdrande tygtungorna. Skräddarna i Hoi An klär sig tyvärr inte på det sättet utan i jeans och t-shirt men varorna de säljer är det mer stil på. Kläderna har påfallande snygga snitt, fina färger och bra tyger. Jag skulle lugnt kunna sy upp tio klänningar här men nöjer mig med två, och en blus. Tomas beställer tre skjortor. Så småningom hittar vi också affärer där stämningen är trevligare. Ja, trevligt är det alltid i början, största leendet, bästa komplimangerna... Sen säger jag det förbjudna: jag måste tänka på saken. Genom ett trollslag förvandlas allt. Expediten fryser till is, vänder på klacken, och hjälper mig inte ner med dragkedjan. Hon säger inte ett ord mer och tittar inte åt mitt håll när jag lämnar affären. Nedan glädje på Gia Hung och Thanh Van där expediterna var trevliga oavsett försäljningslycka.
Vi går vidare till gamla stan, jag lyfter upp en porslinsgrej och frågar vad den kostar. När jag inte vill ha den kastar försäljerskan tillbaka i korgen och säger något nedsättande på vietnamesiska. Vi går också till marknaden, där knuffar någon till Tomas och någon nyser mig i ansiktet. Det är som sagt ljusår från kambodjanska manér men de har snygga vietnamesiska lyktor och vi förköper oss på sådana. För evigt kommer vi minnas Hoi Ans elegans och blandade humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar